Livet i vakum

Känns som om jag bör knyta ihop lite trådar nu. Vart jag var när jag började med bloggen och vart jag befinner mig nu. Fortfarande vakuum? Ja. Lite. Fast på annat sätt.

Om vakumet från början handlade om den långa, desperata längtan efter ett levande barn, så har det ändrat karaktär. Varje dag var färgad av sorgen efter Dylan och jag stod och stampade i det eviga väntrummet mellan ägglossning och eventuella plus. Där emellan ett gäng missfall då avgrunden visade sig igen, klyftan mellan hopp och förtvivlan gick liksom aldrig ihop. Sprickorna blev om möjligt fler, om än inte djupare.

Sedan kom Guilas plus, graviditet, oro och längtan. Ihopblandat i ett sammelsurium av känslor. De flesta lyste av hopp och lycka och en del av förvirrande rädsla och oro. Sedan kom hon! Vårt alldeles egna lilla kärleksmirakel. Dagen då allt började om. 27 januari 2009 flyttade lyckan in i vårt liv. Tillsammans med förundran, beundran och hjärtbristande kärlek. So all well that ends well? Ja och nej. När lyckan över Guila flyttade in så tog saknaden av Dylan ett skutt framåt. Vi blev mer medvetna om förlusten på ett mer fysiskt sätt. Vi sörjde samtidigt som vi älskade henne. Varje dag vi lär känna henne lär vi känna det vi inte fick med honom.

Acceptansen. Den kommer nu. Vi kommer alltid känna saknaden och sorgen. Som en välförankrad del av vår existens kommer den att följa oss livet igenom. Ibland starkare och ibland svagare. Känslan av att man är ett barn kort, kommer förmodligen förstärkas än mer när och om det blir fler syskon. Att jag blir trebarnsmor och inte tvåbarnsmor..

Skillnaden nu är att livet är så mycket vackrare. Så mycket mer kärleksfullt. Så mycket ljusare och så mycket mer levande. Guila har gjort allt detta. Varje dag tackar jag min lyckliga stjärna för henne. Underbara lilla unge. Hon badar i kärlek och ömhet. Hon trivs, för det mesta, med livet och hon ger så mycket tillbaks. Varje morgon vaknar hon, i vår säng, med ett leende på läpparna. De små ögonen riktigt lyser. Hur kan man inte må bra när man möts av något så fantastiskt?! Hon är en tapper liten tjej som tar sig an varje ny dag på bästa sätt. Att man kan älska någon så mycket..Så mycket att det gör ont. Det är nästan overkligt att hon är här. Jag säger till min man varje kväll. Tänk att hon är här. Se så fin hon är. Hon är vår. Vi har gjort henne;)

Baksidan av all kärlek är rädslan. Den har kopplat ett grepp om mig nu och jag gör allt jag kan för att skaka av mig den. För att komma förbi den. Jag vet varför den har kommit just nu. Det är för mitt kusinbarns skull. Han är 14 år och borde vara ute i solen och ha sommarlov nu! Han borde få spela pingis, vara på landet, vara med vänner, cykla, äta, gå på toa, prata...Men han kan inte göra något av detta. Han kan inte ens röra sig. De får vända honom i sängen. Samma säng som han har legat i sedan den 5:e maj. Samma säng som hans mamma har sovit brevid sedan dess. Där väntar han. Där väntar hon. Dagen vi alla bävar inför är på ingång. Då sista andetaget skall dras. Hans sista..Då börjar hennes vakum. Eller det har redan börjat. Hon lever i en subverklighet i sjukhusmiljö och ser sin son försvinna framför ögonen. Hon pratar om begravning. Hon går sönder..

Därför är jag rädd. Därför håller jag i Guila extra hårt nu. Därför suger jag in henne när jag tittar på henne. Jag berättar för henne hur mycket jag älskar henne. Jag kramas och jag pussas. Jag är rädd för att säga varför jag är rädd. Jag vill inte ens säga sjukdom och död i samma mening som henne..jag vill inte det. En god vänninna sa idag. Vår kvot av hemskheter är fylld nu. Det kan inte hända nåt mer. Det kan inte hända igen. Jag upprepar orden som ett mantra. Jag tänker fortsätta med det till jag tror på dem. Tills det blir den enda sanningen! Jag avskyr att vara rädd. Det passar mig inte. Då känner jag mig svag. Det går inte. Jag måste känna mig stark! Det är så jag överlever. Vår kvota är fylld. Jag skall välja att tro på det. Jag skall välja att tro att livet får vara underbart att inte alltid nya hemskheter väntar runt hörnet. Det är ju först nu det blir lite balans. Vågskålen med det hemska har vägt tyngre mycket längre så den braiga skålen måste ju få lång tid på sig att fyllas för att det ska bli jämt ju! Så är det ju så klart.

Jag skall ha min dotter på armen, min make i handen, min son stolt i hjärtat och sedan skall vi gå mot solnedgången och leva lyckliga i alla våra dagar. Se mer framåt. Se bakåt. Önska. Drömma. Mest av allt ska vi leva och älska. Tillsammans.