Vaknade imorse, lycklig! Brösten ömmade, vaderna fick lite kramp och jag glad! Igår natt, innan morgonens positiva test, så var jag tvugnen att gå upp och kissa, då vågade jag nästan tro.
Imorse när jag vaknade med ett leende på läpparna, vågar jag nästan hoppas att det kan gå vägen. Pratade med sjukhuset igår och fick en tid redan i vecka sju, den 13 juni. Jag vill tro att vi får se en liten ärta med hjärtslag då, jag vill det, jag vill inte behöva tvivla. Jag vill så gärna fösa in cynikern i sitt hörn, jag vill få vara lycklig. Snälla låt mig! Jag knaprar små hjärtformade tabletter som heter Trombyl, blodförtunnande är de och jag hoppas de hjälper pyret att stanna kvar också. Skulle börja äta dem så snart jag blev gravid sa läkaren, men jag började lite innan, det säkra före det osäkra nu! Sätter upp mina egna regler denna gången. Kan inte lägga hela mitt liv i deras händer, inte en gång till, det vet jag med säkerhet att jag inte vågar.
Nu blir det på mina villkor, tänker inte bli fem år när jag går in påsjukhuset! Måste, måste säga vad jag tycker och tänker denna gången, tänker inte bli klappad på huvudet ellre bli överkörd! Aldrig mer. De kommer få en patient from hell, men det struntar jag i. Beskyddarinstikten är påslagen, knappnålshuvudet i magen är redan mitt barn! Jag gör allt för mina barn!
Jag har blivt lovad täta kontroller och bakterieodlingar ofta. Nu är det upp till mig att de håller vad de lovar. Jag tänker inte be om ursäkt för min oro för den är befogad!
fredag 30 maj 2008
torsdag 29 maj 2008
Då var det dags igen..
Tog ett nytt gravtest imorse (två olika faktiskt..) Clearblues digitala kom med svaret först. Jag blundade faktiskt när det lilla timglaset blinkade på skärmen och när jag öppnade ögonen så stod det GRAVID på både svenska och finska RASKAANA. Båda orden är lika vackra för mig.
Tog ett annat test också och det blev ett rosa streck där med. Inte ett jättestarkt streck, men dock ett streck. Det är ju min BIM dag idag, dag 32, så det kanske inte är så konstigt att det inte är jättestarkt ännu?!
Nu ska vi bara tro på det här också. Men som min man sa imorse när jag frågade om vi kan tro på testerna; Ja men det här testet (clearblue digital) är ju ett riktigt otrevligt test. Det visar ju aldrig fel! Sant det visar aldrig du är kanske gravid, eller du är lite gravid, eller jag kan inte bestämma mig om du är gravid. De är obevekliga! De är taskiga när du verkligen vill att det ska stå gravid, när det istället står "inte gravid" Blää! Så han har rätt, vi borde kunna tro på testet!
OK, så jag är GRAVID idag och jag hoppas jag får vakna gravid imorgon också och dagen efter och dagen efter det. Jag önskar att detta barn får födas levande, friskt. Jag hoppas att ultraljuden kommer visa hjärtslag och jag hoppas att jag kommer överleva mentalt.
En dag i taget så jag ju, och det skall jag försöka leva efter. En dag i taget. Idag är jag själaglad, idag är jag gravid!
Tog ett annat test också och det blev ett rosa streck där med. Inte ett jättestarkt streck, men dock ett streck. Det är ju min BIM dag idag, dag 32, så det kanske inte är så konstigt att det inte är jättestarkt ännu?!
Nu ska vi bara tro på det här också. Men som min man sa imorse när jag frågade om vi kan tro på testerna; Ja men det här testet (clearblue digital) är ju ett riktigt otrevligt test. Det visar ju aldrig fel! Sant det visar aldrig du är kanske gravid, eller du är lite gravid, eller jag kan inte bestämma mig om du är gravid. De är obevekliga! De är taskiga när du verkligen vill att det ska stå gravid, när det istället står "inte gravid" Blää! Så han har rätt, vi borde kunna tro på testet!
OK, så jag är GRAVID idag och jag hoppas jag får vakna gravid imorgon också och dagen efter och dagen efter det. Jag önskar att detta barn får födas levande, friskt. Jag hoppas att ultraljuden kommer visa hjärtslag och jag hoppas att jag kommer överleva mentalt.
En dag i taget så jag ju, och det skall jag försöka leva efter. En dag i taget. Idag är jag själaglad, idag är jag gravid!
onsdag 28 maj 2008
Skit också!!
Kunde inte hålla mig så länge..som sagt nu är det SM i testning..Köpte ett CB digitalt och testade precis. Jag vet at jag inte skulle ha gjort det, för nu blev hoppet ledsen igen! Det stod "inte gravid" i rutan..Det stod fel helt enkelt!
Känner att det ändå är ganska OK, om jag fick så svaga streck imorse på de känsliga testen, så skulle jag ju inte få positiva CB på eftermiddagen!! Det vet jag ju, men ändå..Jaha mer schizo än vanligt, men jag hoppas ett tag till..En rysare i flera delar har börjat!
Känner att det ändå är ganska OK, om jag fick så svaga streck imorse på de känsliga testen, så skulle jag ju inte få positiva CB på eftermiddagen!! Det vet jag ju, men ändå..Jaha mer schizo än vanligt, men jag hoppas ett tag till..En rysare i flera delar har börjat!
Svaaaaaaaaaaaaagt hopp
OK, så här är det. Igår morse när jag testade, på dag 30, så var testfönstret helt blankt, inte ett spår av ett streck, ingenting alls. (Fast jag verkligen ville och nästen tittad eunder lupp!!) Hade ju tagit ett test på dag 30 oxå och absolut inget då heller. Så igår var vi besvikna hela dan, mannen fick en släng av grov PMS och mitt hopp fick sig en rejäl smäll. Men så på kvällen, så tyckte jag så synd om gubben min så jag tog ett test till, sedan körde jag honom till några vänner och körde fort hem igen för att kolla testet under lupp (hade faktiskt med mig det i handväskan också och tittade lite då o då;) Och faktiskt, så var testfönstret inte helt tomt och vitt då, inte helt, utan ett väldigt svaaaagt rosa streck uppenbarade sig. Först fick jag nästan skela (så där som man gör för att se motivet i en sådan där prickig bild där målingen är gömd, du vet..) Men sedan när ögonen blev vanda så jag jag strecket hela tiden. Det fanns där, finns fortfarande där.
Hämtade maken (jag har ju nyligen fått mitt körkort, så då är jag snäll och betalar tillbaka 10 års hämtningar nu..) berättade om testfnattet jag fick och berättade om det svaga strecket. Han kastade sig in i köket och använde den starka fläktbelysningen och han såg det med..hmmm..kanske funkar böner ändå?!
Lite mer hoppfulla gick vi och la oss. Imorse när klockan ringde så sprang jag på toa igen och kissade i skålen, som alltid står brevid toan stoppade ner stickan, eller faktiskt så tog jag två olika test ( man är väl inte testmissbrukare för intet;) och stoppade ner. Tog med mig dem in i somvrummet och hoppade i säng. Vi väntade och väntade. Hmm det här testet har ett svagt streck nu sa jag, jag får se sa han. Ja, det har det. Det andra testet, lite svårare att se för det var en variant med plastfönster i vägen..det första testet är sånt där braig strip där man får tillgång till det nakna pappret! Det växte fram ett ultrasvagt streck på fönstertestet också..Oj..vad händer nu?
Vi får vänta, vi får vänta och se om strecket blir starkare om några dagar (ähh känner väl mig själv, det blir nu SM i testning flera dar i rad) och blir det det, ja då blir det en fråga om hur länge strecket vill stanna kvar och nästa fråga blir av den mer allvarliga sorten, för det kan inte ens jag skämta om, blir det ett barn som vill växa inom mig igen och blir det i så fall ett friskt levande barn när graviditeten tar slut om nio månader..??
Fast där är vi absolut inte ännu! Vi skall inte gå händelserna i förväg, just nu har vi ett svaaaagt streck som vi hoppas skall blir starkare. Där är vi nu. Vi har fått hoppet tillbaka och för det är vi tacksamma. En sak i taget. En testdag i taget.
Hämtade maken (jag har ju nyligen fått mitt körkort, så då är jag snäll och betalar tillbaka 10 års hämtningar nu..) berättade om testfnattet jag fick och berättade om det svaga strecket. Han kastade sig in i köket och använde den starka fläktbelysningen och han såg det med..hmmm..kanske funkar böner ändå?!
Lite mer hoppfulla gick vi och la oss. Imorse när klockan ringde så sprang jag på toa igen och kissade i skålen, som alltid står brevid toan stoppade ner stickan, eller faktiskt så tog jag två olika test ( man är väl inte testmissbrukare för intet;) och stoppade ner. Tog med mig dem in i somvrummet och hoppade i säng. Vi väntade och väntade. Hmm det här testet har ett svagt streck nu sa jag, jag får se sa han. Ja, det har det. Det andra testet, lite svårare att se för det var en variant med plastfönster i vägen..det första testet är sånt där braig strip där man får tillgång till det nakna pappret! Det växte fram ett ultrasvagt streck på fönstertestet också..Oj..vad händer nu?
Vi får vänta, vi får vänta och se om strecket blir starkare om några dagar (ähh känner väl mig själv, det blir nu SM i testning flera dar i rad) och blir det det, ja då blir det en fråga om hur länge strecket vill stanna kvar och nästa fråga blir av den mer allvarliga sorten, för det kan inte ens jag skämta om, blir det ett barn som vill växa inom mig igen och blir det i så fall ett friskt levande barn när graviditeten tar slut om nio månader..??
Fast där är vi absolut inte ännu! Vi skall inte gå händelserna i förväg, just nu har vi ett svaaaagt streck som vi hoppas skall blir starkare. Där är vi nu. Vi har fått hoppet tillbaka och för det är vi tacksamma. En sak i taget. En testdag i taget.
tisdag 27 maj 2008
Dag 30 - missröstan och hopp
Jaha ja, då var man på dag 30 utav de förmodade 32 och ingenting har hänt, eller något har hänt, mitt hopp fick sig en rejäl törn imorse. Tog ett gravtest, fast jag inte skulle, erkänner att jag är en riktig självplågande testoholic. Och på testet kom kontrollteststrecket, men inget teststreck = inte gravid! Så två dagar innan ens mensen skall dyka upp är jag arg och besviken och till och med hoppet vill inte vara med längre, det surar i ett hörn nu. Med armarna i kors, som en riktigt surpuppa sitter hoppet och lipar.
Fast att jag nog vet att det inte blir något plus denna månad, så vill jag inte riktigt acceptera det ännu. Herregud, det finns månader jag inte har kunnat acceptera det ens när mensen har kommit. Resonemanget brukar gå så här; Ja men det kanske inte var riktig mens, det kanske bara var liksom försenad implantationsblödning, eller så var det tvillingar och den ena finns kvar! Timmar senare har jag varit tvugnen att nocka mig själv med värktabletter för smärtan och varma vetekuddar på ryggen..OK, erkänner mig besegrad. Kommer ihåg en gång då jag trodde att molvärken var växtvärk och kissade i en kopp torkade mig, blod, men stack ändå ner testremsan i koppen...Sjuk är vad man blir av denna intensiva längtan. (säger någon något klämkäckt i stil med slappna av så får ni stryk, så inga sådana goda råd tack! Jag har slappnat av, spänt mig, stått på huvud, legat på rygg, stått på löpband, ätit det ena och det andra, men det handlar inte om det. Thank you very much!)
Så hur går resonemanget idag? Jo, nu är det ju så att jag hade ju inte ÄL förrän runt dag 21-22, vilket innebär att det bara är 8-9 dagar sedan och då kan ju ägget precis ha implanterat sig och således inte börjat producera HCG ännu?? Så kan det vara, det är det som hoppet (som nu sprungit ut ur sitt hörn, viftandes med armarna, vill säga) OK, vi kanske hoppas i två dagar till då, då...
Fast att jag nog vet att det inte blir något plus denna månad, så vill jag inte riktigt acceptera det ännu. Herregud, det finns månader jag inte har kunnat acceptera det ens när mensen har kommit. Resonemanget brukar gå så här; Ja men det kanske inte var riktig mens, det kanske bara var liksom försenad implantationsblödning, eller så var det tvillingar och den ena finns kvar! Timmar senare har jag varit tvugnen att nocka mig själv med värktabletter för smärtan och varma vetekuddar på ryggen..OK, erkänner mig besegrad. Kommer ihåg en gång då jag trodde att molvärken var växtvärk och kissade i en kopp torkade mig, blod, men stack ändå ner testremsan i koppen...Sjuk är vad man blir av denna intensiva längtan. (säger någon något klämkäckt i stil med slappna av så får ni stryk, så inga sådana goda råd tack! Jag har slappnat av, spänt mig, stått på huvud, legat på rygg, stått på löpband, ätit det ena och det andra, men det handlar inte om det. Thank you very much!)
Så hur går resonemanget idag? Jo, nu är det ju så att jag hade ju inte ÄL förrän runt dag 21-22, vilket innebär att det bara är 8-9 dagar sedan och då kan ju ägget precis ha implanterat sig och således inte börjat producera HCG ännu?? Så kan det vara, det är det som hoppet (som nu sprungit ut ur sitt hörn, viftandes med armarna, vill säga) OK, vi kanske hoppas i två dagar till då, då...
söndag 25 maj 2008
Släktkalas..puh!
Stormen har bedarrat, vi klarade oss igenom helgen och Dylans 1 års dag. Tröskeln jag väntade mig har inte infunnit sig, saknaden är lika stor och hålet i hjärtat samma. Skönt ändå, för jag vill inte komma längre från honom, han är ju min pojke. Livet är ändå fullt hanterbart och till och med ganska bra!
Vad jag inte gillar alls är att vissa människor inte kommer ihåg, inte vågar nämna det, inte vågar säga vår pojkes namn och födelsedag ihop..Släktkalas idag, systersonen 15 år, stora goa killen. Var inte säkra på att vi skulle orka med så mycket folk och absolut inte så mycket barn, men alternativet att inte gå finns liksom inte, man skall ställa upp alltid! Familjen framför allt! Ta på sig smilbanden, ställa sig i ledet och delta, skratta och äta tårta! That´s it, spelar ingen roll vem som dör, hur du mår, om ett världskrig bryter ut. Vi låtsas inte om det, vi ska dricka äckligt bryggkaffe och för stora tårtor och prata om ditt och datt. Och för i helvete, prata inte för mycket intressant heller, utan håll det på en lättsam och prata-skit-nivå, så är det bäst.
Vissa släktkalas påminner mycket om en sketch ur Fawlty Towers, den med Basil som informerar sin personal om att "Don´t mention the war!" inför de tyska gästerna, skillnaden är att han gör det hela tiden istället! Önskar att Basil hade varit på kalaset, för jag hade varit glad om någon hade nämnt Dylan, bara en enda sketen gång.
Min syster har helt förträngt vad sm hände för ett år sedan, hon och en av mina bättre vänner. inte ett kort, ett sms, ett mail, inte en blomma eller besök vid graven. Bara tyst. Fast i mitt hjärta brinner en liten eld, i mitt öra viskas det om svårt att förlåta, mitt inre ropar att det glömmer jag aldrig!! En dag ska ni få äta upp det, tänker jag, för jag ställer upp, jag kommer alltid. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. Men glömmer, det gör jag inte, och sårad det är jag..Fast förvånad? Absolut inte! Skrattar nästan åt det, för det är de mest självupptagna människor jag känner och hade det kommit något från dem, så hade jag fått sätta ett kors i taket, men jag hade hoppats att få göra det..
På kalaset idag, i solen på verandan, fanns inte mindre än fem småbarn och tre tonåringar. Tonåringarna är de bästa som finns, vanligtvis småbarnen med, fast inte idag, idag gjorde det ont i hjärtat. Speciellt familjen med de fyra småbarnen gör ont i hjärtat. De är brunbrända, välmående, till och med de treåriga tvillingarna har Gantkläder på sig. Den perfekta svenska familjen. De skulle kunna vara med på reklamfilm på TV för midsommarfirande eller nåt. I mig, i solen, på verandan, inklämd mellan en annan treåring som min syster placerat där och min man, så börjar en ångestboll bildas i bröstet. Jag måste gå, jag måste gå, jag måste springa ut till bilen och sätta mig i den och köra i 200 km/h minst 50 mil härifrån. Fattar ni inte det, fattar ni ingenting. Och det gör ingen, förutom min man som skruvar på sig och avskyr situationen. Efter barnlek, matning, klappning av hunden i tre timmar, när min man får fnatt och vill gå, så kommer frågan, men ska ni redan gå? Öh? Fuck off, du menar, tack för att ni kom idag, förstår att ni kanske inte mår så bra idag,så det var starkt av er. Men nej då, ska ni redan gå....
Nej då, jag skall bara köra min make någonstans, jag kommer snart tillbaka. Varför sa jag det? Eller ännu värre, varför åkte jag tillbaks. Vid det här laget med huvudvärk och grinig, ganska kort i tonen och både mor o syster fattar att hon håller nog på att bli sur. Så jag säger igen, nej nu går jag hem, nu får det räcka för idag..fortfarande protester, men nu lyssnar jag inte längre, nu går jag runt med judaskyssen och kramas farväl. Ha det så bra! hej!
Hemma, trött, förbannad, huvudvärk och arg, arg, arg, ledsen och besviken! En dag, en vacker dag så kommer jag få nog, känner att det mullrar i mitt inre, tålamodet är nästan slut...
Vad jag inte gillar alls är att vissa människor inte kommer ihåg, inte vågar nämna det, inte vågar säga vår pojkes namn och födelsedag ihop..Släktkalas idag, systersonen 15 år, stora goa killen. Var inte säkra på att vi skulle orka med så mycket folk och absolut inte så mycket barn, men alternativet att inte gå finns liksom inte, man skall ställa upp alltid! Familjen framför allt! Ta på sig smilbanden, ställa sig i ledet och delta, skratta och äta tårta! That´s it, spelar ingen roll vem som dör, hur du mår, om ett världskrig bryter ut. Vi låtsas inte om det, vi ska dricka äckligt bryggkaffe och för stora tårtor och prata om ditt och datt. Och för i helvete, prata inte för mycket intressant heller, utan håll det på en lättsam och prata-skit-nivå, så är det bäst.
Vissa släktkalas påminner mycket om en sketch ur Fawlty Towers, den med Basil som informerar sin personal om att "Don´t mention the war!" inför de tyska gästerna, skillnaden är att han gör det hela tiden istället! Önskar att Basil hade varit på kalaset, för jag hade varit glad om någon hade nämnt Dylan, bara en enda sketen gång.
Min syster har helt förträngt vad sm hände för ett år sedan, hon och en av mina bättre vänner. inte ett kort, ett sms, ett mail, inte en blomma eller besök vid graven. Bara tyst. Fast i mitt hjärta brinner en liten eld, i mitt öra viskas det om svårt att förlåta, mitt inre ropar att det glömmer jag aldrig!! En dag ska ni få äta upp det, tänker jag, för jag ställer upp, jag kommer alltid. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. Men glömmer, det gör jag inte, och sårad det är jag..Fast förvånad? Absolut inte! Skrattar nästan åt det, för det är de mest självupptagna människor jag känner och hade det kommit något från dem, så hade jag fått sätta ett kors i taket, men jag hade hoppats att få göra det..
På kalaset idag, i solen på verandan, fanns inte mindre än fem småbarn och tre tonåringar. Tonåringarna är de bästa som finns, vanligtvis småbarnen med, fast inte idag, idag gjorde det ont i hjärtat. Speciellt familjen med de fyra småbarnen gör ont i hjärtat. De är brunbrända, välmående, till och med de treåriga tvillingarna har Gantkläder på sig. Den perfekta svenska familjen. De skulle kunna vara med på reklamfilm på TV för midsommarfirande eller nåt. I mig, i solen, på verandan, inklämd mellan en annan treåring som min syster placerat där och min man, så börjar en ångestboll bildas i bröstet. Jag måste gå, jag måste gå, jag måste springa ut till bilen och sätta mig i den och köra i 200 km/h minst 50 mil härifrån. Fattar ni inte det, fattar ni ingenting. Och det gör ingen, förutom min man som skruvar på sig och avskyr situationen. Efter barnlek, matning, klappning av hunden i tre timmar, när min man får fnatt och vill gå, så kommer frågan, men ska ni redan gå? Öh? Fuck off, du menar, tack för att ni kom idag, förstår att ni kanske inte mår så bra idag,så det var starkt av er. Men nej då, ska ni redan gå....
Nej då, jag skall bara köra min make någonstans, jag kommer snart tillbaka. Varför sa jag det? Eller ännu värre, varför åkte jag tillbaks. Vid det här laget med huvudvärk och grinig, ganska kort i tonen och både mor o syster fattar att hon håller nog på att bli sur. Så jag säger igen, nej nu går jag hem, nu får det räcka för idag..fortfarande protester, men nu lyssnar jag inte längre, nu går jag runt med judaskyssen och kramas farväl. Ha det så bra! hej!
Hemma, trött, förbannad, huvudvärk och arg, arg, arg, ledsen och besviken! En dag, en vacker dag så kommer jag få nog, känner att det mullrar i mitt inre, tålamodet är nästan slut...
fredag 23 maj 2008
23 maj - Dylans dag
Så kom den till slut igen, dagen då allt förändrades. Den 23 maj kl 03.21 kom du till slut till din mamma och pappa. Till dina förtvivlade föräldrar mitt upp i deras största mardröm..
Drygt tre timmar tog det från de första etablerade värkarna vid midnatt, så det gick ändå ganska fort. Jag kände sådan lättnad när förlossningen var över och jag ville så gärna se vår pojke. Min man såg honom komma ut, min man såg honom först, min man grät av lättnad. Hans fru hade överlevt förlossningen, hans förstfödde son var vacker, han blev en pappa. Barnmorskan, Jenny, tog upp honom, satte på honom en blöja och pratade med honom, hon banade väg för oss, det var OK att prata med honom, att älska honom. Hon svepte en handuk runt honom och placerade honom i min famn. Mitt hjärta svämmade över av kärlek, jag lättade lite på handuken och på blöjan, för jag ville se hur han såg ut. Han var perfekt! Så liten och fin, så söt, så lik sin mamma och pappa. Mina händer, min mun, pappas ansiktsform och panna. Jag önskade så att jag fått se dina ögon, bara en kort sekund, men dina ögon var hårt slutna och skulle aldrig få titta på oss. Vi pussade dig och kramade dig. Vi grät. Av kärlek, av smärta och av längtan..
Jag minns att jag ville supa in varje millimeter av dig i mitt minne, visste att vår tid skulle bli knapp, men just då var jag så trött. Mina ögon slöts gång efter annan, jag kämpade, men flöt in och ut ur mitt trötta töcken. Moderkakan satt fast, navelsträngen gick av när barnmorskan försökte få ut den. Läkaren kom, han sa att jag skulle upp på operation. Min man blev orolig igen. Branmorskan följde med mig upp. Dylan och hans pappa blev lämnade ensamma i rum nummer åtta, i det dunkla tysta rummet. Min man grät, hans hjärta brast i en miljon bitar. Hans son låg på sängen, utan rörelse, min man övervann sin rädsla och lyfte upp sin son. Grät med honom i famnen. Pratade med honom. Lovade att allt han gjord hedanefter i livet skulle vara för hans skull, att han skulle vara stark och ta hand om hans mamma, att han skulle hedra hans minne. Han sa att en dag ska du komma tillbaka i ett syskon och vi skall göra allt för att det ska hända snart. Jag vet inte mer om vad han sa, jag vet att han var förtvivlad, ensam och förvirrad. Han var ensam med sin som i en timma. Han trodde att jag igen var förlorad. Han fick komma upp på uppvaket och träffa mig, han grät, han var lättad över att se mig vaken. Han hade varit i helvetet, han var där fullt vaken och medveten, jag var där jag med, men avtrubbad av utmattningen och lustgasen. Hans minnen av denna dagen skiljer sig från mina. Hans är klara och förskräckta. Mina är ihopblandade och suddiga.
Vi kom tillbaka till rummet, min kropp skrek efter min son. Barnmorskan vägde och mätte honom. Han var 48 cm lång och vägde 2655 gram. Hon klädde honom i hans mjuka lilla sparkdräkt, han fick hans vackra vita filt, hon la honom i en sådan där plastvagn. Vi hade honom oss. Jag tror jag somnade, jag visste inte vilken dag det var. Läkare och barnmorskor kom in om vartannat. Dag sköterskan från igår, Camilla, kom in igen. Hon bara kramades och jag bara grät.
Min mamma kom, min mamma tog upp Dylan ur hans plastvagn. Min mamma grät, pussade honom, bad honom vakna, ville inte förstå, klappade honom och gav honom till mig. Satt med oss. Gick. Min syster med man kom. Då var Dylan i ett annat rum. Jag tog inte in honom i rummet när de var där, var rädd för att de skulle reagera fel eller bli rädda, nu i efterhand önskar jag att de fått se honom och inte bara bilder på honom. För dem och andra kan han aldrig bli lika verklig som för oss. Men jag ville bara skydda vår pojke. Som en lejoninna som med alla medel vill skydda sin avkomma, så kände jag, jag skulle försvara hans existens så länge jag levde, med alla medel, med alla ord, på alla sätt, alltid.
Jag vet att jag trodde det var natt, fast det fortfarande var dag, jag sov nog. När jag vaknade var det fortfarande samma dag, jag bad dem hämta Dylan igen, jag var desperat i min längtan, jag ville inte att han skulle vara ensam. Sedan blev det nog natt ändå, jag vet inte om vi sov, jag vet bara att han var nära oss. Så som det skulle vara, jag visste att tiden tillsammans höll på att rinna ut. Jag vet att pappa fortfarande var lite rädd och ville springa ut i världen, komma till vårt hem, han trodde om han sprang fort nog så skulle minnena och smärtan lämna honom, han vet nu ett år senare att det inte går.
Nu vet vi att man tar sorgen, längtan och hålet i hjärtat med sig vart man än går, vad man än gör. Det syns inte utanpå oss, men insidan är för alltid ändrad, blicken inte lika klar längre, huvudet faller oftare ned och i ett rum fyllt av människor känner man sig ändå ensam, helt annorlunda och lite utanför.
Vi pratade igår om det, om förändringen vi genomgått och vad den betyder. Vi kom fram till att vi leva med den, sida vid sida med det som hänt. Vi vill inte vara utan dessa känslor av sorg som väller över oss ibland. För i allt detta bor ju vår son! Det är för honom vi gråter, för honom vi finns, för honom vi väljer att leva, för honom vi älskar, i hans minne skapar vi en bättre framtid. Vi har accepterat vår situation, vårt sätt att leva fungerar bra för oss nu. Han är en del av livet och vi älskar vårt liv tillsammans med den delen!
Efter mötet med gen.labb igår, vet vi och accepterar vi nu att allt som hänt oss, Dylan och missfallen, handlar om slumpen. Vi vet nu att det bästa vi kan göra är att fortsätta försöka på egen hand. En hög tröskel att ta sig över mentalt, att det kan, borde eller kanske skall gå bra nästa gång. Men vi väljer att vara försiktigt optimistiska och vi väljer att tampas med slumpen lite till. Vi hoppas att slumpen behandlar oss bättre efter nästa plus. Jag hoppas att Dylans månad medför en ny början, en ny start förhoppningsvis med hans syskon växande inom mig. En vecka kvar till testdag. Jag har inte ord som räcker till för att uttrycka min önskan om det..
torsdag 22 maj 2008
22 maj - dagen då tiden stannade
Om två timmar, fast förra året, låg jag på en brits i ett ultraljudsrum på Östra Sjukhuset. En läkare jag aldrig träffat förut, en anonym person, la en klick gele på magen och förde scannern över den. Sedan tystnad, som först kunde ha förväxlats med koncentration, men sedan, för tyst, för länge..
Jag sa till den allvarlige, sammanbitna, anonyma mannen; "Du ser inga hjärtslag va?" Han sa nej det gör jag inte. Jag såg inga hjärtslag, jag såg inga rörelser, jag såg ett stilla barn innanför min hud. Så olik alla andra gånger vi varit i ett liknande rum, med liknande anonyma män och kvinnor. Så olikt allt jag någonsin upplevt hitills i mitt liv. Jag dog själv då. Mitt inre väsen försvann ifrån min kropp, jag la händerna för ansiktet, grät tyst och sa nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!!! Min mans hjärta stannade också, i alla fall för en minut, han tog tag i mig, han förstod inte, ville inte förstå.
En annan kvinna kom inspringande, i mitt töcken kommer jag ihåg det, hon såg också vårt stilla barn, vårt stilla tysta första barn, vårt barn vars liv begränsats till att leva på andra sidan huden..
Jag vet att jag hamnade på en stol, jag vet att min man satt brevid, jag vet att läkaren fick ett namn, jag vet att han aldrig mera kommer vara anonym för mig, nu är han doktor död. En del av min värsta mardröm, ett ansikte som kommer följa mig genom de svåraste nätterna, ett ansikte jag skulle kunna rita varje rynka och hårstrå på ett papper, en bild jag avskyr.
Vi satt där, så tunga, så svaga, så utanför våra egna kroppar, så hjälplösa, så döda..Han började förklara vad som skulle hända nu, men jag lyssnade inte. Jag sökte av rummet med blicken, jag letade efter något att kräkas i, ett hörn i rummet där jag kunna slänga mig ner, krypa ihop under ett skrivbord och bara vara där, tills jag vaknad eur denna MARDRÖM!! Men jag satt kvar, vi satt kvar, vi tittade på varandra och desperationen i min mans ögon, följer mig fortfarande i mina drömmar. Jag vaknade när läkaren sa att jag nu skulle förlösas. Jag sa att är du klok?! Det finns inte en möjlighet i världen att jag genomgår en förlossning nu!! (Jag tänkte din sjuka perversa man som har mage att begära detta av mig nu!!) Jag sa att ni får söva mig och plocka ut den. Den. Det. Vårt döda barn. Vårt döda det. Jag var rädd. Jag förstod inte. Jag tänkte att jag måste bara ut från detta rum, sedan skall jag hitta en läkare som förstår vad jag säger, hitta en som säger att självklart söver vi dig, självklart blir det kejsarsnitt.
En kvinna kom och ledde in mig i ett rum för hon ville ha mitt blod. Min man gick ut och la pengar på bilen..vardagen blir man inte av med inte ens när man står inför döden. Jag satt i rummet med kvinnan. Jag grät ljudligt nu, av desperation, av rädsla och oförstånd. Jag frågade varför? Hur? Ja ville att hon skulle ge mig svaren, men hon hade inga, hon hade bara för strävt papper till min näsa, hon hade bara en nål som hon stack min arm med, men inga svar. Jag hostade så att jag nästan spydde, för pappret dammade papperspartiklar som höll på att kväva mig. Min man kom tillbaka. Vi blev ledda till en hiss, till förlossningen.
Vi fick gå igenom väntrummet, där lyckliga gravida kvinnor satt, jag skämdes, jag var en paria. Jag skulle inte bli en mamma längre, jag var inte längre samma som dom, jag bar på döden. Jag skulle slussas ut, förbi dem, fort. jag gick med händerna för att skyla mitt ansikte, som en brottsling på väg in i rätten, som en brottsling som dömts till livstidsfängelse för mord.
Vi hamnade på förlossningsavdelningen, barnmorskor log mot oss när vi kom in, jag förstod att de inte förstod att det var jag som var parian. En kvinna kom emot oss, hon la sin arm runt mig, klappade på mitt huvud och ledde oss in i rum nummer åtta. Ett rum som låg i hörnet, ett rum jag misstänker används ofta för människor som oss. Jag tog tillfället i akt och berättade vad den första sjuka läkaren hade sagt och sa igen att det inte går. Hon sa att det går och det är den bästa lösningen. Jag fick erkänna mig besegrad. Jag fick inte längre använda mina egna val som vägvisare, jag var utlämnad till dem. Jag kunde inte springa därifrån, jag kunde inte gömma mig. Jag förstod ju att vårt barn var tvunget att komma ut. Jag gav upp då, lät mig bli ledd. Frågade varför och hon berättade att det händer och oftast vet man inte varför, oftast handlar det om plötslig spädbarnsdöd. Min man frågade frågor, de pratade, jag lyssnade, jag slutade fråga, jag slutade prata, jag vände mig inåt, letade efter styrka att ta mig igenom detta. Bestämde mig för att koppla på autopiloten och bara följa med.
Jag berättade om min rädsla för mitt döda barn, hur kommer han att se ut? Hon sa som en vanlig bäbis, han kommer att vara varm och ni kommer få vara med honom. Jag var inte övertygad då, men bestämde mig för att älska honom, hur han än såg ut. Jag bestämde mig för att från och med nu skall han behandlas med den respekt som alla levande som dör skall mötas av. Timmar gick, läkare kom, fler människor. Jag förberedde mig. De sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka imorgon bitti för igångsättning. Då sa jag högt och tydligt NEJ! Det skall ske idag. Hon sa, men det är så vi brukar göra, ni behöver förbereda er och vila. Jag tror att jag skrattade till och sa det finns ingen tidpunkt i mitt liv som jag kommer att vara mentalt förberedd för det som ska ske, jag kommer absolut inte vara piggare imorgon och det finns ingen som helst möjlighet att vi åker hem. Hongick och pratade med läkaren, kom tillbaka och sa OK.
Vi åkte hem för att hämta lite kläder och grejer. Hon sa att vi skulle äta också..hur då?
Vi kom hem. I hallen stod vårt barns nya fina vagn, i sovrummet fanns hans fina vita spjälsäng, bäddad med Spöket Laban sängkläder. En Spöket Laban musikmobil hängde över sängen, om man satte på den så spelade den Byssan Lull..
Jag tog min BB väska från hallen, la den på sängen och öppnande den. Tog ut en hel del bäbiskläder, men lämnade en mjuk vit sparkdräkt med fina tunna färgglada ränder, en stickad vacker vit filt från gammelfarmor, hans Spöket Laban mjukisskallra och kameran. Min man gick in på toa. Min man slog sönder toalettsitsen. Min man föll ihop i en hög på golvet. Min man skrek. Min stora man blev liten och hjälplös. Jag satte mig bredvid honom, kramade honom och sa att vi skall åka nu. Vi åkte till McDonalds, min man gick in på Statoil och köpte en Marlboro Lights. Vi bet lite i en hamurgare, slängde det, för hur ska man kunna äta när man inte kan andas? Jag ville röka, men jag var ju gravid.
Vi kom tillbaka till rum numer åtta, vårt tillhåll, vårt rum. I det anslutande rummet pågick en förlossning. Jag hörde en kvinna skrika. Jag hörde deras barn skrika när det kom. Jag visste att i vårt rum skulle det förbli tyst. Jag skulle förbli tyst.
När klockan börjad enärma sig åtta fick jag en tablett som skulle sätta igång det. En ny barnmorska kom. Hon kändes trygg. Jag började få ont, men inte mycket hände på en timma, eller om det var två, det kan ha rört sig om månader, jag vet inte, jag var inte där.
Klockan tio någonting, fick jag en morfinspruta och en sömntablett. Min man hade fått en säng bredvid min. Vi låg ansikte mot ansikte. Han var rädd. Jag började få ont. Vi somnade inte, mitt värkarbete startade. Han ville hämta någon, jag sa att nej det behövs inte, det gör ont, men inte dödsont. Jag ljög, men jag ville inte vara sjåpig. Sjåpig?!! Hur fan tänkte jag? Jag vill inte vara till besvär ens i min timma av nöd? Det gör ont att föda barn, det är ingenting att gnälla över. Min man trodde mig inte. Han hämtade barnmorskan, Jenny. Hon sa att det är nog OK, hon tittade och jag var öppen sju centimeter. Nu börjar det. Men vänta lite, jag skulle ju inte behöva ha ont sa ni, jag skulle ju få alla mediciner i världen. En narkosläkare kom och skulle lägga en ryggbedövning, han pratade i telefon en halvtimma, han bad mig ligga helt stilla. Jag låg stilla två gånger, då han försökte få in nålen, till sist gick det, men det var försent. Det var midnatt. Jag hade ont. Jag sa, det gör ont som fan, hundra gånger. Sedan blev jag tyst, ville inte störa någon, ville inte att kvinnan i rummet intill skulle bli rädd för mina skrik. Jag försvann in i lustgasdimman. Min man var rädd, desperat, han trodde han skulle förlora mig och sitt barn. Han hjälpte mig. Han hjälpte barnmorskan. Han är min man!
Det är midnatt nu om tre timmar och tjugoen minuter får vi äntligen träffa vår son. Men det tillhör morgondagen. Morgondagen får vänta tills imorgon. Dagens händelser får räcka för idag. Jag befinner mig just nu i rum nummer åtta på Östra Sjukhuset. Jag sitter i min kontorsstol på jobbet. Jag är glad att det är ett år emellan idag och idag för ett år sedan. Jag har överlevt. Idag flyter dagarna ihop. Idag känner jag kampen i in kropp. Idag är vardagen mer närvarande ochidag måste jag vara närvarande i den.
Klockan 13.30 idag ska vi till genetiskt labratorium. Idag skall vi prata om Dylan med en läkare där. Idag skall vi prata om kromosomer och missfall. Idag skall vi prata om framtiden och framtida graviditeter. Idag skall vi börja om..
Jag sa till den allvarlige, sammanbitna, anonyma mannen; "Du ser inga hjärtslag va?" Han sa nej det gör jag inte. Jag såg inga hjärtslag, jag såg inga rörelser, jag såg ett stilla barn innanför min hud. Så olik alla andra gånger vi varit i ett liknande rum, med liknande anonyma män och kvinnor. Så olikt allt jag någonsin upplevt hitills i mitt liv. Jag dog själv då. Mitt inre väsen försvann ifrån min kropp, jag la händerna för ansiktet, grät tyst och sa nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!!! Min mans hjärta stannade också, i alla fall för en minut, han tog tag i mig, han förstod inte, ville inte förstå.
En annan kvinna kom inspringande, i mitt töcken kommer jag ihåg det, hon såg också vårt stilla barn, vårt stilla tysta första barn, vårt barn vars liv begränsats till att leva på andra sidan huden..
Jag vet att jag hamnade på en stol, jag vet att min man satt brevid, jag vet att läkaren fick ett namn, jag vet att han aldrig mera kommer vara anonym för mig, nu är han doktor död. En del av min värsta mardröm, ett ansikte som kommer följa mig genom de svåraste nätterna, ett ansikte jag skulle kunna rita varje rynka och hårstrå på ett papper, en bild jag avskyr.
Vi satt där, så tunga, så svaga, så utanför våra egna kroppar, så hjälplösa, så döda..Han började förklara vad som skulle hända nu, men jag lyssnade inte. Jag sökte av rummet med blicken, jag letade efter något att kräkas i, ett hörn i rummet där jag kunna slänga mig ner, krypa ihop under ett skrivbord och bara vara där, tills jag vaknad eur denna MARDRÖM!! Men jag satt kvar, vi satt kvar, vi tittade på varandra och desperationen i min mans ögon, följer mig fortfarande i mina drömmar. Jag vaknade när läkaren sa att jag nu skulle förlösas. Jag sa att är du klok?! Det finns inte en möjlighet i världen att jag genomgår en förlossning nu!! (Jag tänkte din sjuka perversa man som har mage att begära detta av mig nu!!) Jag sa att ni får söva mig och plocka ut den. Den. Det. Vårt döda barn. Vårt döda det. Jag var rädd. Jag förstod inte. Jag tänkte att jag måste bara ut från detta rum, sedan skall jag hitta en läkare som förstår vad jag säger, hitta en som säger att självklart söver vi dig, självklart blir det kejsarsnitt.
En kvinna kom och ledde in mig i ett rum för hon ville ha mitt blod. Min man gick ut och la pengar på bilen..vardagen blir man inte av med inte ens när man står inför döden. Jag satt i rummet med kvinnan. Jag grät ljudligt nu, av desperation, av rädsla och oförstånd. Jag frågade varför? Hur? Ja ville att hon skulle ge mig svaren, men hon hade inga, hon hade bara för strävt papper till min näsa, hon hade bara en nål som hon stack min arm med, men inga svar. Jag hostade så att jag nästan spydde, för pappret dammade papperspartiklar som höll på att kväva mig. Min man kom tillbaka. Vi blev ledda till en hiss, till förlossningen.
Vi fick gå igenom väntrummet, där lyckliga gravida kvinnor satt, jag skämdes, jag var en paria. Jag skulle inte bli en mamma längre, jag var inte längre samma som dom, jag bar på döden. Jag skulle slussas ut, förbi dem, fort. jag gick med händerna för att skyla mitt ansikte, som en brottsling på väg in i rätten, som en brottsling som dömts till livstidsfängelse för mord.
Vi hamnade på förlossningsavdelningen, barnmorskor log mot oss när vi kom in, jag förstod att de inte förstod att det var jag som var parian. En kvinna kom emot oss, hon la sin arm runt mig, klappade på mitt huvud och ledde oss in i rum nummer åtta. Ett rum som låg i hörnet, ett rum jag misstänker används ofta för människor som oss. Jag tog tillfället i akt och berättade vad den första sjuka läkaren hade sagt och sa igen att det inte går. Hon sa att det går och det är den bästa lösningen. Jag fick erkänna mig besegrad. Jag fick inte längre använda mina egna val som vägvisare, jag var utlämnad till dem. Jag kunde inte springa därifrån, jag kunde inte gömma mig. Jag förstod ju att vårt barn var tvunget att komma ut. Jag gav upp då, lät mig bli ledd. Frågade varför och hon berättade att det händer och oftast vet man inte varför, oftast handlar det om plötslig spädbarnsdöd. Min man frågade frågor, de pratade, jag lyssnade, jag slutade fråga, jag slutade prata, jag vände mig inåt, letade efter styrka att ta mig igenom detta. Bestämde mig för att koppla på autopiloten och bara följa med.
Jag berättade om min rädsla för mitt döda barn, hur kommer han att se ut? Hon sa som en vanlig bäbis, han kommer att vara varm och ni kommer få vara med honom. Jag var inte övertygad då, men bestämde mig för att älska honom, hur han än såg ut. Jag bestämde mig för att från och med nu skall han behandlas med den respekt som alla levande som dör skall mötas av. Timmar gick, läkare kom, fler människor. Jag förberedde mig. De sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka imorgon bitti för igångsättning. Då sa jag högt och tydligt NEJ! Det skall ske idag. Hon sa, men det är så vi brukar göra, ni behöver förbereda er och vila. Jag tror att jag skrattade till och sa det finns ingen tidpunkt i mitt liv som jag kommer att vara mentalt förberedd för det som ska ske, jag kommer absolut inte vara piggare imorgon och det finns ingen som helst möjlighet att vi åker hem. Hongick och pratade med läkaren, kom tillbaka och sa OK.
Vi åkte hem för att hämta lite kläder och grejer. Hon sa att vi skulle äta också..hur då?
Vi kom hem. I hallen stod vårt barns nya fina vagn, i sovrummet fanns hans fina vita spjälsäng, bäddad med Spöket Laban sängkläder. En Spöket Laban musikmobil hängde över sängen, om man satte på den så spelade den Byssan Lull..
Jag tog min BB väska från hallen, la den på sängen och öppnande den. Tog ut en hel del bäbiskläder, men lämnade en mjuk vit sparkdräkt med fina tunna färgglada ränder, en stickad vacker vit filt från gammelfarmor, hans Spöket Laban mjukisskallra och kameran. Min man gick in på toa. Min man slog sönder toalettsitsen. Min man föll ihop i en hög på golvet. Min man skrek. Min stora man blev liten och hjälplös. Jag satte mig bredvid honom, kramade honom och sa att vi skall åka nu. Vi åkte till McDonalds, min man gick in på Statoil och köpte en Marlboro Lights. Vi bet lite i en hamurgare, slängde det, för hur ska man kunna äta när man inte kan andas? Jag ville röka, men jag var ju gravid.
Vi kom tillbaka till rum numer åtta, vårt tillhåll, vårt rum. I det anslutande rummet pågick en förlossning. Jag hörde en kvinna skrika. Jag hörde deras barn skrika när det kom. Jag visste att i vårt rum skulle det förbli tyst. Jag skulle förbli tyst.
När klockan börjad enärma sig åtta fick jag en tablett som skulle sätta igång det. En ny barnmorska kom. Hon kändes trygg. Jag började få ont, men inte mycket hände på en timma, eller om det var två, det kan ha rört sig om månader, jag vet inte, jag var inte där.
Klockan tio någonting, fick jag en morfinspruta och en sömntablett. Min man hade fått en säng bredvid min. Vi låg ansikte mot ansikte. Han var rädd. Jag började få ont. Vi somnade inte, mitt värkarbete startade. Han ville hämta någon, jag sa att nej det behövs inte, det gör ont, men inte dödsont. Jag ljög, men jag ville inte vara sjåpig. Sjåpig?!! Hur fan tänkte jag? Jag vill inte vara till besvär ens i min timma av nöd? Det gör ont att föda barn, det är ingenting att gnälla över. Min man trodde mig inte. Han hämtade barnmorskan, Jenny. Hon sa att det är nog OK, hon tittade och jag var öppen sju centimeter. Nu börjar det. Men vänta lite, jag skulle ju inte behöva ha ont sa ni, jag skulle ju få alla mediciner i världen. En narkosläkare kom och skulle lägga en ryggbedövning, han pratade i telefon en halvtimma, han bad mig ligga helt stilla. Jag låg stilla två gånger, då han försökte få in nålen, till sist gick det, men det var försent. Det var midnatt. Jag hade ont. Jag sa, det gör ont som fan, hundra gånger. Sedan blev jag tyst, ville inte störa någon, ville inte att kvinnan i rummet intill skulle bli rädd för mina skrik. Jag försvann in i lustgasdimman. Min man var rädd, desperat, han trodde han skulle förlora mig och sitt barn. Han hjälpte mig. Han hjälpte barnmorskan. Han är min man!
Det är midnatt nu om tre timmar och tjugoen minuter får vi äntligen träffa vår son. Men det tillhör morgondagen. Morgondagen får vänta tills imorgon. Dagens händelser får räcka för idag. Jag befinner mig just nu i rum nummer åtta på Östra Sjukhuset. Jag sitter i min kontorsstol på jobbet. Jag är glad att det är ett år emellan idag och idag för ett år sedan. Jag har överlevt. Idag flyter dagarna ihop. Idag känner jag kampen i in kropp. Idag är vardagen mer närvarande ochidag måste jag vara närvarande i den.
Klockan 13.30 idag ska vi till genetiskt labratorium. Idag skall vi prata om Dylan med en läkare där. Idag skall vi prata om kromosomer och missfall. Idag skall vi prata om framtiden och framtida graviditeter. Idag skall vi börja om..
onsdag 21 maj 2008
Ett års veckans minnen
bla bla bladidadi, så känns det idag! Får inget vettigt gjort! Har upptäckt Scramble på Facebook, kul men stressande när hjärnan bara lyckas få ihop trestaviga ord och knappt det! En hög fakturaundrelag strirrar på mig och skriker att hallå där, nu ser du till att göra fakturor av oss och lägger oss i små vita kuvert, klistrar fast ett frimärke och lägger oss på lådan!! Ja, ja, jag ska! Ska bara kolla lite, läsa lite, surfa lite, städa i gemlådan lite, titta ut genom fönstret lite, göra allt annat än jag borde lite. Bara lite till.
Suckar högt och ljudligt, för idag vill jag ingenting, kan ingenting, fast jag borde så mycket. Försöker mest hålla mig flytande..fast det flytande består mest i att flyta in och ut ur minnena från denna tiden förra året.
Den 21 maj är min systersons födelsedag, oj där kom ett borde till, smsgrattis, får inte glömma! I eftermiddag för ett år sedan, satt jag vid syrrans köksbord tjock som en spärrballong. Toktrött och med fötter och ben svullna som ja, jag vet inte vad. Syrrans mans mamma kommer in och säger hej och till mig säger hon, men oj vad du ser trött ut, nu är det nog på gång ska du se! Jag vet att jag tänkte, hoppas det väntar på sig till morgondagen för jag vill att vårt barn ska få en egen födelsedag. Jag var ovanligt tyst under kalaset, fullt upptagen med mina egna tankar, lite nervös inför tillväxtultraljudet imorgon. Under helgen hade jag mått lite kymigt och jag vet att jag sa till en vän, "det är så konstigt, jag tittar på spjälsängen och den färdigbäddade vagnen och jag längtar tills jag får använda dem, men jag kan inte visualisera vårt barn i dem" Jag sa samma till min man, för jag förstod inte att det inte gick att visualisera barnet, jag kunde ju se slutet på graviditeten men inte det kommande barnet. De sa att det är nog inte så konstigt, för har man inte fått barn förut så är det nog svårt att se det framför sig förrän det händer..fast min gnagande obehagskänsla lugnades inte av beskedet..
På kvällen, hemma efter kalaset, så tyckte jag att det var lite lugnt i magen, bet ihop och tänkte att det nog bara är dåligt om plats, som branmorskan had esagt hundra gånger när jag frågad eom de lugna rörelserna. Nu i efterhand förstår jag varför det var lugnt, men då kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför, även om en del av mig anade, det gjorde den, tror en del av mig hade anat länge att allt inte var som det skulle, men vågar man tänka tanken att ens barn kan dö innan det sett dagens ljus? Finns det på världskartan? Nej det gör det inte, barn dör inte i magen två dagar innan beräknat förlossningsdatum det gör dom inte!! Eller? Jag vet att jag tänkte på kvällen, när vi låg i sängen, att min syster hade tagit ett tag i min mage och liksom skakat den, det gjorde ont och jag vet att jag tänkte, undra om hon dödade honom nu?! Vilken konstig tanke, men nu i efterhand undrar jag ändå det, om det var då han tog sitt sista andetag? Någon gång var det ju och eftersom tanken kom upp då, så kanske? Jag sa till min man att jag känner mig orolig, bäbisen är för lugn där inne, kan du inte lyssna med hjörtapparaten ( hade köpt en dum maskin med hörlurar som man skulle kunna höra hjörtljud med, fast jag fick den aldrig att funka) Min man grymtade och tyckte jag var lite sjåpig, men lyssnade och sa att han tyckte sig höra dem.. Jag vet nu att det gjorde han inte, jag behöver inte förklara hur han känner sig nu..men han kommer alltid att lyssna på mina farhågor efter den händelsen..
Vad som hände dagen efter, får jag tänka på imorgon, det är för tungt för att innefattas av denna dagen. Jag tar en dag i sänder denna veckan annars tror jag att mitt eget hjärta kan stanna!
Tror jag ska ta tag i de där fakturorna nu, sedan ska jag nog gå ut i luften lite och försöka andas, andas bort min ångest och vädra skuldkänslorna lite. Känslorna som finns där för att jag inte följde min innersta röst, men det är sista gången jag inte lyssnar på den!! Nu säger den att jobba, så OK! ;)
Suckar högt och ljudligt, för idag vill jag ingenting, kan ingenting, fast jag borde så mycket. Försöker mest hålla mig flytande..fast det flytande består mest i att flyta in och ut ur minnena från denna tiden förra året.
Den 21 maj är min systersons födelsedag, oj där kom ett borde till, smsgrattis, får inte glömma! I eftermiddag för ett år sedan, satt jag vid syrrans köksbord tjock som en spärrballong. Toktrött och med fötter och ben svullna som ja, jag vet inte vad. Syrrans mans mamma kommer in och säger hej och till mig säger hon, men oj vad du ser trött ut, nu är det nog på gång ska du se! Jag vet att jag tänkte, hoppas det väntar på sig till morgondagen för jag vill att vårt barn ska få en egen födelsedag. Jag var ovanligt tyst under kalaset, fullt upptagen med mina egna tankar, lite nervös inför tillväxtultraljudet imorgon. Under helgen hade jag mått lite kymigt och jag vet att jag sa till en vän, "det är så konstigt, jag tittar på spjälsängen och den färdigbäddade vagnen och jag längtar tills jag får använda dem, men jag kan inte visualisera vårt barn i dem" Jag sa samma till min man, för jag förstod inte att det inte gick att visualisera barnet, jag kunde ju se slutet på graviditeten men inte det kommande barnet. De sa att det är nog inte så konstigt, för har man inte fått barn förut så är det nog svårt att se det framför sig förrän det händer..fast min gnagande obehagskänsla lugnades inte av beskedet..
På kvällen, hemma efter kalaset, så tyckte jag att det var lite lugnt i magen, bet ihop och tänkte att det nog bara är dåligt om plats, som branmorskan had esagt hundra gånger när jag frågad eom de lugna rörelserna. Nu i efterhand förstår jag varför det var lugnt, men då kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför, även om en del av mig anade, det gjorde den, tror en del av mig hade anat länge att allt inte var som det skulle, men vågar man tänka tanken att ens barn kan dö innan det sett dagens ljus? Finns det på världskartan? Nej det gör det inte, barn dör inte i magen två dagar innan beräknat förlossningsdatum det gör dom inte!! Eller? Jag vet att jag tänkte på kvällen, när vi låg i sängen, att min syster hade tagit ett tag i min mage och liksom skakat den, det gjorde ont och jag vet att jag tänkte, undra om hon dödade honom nu?! Vilken konstig tanke, men nu i efterhand undrar jag ändå det, om det var då han tog sitt sista andetag? Någon gång var det ju och eftersom tanken kom upp då, så kanske? Jag sa till min man att jag känner mig orolig, bäbisen är för lugn där inne, kan du inte lyssna med hjörtapparaten ( hade köpt en dum maskin med hörlurar som man skulle kunna höra hjörtljud med, fast jag fick den aldrig att funka) Min man grymtade och tyckte jag var lite sjåpig, men lyssnade och sa att han tyckte sig höra dem.. Jag vet nu att det gjorde han inte, jag behöver inte förklara hur han känner sig nu..men han kommer alltid att lyssna på mina farhågor efter den händelsen..
Vad som hände dagen efter, får jag tänka på imorgon, det är för tungt för att innefattas av denna dagen. Jag tar en dag i sänder denna veckan annars tror jag att mitt eget hjärta kan stanna!
Tror jag ska ta tag i de där fakturorna nu, sedan ska jag nog gå ut i luften lite och försöka andas, andas bort min ångest och vädra skuldkänslorna lite. Känslorna som finns där för att jag inte följde min innersta röst, men det är sista gången jag inte lyssnar på den!! Nu säger den att jobba, så OK! ;)
tisdag 20 maj 2008
Sorg och glädje går verkligen hand i hand!
Idag har jag fått två helt motsatta besked från två olika håll. Det ena är det mycket glädjande beskedet om en begynnande efterlängtad graviditet, det andra är slutet på en lika efterlängtad graviditet. under samma timma både chock och glädje.
Det första samtalet var från en vän jag nyligen fick veta var gravid, för första gången efter sitt förlorade barn. Blev så bestört när hon svarade att det är inte så bra, på frågan hur det är. Inte så bra..när någon gravid säger det, så säger det ju allt. Det betyder att avgrunden har öppnat sig igen och nu börjar en kamp att ta sig ur den. Det gör mig så ont. Var ju där själv för inte så länge sedan och VILL INTE att det ska hända fler nu! Så svårt att hitta hoppet igen. Jag har fått mitt tillbaks, bara hoppas att hon får sitt tillbaks också..
En knapp halvtimma senare får jag det mycket glädjande beskedet att en annan vän nu har ett begynnande litet liv inom sig. Känner igen den glädjen också! Så underbart, men främst så hoppfullt! Jag hoppas att den hoppfullheten får hålla sig nio månader nu!
Själv har jag nu trätt in i det dryga väntrummet, två veckor måste jag sitta här!! Två veckor i ett väntrum kan ju gör avem som helst galen, men sånt är livet! Eller sånt är livet nu för tiden i alla fall..I slutet av de här två dryga veckorna vill jag ha en belöning, en stor belöning, den största, ett plus! De tär ju i alla fall en början, ett litet plus, är det så mycket begärt?
Det första samtalet var från en vän jag nyligen fick veta var gravid, för första gången efter sitt förlorade barn. Blev så bestört när hon svarade att det är inte så bra, på frågan hur det är. Inte så bra..när någon gravid säger det, så säger det ju allt. Det betyder att avgrunden har öppnat sig igen och nu börjar en kamp att ta sig ur den. Det gör mig så ont. Var ju där själv för inte så länge sedan och VILL INTE att det ska hända fler nu! Så svårt att hitta hoppet igen. Jag har fått mitt tillbaks, bara hoppas att hon får sitt tillbaks också..
En knapp halvtimma senare får jag det mycket glädjande beskedet att en annan vän nu har ett begynnande litet liv inom sig. Känner igen den glädjen också! Så underbart, men främst så hoppfullt! Jag hoppas att den hoppfullheten får hålla sig nio månader nu!
Själv har jag nu trätt in i det dryga väntrummet, två veckor måste jag sitta här!! Två veckor i ett väntrum kan ju gör avem som helst galen, men sånt är livet! Eller sånt är livet nu för tiden i alla fall..I slutet av de här två dryga veckorna vill jag ha en belöning, en stor belöning, den största, ett plus! De tär ju i alla fall en början, ett litet plus, är det så mycket begärt?
måndag 19 maj 2008
Tre dagars ägglossning!
Helt förvirrad, vad händer i min kropp?! Tre dagar med fullt utslag på ÄL-testerna..är det fel på mig eller min kropp? I tre dagar kan man väl ändå inte ploppa ägg? Har rätt ont också, kanske är det en sådan där super-ÄL? Hoppas det! För någon ursäkt måste jag väl ändå ha för att sitta halvnaken på jobbet? Magen är svullen och gillar inte alls att tightsen sitter åt, måste bara komma ihåg att dra upp dem under kjolen, när kunder knackar på dörren!! Funderade på att ta av dem, men, kjolen blev så himla kort då och tillsammans med ett par blekfeta, ganska vita ben skar det sig, kan man lungt säga! Speciellt tillsammans med ett par ankelsockor i nylon i mina ballerinaskor..Vill ju inte ta död på kunderna när de kommer direkt;)
Hmm, tre dagars ÄL, tre ägg, tre barn..låter bra, det tar vi!
Eller nä, skulle bli så glad för ett åt gången. Det var ju faktiskt två sist, min sista graviditet som slutade i vecka 10 i februari. Den började som tvillingar och slutade med skrapning..Kan inte släppa tanken på det riktigt, två stycken, det är verkligen helt enormt! Tänk om det skulle kunna bli så igen? Vet ju vilka risker det kan medföra, men ändå, två stycken på en gång, vilken lycka, fast rädsla, fast lycka, fast fullständig oro hela tiden, fast underbart..fast, fast, jag vet inte. Har ju lite slutat tro på magin av en graviditet, att det någonsin skulle kunna resultera i levande barn. Jag vet ju att det är så för de flesta, herregud, själv är man ju ett levande bevis på det, men för mig, för oss..jag vet inte längre. jag önskar, hoppas och på bra dagar är jag helt övertygad!! Så jäkla säker och andra dar kan jag inte se det hända alls..plus, graviditet visst! Inga problem ( elle rja nästan inga;) men barn?! De är ju små mirakel, verkligen, på riktigt är det ett mirakel att ens bli gravid! Tänk om denna tre dagars ägglossning slutar i en ny graviditet, vad gör vi då?
Blir glada så klart, fast rädda, fast överlyckliga, fast oroliga, fast lyckliga, fast hjälp!
Alla tummar är i alla fall hållda..tror jag..
Hmm, tre dagars ÄL, tre ägg, tre barn..låter bra, det tar vi!
Eller nä, skulle bli så glad för ett åt gången. Det var ju faktiskt två sist, min sista graviditet som slutade i vecka 10 i februari. Den började som tvillingar och slutade med skrapning..Kan inte släppa tanken på det riktigt, två stycken, det är verkligen helt enormt! Tänk om det skulle kunna bli så igen? Vet ju vilka risker det kan medföra, men ändå, två stycken på en gång, vilken lycka, fast rädsla, fast lycka, fast fullständig oro hela tiden, fast underbart..fast, fast, jag vet inte. Har ju lite slutat tro på magin av en graviditet, att det någonsin skulle kunna resultera i levande barn. Jag vet ju att det är så för de flesta, herregud, själv är man ju ett levande bevis på det, men för mig, för oss..jag vet inte längre. jag önskar, hoppas och på bra dagar är jag helt övertygad!! Så jäkla säker och andra dar kan jag inte se det hända alls..plus, graviditet visst! Inga problem ( elle rja nästan inga;) men barn?! De är ju små mirakel, verkligen, på riktigt är det ett mirakel att ens bli gravid! Tänk om denna tre dagars ägglossning slutar i en ny graviditet, vad gör vi då?
Blir glada så klart, fast rädda, fast överlyckliga, fast oroliga, fast lyckliga, fast hjälp!
Alla tummar är i alla fall hållda..tror jag..
söndag 18 maj 2008
Deja Vu
Jäklar vad kroppen är konstig! Mitt undermedvetna måste ha ett minne! Vet inte annars hur jag ska förklara de senaste dagarnas obehagskänslor i kroppen.
Har varit förkyld hela veckan, ingen jättejobbig förkylning bara trött, gnällig och snorig. Men nu i helgen så har jag mått sämre, inte så mycket mer förkyld utan snarare någon konstig obehagskänsla i kroppen, som innan en influensa ska bryta ut eller nåt. Imorse, eller snarare sagt i förmiddags när vi vaknade, så var den känslan ännu mer tydlig, tog tempen för jag trodde jag hade feber,men inget. Duschade i alla fall, efter en lugn förmiddag med kaffe på sängen och en bok. Vi åkte och hälsade på Dylan, sedan åkte vi och handlade. På väg ut ur affären gick en gammal väns sambo in och vi hejade. Då slog det mig! Förra året, på en söndag, helgen innan Dylan föddes, så mådde jag dåligt, ungefär som jag har gjort denna helgen och speciellt idag. Samma dag så sprang jag på samma person, då med min vän och deras lille pojke. Vi stod och pratade en stund (Vi hade inte setts på ett par år då) om gamla bekanta,men främst om deras lille kille och min stora mage och den som bodde i den. Så idag, ett år senare, med samma obehagskänsla i kroppen möter jag samma person..
Javisst live tär fultl av tiullfälligheter, fullt av saker som inte har någon koppling med något, men vi vill ändå sätta ihop dem med ett sammanhang för att det verkar så lättvindligt att det bara är tillfälligheter..
På vägen hem i bilen, efter mötet, efter att jag kommit ihåg vårt möte för exakt ett år sedan, så försvann min obehagsskänsla och förkylning, bara lite täppt näsa kvar..
Så mitt undermedvetna, min kropp och min själ verkar ha ett helt eget minnessystem, ett som är helt separat från min hjärna. Konstigt, men ändå lite trösterikt på något sätt. Till och med min kropp minns hur det var för ett år sedan, till och med den längar så till den milda grad att den håller på att förbereda sig för en förlossning som skedde för ett år sedan på fredag. Till och med den vill minnas, till och med den längtar. Inte så konstigt att jag mår som jag mår då kanske?
Får hela tiden nya bevis på att min kropp är uppdelad i två olika varelser, kropp och själ. Att de har olika uppgifter, att de på något sätt nästan fungerar oberoende av varandra. Lite flummigt kanske..men jag tro det är det samspelet som gör att vi överlever trauman, att vi kan hitta en mening igen, att glädje och sorg kan gå hand i hand..
Tack kropp, för att du också verkar ha ett minne!
Har varit förkyld hela veckan, ingen jättejobbig förkylning bara trött, gnällig och snorig. Men nu i helgen så har jag mått sämre, inte så mycket mer förkyld utan snarare någon konstig obehagskänsla i kroppen, som innan en influensa ska bryta ut eller nåt. Imorse, eller snarare sagt i förmiddags när vi vaknade, så var den känslan ännu mer tydlig, tog tempen för jag trodde jag hade feber,men inget. Duschade i alla fall, efter en lugn förmiddag med kaffe på sängen och en bok. Vi åkte och hälsade på Dylan, sedan åkte vi och handlade. På väg ut ur affären gick en gammal väns sambo in och vi hejade. Då slog det mig! Förra året, på en söndag, helgen innan Dylan föddes, så mådde jag dåligt, ungefär som jag har gjort denna helgen och speciellt idag. Samma dag så sprang jag på samma person, då med min vän och deras lille pojke. Vi stod och pratade en stund (Vi hade inte setts på ett par år då) om gamla bekanta,men främst om deras lille kille och min stora mage och den som bodde i den. Så idag, ett år senare, med samma obehagskänsla i kroppen möter jag samma person..
Javisst live tär fultl av tiullfälligheter, fullt av saker som inte har någon koppling med något, men vi vill ändå sätta ihop dem med ett sammanhang för att det verkar så lättvindligt att det bara är tillfälligheter..
På vägen hem i bilen, efter mötet, efter att jag kommit ihåg vårt möte för exakt ett år sedan, så försvann min obehagsskänsla och förkylning, bara lite täppt näsa kvar..
Så mitt undermedvetna, min kropp och min själ verkar ha ett helt eget minnessystem, ett som är helt separat från min hjärna. Konstigt, men ändå lite trösterikt på något sätt. Till och med min kropp minns hur det var för ett år sedan, till och med den längar så till den milda grad att den håller på att förbereda sig för en förlossning som skedde för ett år sedan på fredag. Till och med den vill minnas, till och med den längtar. Inte så konstigt att jag mår som jag mår då kanske?
Får hela tiden nya bevis på att min kropp är uppdelad i två olika varelser, kropp och själ. Att de har olika uppgifter, att de på något sätt nästan fungerar oberoende av varandra. Lite flummigt kanske..men jag tro det är det samspelet som gör att vi överlever trauman, att vi kan hitta en mening igen, att glädje och sorg kan gå hand i hand..
Tack kropp, för att du också verkar ha ett minne!
ÄL!!
Inte klokt vad man delar med omvärlden nu för tiden. Saker som en gång var så privata att min man och jag ens pratade om dem, har nu blivit allmän egendom. Allas information, vem som helst kan lägga pussel med hjälp av mina inlägg, kan hur lätt som helst kartlägga när man har ägglossning, väntar på möjligheten att se ett positivt gravtest och allt där emellan. Här står man helt naken och helt frivilligt naken också;) Det känns mer naturligt för mig att berätta om allt som händer i min kropp än att inte göra det, kanske behöver hjälp med pusslet ibland?! Insett att ingenting är hemligt, ingenting är egentligen så viktigt att det behöver skylas. Man är så inne i den här processen att man helt tappat fattningen om vad som bör gömmas och vad som kan tinas i snön.
När jag träffar vänner, som också är mitt uppe i detta vakum, denna eviga jakt på barn, så pratar vi inte "normalt" längre. Utan vi pratar om längtan, sorgen, desperationen, förvirringen, misströstan och en hel del prat om ägglossning, metoder, medicin, IVF och allt annat än gardiner och nya kläder..Vanligt småprat fångar inte min uppmärksamhet alls längre, finner det ointressant och tråkigt till och med. Barnprat och längtan har helt tagit över min och vår vardag, helg och liv! Alltså, klart vi fungerar, klart att jag inte pratar om allt sådant här med precis vem som helst. Jag kan prata politik, omvärld och skitprat också! Jag gillar det med, men det är inte lika intressant längre, inte just nu, just nu tappar jag intresset snabbt om konversationen svävar in på irrelevanta saker, saker utan mening och vikt. Jag finner mitt intresse dala för personen framför mig som pratar om hur projekt renovering av vardagsrummet fortskrider, eller om personen kanske skulle lämna tillbaka jackan de köpt för att den egentligen inte var rätt nyans till de nya byxorna...Oj, gäsp och nä ska nog gå hem nu. Jag har blivit min egen värsta fiende, självupptagen, i min egna värld, orkar inte lyssna på smalltalk any more! Eller ibland, så babblar jag på rätt friskt jag med, fast inte lika ofta. Nu har babblet ändrat form, ändrat väg och babblet har bytt ord och mening. Det är väl just det, vill prata om meningen med allt, allt det stora, det livsavgörande, det viktiga. Det lilla får mindre rubriker, snubblar över orden snabbt för att snart komma in på det "viktiga igen. För vänner mitt upp i det "viktigaste" själva, så är det nog en befrielse att prata med någon som inte kan tänka på annat heller, för de vänner som är mil ifrån det är det nog snarare en förbannelse..Men jag bryr mig föga, livet är ändå viktigare, alltid!, än någons nya gardiner, Basta!
I alla fall, tog många ord för att komma till det viktigaste idag, ÄL!! Äntligen, nu börjar månadens två längsta och drygaste veckor igen! Jakten på plus!
När jag träffar vänner, som också är mitt uppe i detta vakum, denna eviga jakt på barn, så pratar vi inte "normalt" längre. Utan vi pratar om längtan, sorgen, desperationen, förvirringen, misströstan och en hel del prat om ägglossning, metoder, medicin, IVF och allt annat än gardiner och nya kläder..Vanligt småprat fångar inte min uppmärksamhet alls längre, finner det ointressant och tråkigt till och med. Barnprat och längtan har helt tagit över min och vår vardag, helg och liv! Alltså, klart vi fungerar, klart att jag inte pratar om allt sådant här med precis vem som helst. Jag kan prata politik, omvärld och skitprat också! Jag gillar det med, men det är inte lika intressant längre, inte just nu, just nu tappar jag intresset snabbt om konversationen svävar in på irrelevanta saker, saker utan mening och vikt. Jag finner mitt intresse dala för personen framför mig som pratar om hur projekt renovering av vardagsrummet fortskrider, eller om personen kanske skulle lämna tillbaka jackan de köpt för att den egentligen inte var rätt nyans till de nya byxorna...Oj, gäsp och nä ska nog gå hem nu. Jag har blivit min egen värsta fiende, självupptagen, i min egna värld, orkar inte lyssna på smalltalk any more! Eller ibland, så babblar jag på rätt friskt jag med, fast inte lika ofta. Nu har babblet ändrat form, ändrat väg och babblet har bytt ord och mening. Det är väl just det, vill prata om meningen med allt, allt det stora, det livsavgörande, det viktiga. Det lilla får mindre rubriker, snubblar över orden snabbt för att snart komma in på det "viktiga igen. För vänner mitt upp i det "viktigaste" själva, så är det nog en befrielse att prata med någon som inte kan tänka på annat heller, för de vänner som är mil ifrån det är det nog snarare en förbannelse..Men jag bryr mig föga, livet är ändå viktigare, alltid!, än någons nya gardiner, Basta!
I alla fall, tog många ord för att komma till det viktigaste idag, ÄL!! Äntligen, nu börjar månadens två längsta och drygaste veckor igen! Jakten på plus!
torsdag 15 maj 2008
pust..stön..suck..
Blir så trött, helt matt faktiskt. Igår när jag kom till jobbet och kollade jobbamailen, så damp det ner ett mail från en vän. Med stora bokstäver i meddelandehuvudet stod det: ETT NYTT TILLSKOTT TILL FAMILJEN!! Ja tro det eller ej, så stod det. Hon kunde lika gärna ha skickat en kniv med posten, eller gett mig en örfil, eller en rak höger i solarplexus, för så kändes det. Som ett slag rakt i ansiktet, som ett hån, en box i magen följt av ett lätt illamående.
Men hallå, det är inte ens min familj, inga jag egentligen känner, eller känner någonting för, varför måste jag prompt få veta hur det gick så tidigt på en onsdagsmorgon? Varför måste jag förflyttas till sal 8 på Östra Sjukhusets BB den 23 maj 2007, när jag är på jobbet, när jag måste försöka fokusera på arbetet resten av dagen. När jag inte kan skrika rakt ut i förtvivlan, när jag måste ta hand om min systerson som var här och praoade. Varför?? Deletade mailet, utan att följa självplågarinstikten och klicka på länken för att se på bilder på underverket. Öppnade min personliga hotmail och bland all skräppost, vad finns där, jo samma stora versaler som stirrar på mig igen; ETT NYTT TILLSKOTT TILL FAMILJEN!! Va fan hatar du mig eller?
Jag börjar nu bli lite förbannad och undrar om detta inte är min vän, en av de personer jag träffa oftast, den person jag pratade med senast i fredags på min balkong, drickandes lite vin. Var hon inte där när jag berättade om hur jobbigt et känns nu inför Dylans 1-års dag, att jag är mer sårbar igen, att jag funderar på att träffa en psykolog, fast jag itne litar på dem. Var det inte henne jag berättade för att vi just nu mår bäst i vår egen lilla bubbla, där inga gravida vänner eller nyfödda barn får plats. Att jag inte vågar utsätta mig för påfrestningar i onödan för att göra andra människor glada och mig själv helt miserabel. Fan, pratade jag med mig själv då eller? För hon kan ju omöjligtvis ha lyssnat och sedan bara dagar efteråt skicka ett sådant mail med STORA BOKSTÄVER??!! Den rubriken har etsat sig fast bakom ögonlocken och jag ser den när jag blinkar (vilket är ett par gånger om dagen) så jag har nu varit ledsen, arg och besviken i ett dygn, helt i onödan visade det sig. För imorse när jag satte på datorn, så fick jag ett nytt mail av samma person, där hon bad om ursäkt för att hon skickat det mailet till mig, hon var trött och det var sent och det skulle ju bara ha gått till familjen..Jamen jaha, bara till familjen, skickade till mig fel, jag skulle inte ha fått det. Men jaha men då är det ju helt OK, då tar vi bort det här ångestdygnet då, så där ja nu har jag suddat bort det ur mitt medvetande! Helt borta nu! Mår jättebra igen, tack för att du förklarade i mailet att du gjort fel, för jag började undra om du inte tycker om mig, att du bara vill djävlas..Men OK, kom det fel...
Vad du menar är FÖRLÅT MIG FÖR ATT JAG ÄR SÅ JÄVLA UPPTAGEN MED MIG SJÄLV OCH MITT EGET LIV ATT JAG INTE ENS KOM IHÅG ATT DU FÖRLORAT DITT BARN, ELLER RÄTTARE SAGT, EFTERSOM DET SNART GÅTT ETT ÅR NU SÅ BORDE DU JU KLARA SÅNT HÄR. FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄR SÅ SJÄLVISK, FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE LYSSNAR LÄNGRE PÅ VAD DU SÄGER, FÖRLÅT FÖR ATT JAG HELLRE VILL PRATA OM ROLIGA SAKER NU, DET ÄR JU SÅ TRÅKIGT ATT BARA LYSSNA PÅ ARGA LEDSNA MÄNNISKOR HELA TIDEN..
Trött på att förklara livet för dig och andra, fatta nu, eller för alltid fatta läget ensam, utan mig, bägaren börjar fyllas nu, börjar bli trött på obetänksamheter, självupptagenhet och annat skitsnack. Mina stackars tår är tillräckligt ömma nu, rån och med nu är livet på mina villkor, kommer konvertera till en lika självupptagen plats och inte bry mig längre, skydda mig och min man från idioter!
Man brukar ju säga om vissa människor att hon eller han har en gammal själ, för de är så lugna och kloka och så brukar man säga att de människor som beter sig väldigt naivt och själviskt har unga själar..Ja det är ju en snygg omskrivning. Så utan att använda de ord jag egentligen vill göra, så skyller vi på hennes unga själ, för unga ålder kan vi inte skylla på ..
I vilket fall som helst, som svar på det ursäktande mailet, så skrev jag att jaha, vad bra att du förklarade för jag hade tänkt att fråga dig varför du skickade det till mig, då det gjorde jävligt ont!
Som sagt mina tår är för ömma, nu får du stå på dina egna! tack!
Men hallå, det är inte ens min familj, inga jag egentligen känner, eller känner någonting för, varför måste jag prompt få veta hur det gick så tidigt på en onsdagsmorgon? Varför måste jag förflyttas till sal 8 på Östra Sjukhusets BB den 23 maj 2007, när jag är på jobbet, när jag måste försöka fokusera på arbetet resten av dagen. När jag inte kan skrika rakt ut i förtvivlan, när jag måste ta hand om min systerson som var här och praoade. Varför?? Deletade mailet, utan att följa självplågarinstikten och klicka på länken för att se på bilder på underverket. Öppnade min personliga hotmail och bland all skräppost, vad finns där, jo samma stora versaler som stirrar på mig igen; ETT NYTT TILLSKOTT TILL FAMILJEN!! Va fan hatar du mig eller?
Jag börjar nu bli lite förbannad och undrar om detta inte är min vän, en av de personer jag träffa oftast, den person jag pratade med senast i fredags på min balkong, drickandes lite vin. Var hon inte där när jag berättade om hur jobbigt et känns nu inför Dylans 1-års dag, att jag är mer sårbar igen, att jag funderar på att träffa en psykolog, fast jag itne litar på dem. Var det inte henne jag berättade för att vi just nu mår bäst i vår egen lilla bubbla, där inga gravida vänner eller nyfödda barn får plats. Att jag inte vågar utsätta mig för påfrestningar i onödan för att göra andra människor glada och mig själv helt miserabel. Fan, pratade jag med mig själv då eller? För hon kan ju omöjligtvis ha lyssnat och sedan bara dagar efteråt skicka ett sådant mail med STORA BOKSTÄVER??!! Den rubriken har etsat sig fast bakom ögonlocken och jag ser den när jag blinkar (vilket är ett par gånger om dagen) så jag har nu varit ledsen, arg och besviken i ett dygn, helt i onödan visade det sig. För imorse när jag satte på datorn, så fick jag ett nytt mail av samma person, där hon bad om ursäkt för att hon skickat det mailet till mig, hon var trött och det var sent och det skulle ju bara ha gått till familjen..Jamen jaha, bara till familjen, skickade till mig fel, jag skulle inte ha fått det. Men jaha men då är det ju helt OK, då tar vi bort det här ångestdygnet då, så där ja nu har jag suddat bort det ur mitt medvetande! Helt borta nu! Mår jättebra igen, tack för att du förklarade i mailet att du gjort fel, för jag började undra om du inte tycker om mig, att du bara vill djävlas..Men OK, kom det fel...
Vad du menar är FÖRLÅT MIG FÖR ATT JAG ÄR SÅ JÄVLA UPPTAGEN MED MIG SJÄLV OCH MITT EGET LIV ATT JAG INTE ENS KOM IHÅG ATT DU FÖRLORAT DITT BARN, ELLER RÄTTARE SAGT, EFTERSOM DET SNART GÅTT ETT ÅR NU SÅ BORDE DU JU KLARA SÅNT HÄR. FÖRLÅT FÖR ATT JAG ÄR SÅ SJÄLVISK, FÖRLÅT FÖR ATT JAG INTE LYSSNAR LÄNGRE PÅ VAD DU SÄGER, FÖRLÅT FÖR ATT JAG HELLRE VILL PRATA OM ROLIGA SAKER NU, DET ÄR JU SÅ TRÅKIGT ATT BARA LYSSNA PÅ ARGA LEDSNA MÄNNISKOR HELA TIDEN..
Trött på att förklara livet för dig och andra, fatta nu, eller för alltid fatta läget ensam, utan mig, bägaren börjar fyllas nu, börjar bli trött på obetänksamheter, självupptagenhet och annat skitsnack. Mina stackars tår är tillräckligt ömma nu, rån och med nu är livet på mina villkor, kommer konvertera till en lika självupptagen plats och inte bry mig längre, skydda mig och min man från idioter!
Man brukar ju säga om vissa människor att hon eller han har en gammal själ, för de är så lugna och kloka och så brukar man säga att de människor som beter sig väldigt naivt och själviskt har unga själar..Ja det är ju en snygg omskrivning. Så utan att använda de ord jag egentligen vill göra, så skyller vi på hennes unga själ, för unga ålder kan vi inte skylla på ..
I vilket fall som helst, som svar på det ursäktande mailet, så skrev jag att jaha, vad bra att du förklarade för jag hade tänkt att fråga dig varför du skickade det till mig, då det gjorde jävligt ont!
Som sagt mina tår är för ömma, nu får du stå på dina egna! tack!
måndag 12 maj 2008
Dag 15 & Gravpynt...
Hmm ägglossningen lyser fortfarande med sin frånvaro, hoppas på lite starkare streck i eftermiddag. Alltid på jakt efter streck... Ägglossningsteststreck, graviditetsteststreck. Streck har blivit meningen med livet, men vad livets mening är har jag idag ingen aning om. Bryr mig föga heller. Jag går upp, duschar, åker till jobbet, med maken som tur är (fast idag är en typisk stekpanne-slänga-i- väggen-dag = PMS ggrrrr) , jobbar, åker till Dylan på kyrkogården, handlar, åker hem, fixar o grejar, TV, säng. Fast denna veckan är fylld av lite annat också faktiskt. Lite fikor, besök av vän på jobbresa från USA, portugusiska kurs på onsdag. Inte statiskt, ganska bra. Trivs ändå i vårt vakum ibland! Men bryr mig om saker utanför min värld, det gör jag inte idag. Idag är en jag skiter i allt dag! Är bara intresserad av streck, eller inte ens det faktiskt..
I just love upp och ner vända hormonvärlden, not!
I lördags var vi och sommarfixade hos Dylan. Det blev så fint! Han fick ett eget litet träd med små blå blommor. Hans lilla ängel har fått sällskap av en ängel till och de sitter under det lilla trädets skugga och håller Dylan sällskap. Oj, vad det gör ont i hjärtat, vill bara åka dit hela tiden nu och titta. Så glad att omflyttningen av stenarna och nyplanteringen blev så bra!
I just love upp och ner vända hormonvärlden, not!
I lördags var vi och sommarfixade hos Dylan. Det blev så fint! Han fick ett eget litet träd med små blå blommor. Hans lilla ängel har fått sällskap av en ängel till och de sitter under det lilla trädets skugga och håller Dylan sällskap. Oj, vad det gör ont i hjärtat, vill bara åka dit hela tiden nu och titta. Så glad att omflyttningen av stenarna och nyplanteringen blev så bra!
fredag 9 maj 2008
Inga svar
Jaha då var man tillbaka på jobbet igen, inte så mycket klokare, men kanske lite gladare i alla fall. Provsvaren visade ingenting, dvs alla svar var bra, vilket innebär att ingen fattar någonting. Det finns inga orsaker till varför missfallen sker, det är bara slumpen ( I hate you skitslump!) och otur!
Pust..det som är positivt sa läkarn, en bra empatisk kvinna, är ju att ni är fertila, ni kan ju bli med barn. Då började min klump i halsen att brista lite och jag nästan slängde mig ner på knä för att be om hjälp. Men, det må så vara att vi blir gravida, men sen då..att det alltid går åt skogen..jag vet inte om jag orkar en gång till nu. Eller orkar och orkar, man har ju inget annat val än att orka, men jag vill inte. Jag vill inte titta på en förbannad ultraljudsskärm igen och se små filurer utan hjärtslag. Jag kommer bli knäpp på riktigt då. Lillhagen here I come, lås in mig i en madrasserad cell och ge mig ett par boxhandskar!
Jag förklarade för henne, att för alla par som har förlorat ett barn, är det enda hoppet, den enda chansen för överlevnad är tanken på en ny graviditet. En möjlighet att kanske få ett levande barn. Det är det hopp som för en framåt, det är det som är vår överlevnad. I vårt fall har gått snart ett år sedan Dylan kom och försvann. Vi kanske har blivit gravida ett par gånger efter det, men vad spelar det för roll, se vart vi är nu, tillbaka på ruta 1 igen, eller snarare ruta minus 1000... Hjälp oss! Planetera in ett befruktad ägg, se hur ägget delar sig, kolla fragmenteringen, ge oss en ärlig chans! SNÄLLA hjälp oss. Jag vill, kan, klarar inte att vänta längre. Ett halvår hit eller dit betyder ingenting inom sjukvården, men för oss är en vecka ett decennium som min man sa. Då sa hon, OK, jag förstår, jag ska försöka hjälpa er med detta!
VA?! Vill du hjälpa oss, vill du hjälpa oss?? Tårar rinner nu, försöker hålla mig från att börja hulka. Blir lite lättad, tänker på möjligheterna och blir lite lättad. Tyvärr kommer ju semesterskiten komma emellan säkert och helt plötsligt har det väl gått ett halvår ändå..men bara att hon sa att de skulle försöka hjjälpa oss snart, bara det räcker för att jag alltid kommer att tycka om henne! En läkare som förstår vår stora längtan, desperation, hjälplöshet. TACK! Den 22 maj ska vi till genetiskt labb och fråga hundra frågor och få vägledning. Dylan hade ju en obalanserad translokation på kromosom 12 och det sista missfallet testades och då handlade det om Trisomi 22. Kromosomavikelser som inte har någonting med varandra att göra, igen otur och slumpen..men man undrar ju..man förstår inte. Vi skall prata med gen.labb och en jättebra tjej där, om vad hon säger om IVF/PGD (då man kan testa vissa kromosomavikelser innan återförande av befruktat ägg) och tycker hon att det verkar vara en bra idé, så sa läkaren att vi kör. Fattar ni! Vi kanske kan få hjälp!
Vi satt på balkongen igår, maken och jag. I kvällsolen drickandes lite kallt Pinot Gris Alsace och när den tog slut, så öppnades en flaska Muscatel (lite sötaktigt dessertvin) som vi hade med oss från Portugal som vi kom hem ifrån i söndagskväll. Vi pratade och filosoferade och kom fram till att vi skulle fråga om hjälp idag. Fråga om möjligheterna till IVF. Bara att uttala det igår, där på balkongen, för första gången. Att min man tyckte det lät bra. Bara det gjorde så att en liten sten föll från mitt hjärta. Och sedan läkaren idag. Kanske, bara kanske vår tur vänder nu.
Jag önskar, längtar hoppas och vågar kanske tro lite igen, bara lite. Men det är nog för mig!
Pust..det som är positivt sa läkarn, en bra empatisk kvinna, är ju att ni är fertila, ni kan ju bli med barn. Då började min klump i halsen att brista lite och jag nästan slängde mig ner på knä för att be om hjälp. Men, det må så vara att vi blir gravida, men sen då..att det alltid går åt skogen..jag vet inte om jag orkar en gång till nu. Eller orkar och orkar, man har ju inget annat val än att orka, men jag vill inte. Jag vill inte titta på en förbannad ultraljudsskärm igen och se små filurer utan hjärtslag. Jag kommer bli knäpp på riktigt då. Lillhagen here I come, lås in mig i en madrasserad cell och ge mig ett par boxhandskar!
Jag förklarade för henne, att för alla par som har förlorat ett barn, är det enda hoppet, den enda chansen för överlevnad är tanken på en ny graviditet. En möjlighet att kanske få ett levande barn. Det är det hopp som för en framåt, det är det som är vår överlevnad. I vårt fall har gått snart ett år sedan Dylan kom och försvann. Vi kanske har blivit gravida ett par gånger efter det, men vad spelar det för roll, se vart vi är nu, tillbaka på ruta 1 igen, eller snarare ruta minus 1000... Hjälp oss! Planetera in ett befruktad ägg, se hur ägget delar sig, kolla fragmenteringen, ge oss en ärlig chans! SNÄLLA hjälp oss. Jag vill, kan, klarar inte att vänta längre. Ett halvår hit eller dit betyder ingenting inom sjukvården, men för oss är en vecka ett decennium som min man sa. Då sa hon, OK, jag förstår, jag ska försöka hjälpa er med detta!
VA?! Vill du hjälpa oss, vill du hjälpa oss?? Tårar rinner nu, försöker hålla mig från att börja hulka. Blir lite lättad, tänker på möjligheterna och blir lite lättad. Tyvärr kommer ju semesterskiten komma emellan säkert och helt plötsligt har det väl gått ett halvår ändå..men bara att hon sa att de skulle försöka hjjälpa oss snart, bara det räcker för att jag alltid kommer att tycka om henne! En läkare som förstår vår stora längtan, desperation, hjälplöshet. TACK! Den 22 maj ska vi till genetiskt labb och fråga hundra frågor och få vägledning. Dylan hade ju en obalanserad translokation på kromosom 12 och det sista missfallet testades och då handlade det om Trisomi 22. Kromosomavikelser som inte har någonting med varandra att göra, igen otur och slumpen..men man undrar ju..man förstår inte. Vi skall prata med gen.labb och en jättebra tjej där, om vad hon säger om IVF/PGD (då man kan testa vissa kromosomavikelser innan återförande av befruktat ägg) och tycker hon att det verkar vara en bra idé, så sa läkaren att vi kör. Fattar ni! Vi kanske kan få hjälp!
Vi satt på balkongen igår, maken och jag. I kvällsolen drickandes lite kallt Pinot Gris Alsace och när den tog slut, så öppnades en flaska Muscatel (lite sötaktigt dessertvin) som vi hade med oss från Portugal som vi kom hem ifrån i söndagskväll. Vi pratade och filosoferade och kom fram till att vi skulle fråga om hjälp idag. Fråga om möjligheterna till IVF. Bara att uttala det igår, där på balkongen, för första gången. Att min man tyckte det lät bra. Bara det gjorde så att en liten sten föll från mitt hjärta. Och sedan läkaren idag. Kanske, bara kanske vår tur vänder nu.
Jag önskar, längtar hoppas och vågar kanske tro lite igen, bara lite. Men det är nog för mig!
Dag 12 - återbesök på reproduktion
Det är märkligt hur dagarnas datum inte längre har någon större betydelse. Istället får de egna små nummer. Nummer som bestäms av vilken dag jag befinner mig i min menstrationscykel.. Idag den 9 maj är det dag 12! Det enda som betyder något för mig är dagarnas numrering. Idag är allt som det ska, för snart är det dags för ägglossning! Livet i ett vakum, är ju indelat i två veckors perider, där dag 1 är den förhatliga mensen! Någonstans efter två veckor (för mig vanligast på dag 17-22) är det dags för äggen att ploppa loss, sedan börjar den nervösa, desperata, längtan efter att dag 1 skall utebli!!
För mig har dag 1 uteblivit fem hela gånger! Det är lika fantastiskt varje gång, eller ja nästan varje gång..nu har jag slutat att tro på plussets magi. Positiva graviditetstest betyder bara positiva graviditetstest för mig. De betyder inte att ett barn ploppar ut nio månader senare, de betyder inte ens en hel graviditet. Jag vet inte längre vad de betyder för mig längre. En dags hopp på färd mot smärta, missfall och skrapning de sista tre gångerna. Förstår innebörden i sagan om pojken som skrek varg! Till slut slutar man ju liksom att tro på det. Men hoppas, liksom i den sagan, att jag skall bli motbevisad. Att en dag kommer ett plus att betyda ett levande friskt barn efter nio månader, eller i mitt fall 38 veckor och inte en dag längre!
I jakten på den dagen har vi nyss genomgått en missfallsutredning. Utredning och utredning föresten, vet inte om jag skulle vilja kalla en dags samtal, blodprov och lite spolning av livmodern för någon omfattande utredning direkt..Men det är i alla fall gjort och idag kl 11, skall vi tillbaka för provsvaren..rys.. Känns inte så lite jobbigt faktiskt. Bara att gå in på ett sjukhus nu för tiden, ger mig kalla kårar. Tårarna bränner bakom ögonlocken så fort vi har parkerat. Om någon barnmorska eller sjuksköterska frågar hur det är, så får jag genast en klump i halsen och piper, bra..
Det är inte bara jag som mår dåligt av det, min man krymper i längd och blir sammanbiten när vi tar oss över tröskeln. Vi brukar hålla varann i handen och prata om allt möjligt, titta på de andra i väntrummet och undra om de vet varför vi är här. Kanske är de här av samma andledning? Självklart är de där för att de längtar efter barn, så långt har vi nåogt gemensamt. Men ibland känns det som om man blir uttittad, som om det står i pannan på en..Där är de som har förlorat ett barn och har haft flera missfall! Ska de försöka igen, är de galna?!
JAAA, vi är galna! Galna av längtan och sorg. Rädda små individer som bara vill ha hjälp! Någon som kan förklara varför det inte går bra. Vi har inte fått så många bra svar på de tre år vi har försökt, på dessa tre år då vi har förlorat vår pojke och haft en miljon plus (känns ju så..) och tror inte vi kommer bli så mycket klokare kl 11 heller. Men jag är ändå rädd, rädd för att de ska säga att de hittat massa fel, kanske också rädd för att de inte ska ha hittat nåt..
För mig har dag 1 uteblivit fem hela gånger! Det är lika fantastiskt varje gång, eller ja nästan varje gång..nu har jag slutat att tro på plussets magi. Positiva graviditetstest betyder bara positiva graviditetstest för mig. De betyder inte att ett barn ploppar ut nio månader senare, de betyder inte ens en hel graviditet. Jag vet inte längre vad de betyder för mig längre. En dags hopp på färd mot smärta, missfall och skrapning de sista tre gångerna. Förstår innebörden i sagan om pojken som skrek varg! Till slut slutar man ju liksom att tro på det. Men hoppas, liksom i den sagan, att jag skall bli motbevisad. Att en dag kommer ett plus att betyda ett levande friskt barn efter nio månader, eller i mitt fall 38 veckor och inte en dag längre!
I jakten på den dagen har vi nyss genomgått en missfallsutredning. Utredning och utredning föresten, vet inte om jag skulle vilja kalla en dags samtal, blodprov och lite spolning av livmodern för någon omfattande utredning direkt..Men det är i alla fall gjort och idag kl 11, skall vi tillbaka för provsvaren..rys.. Känns inte så lite jobbigt faktiskt. Bara att gå in på ett sjukhus nu för tiden, ger mig kalla kårar. Tårarna bränner bakom ögonlocken så fort vi har parkerat. Om någon barnmorska eller sjuksköterska frågar hur det är, så får jag genast en klump i halsen och piper, bra..
Det är inte bara jag som mår dåligt av det, min man krymper i längd och blir sammanbiten när vi tar oss över tröskeln. Vi brukar hålla varann i handen och prata om allt möjligt, titta på de andra i väntrummet och undra om de vet varför vi är här. Kanske är de här av samma andledning? Självklart är de där för att de längtar efter barn, så långt har vi nåogt gemensamt. Men ibland känns det som om man blir uttittad, som om det står i pannan på en..Där är de som har förlorat ett barn och har haft flera missfall! Ska de försöka igen, är de galna?!
JAAA, vi är galna! Galna av längtan och sorg. Rädda små individer som bara vill ha hjälp! Någon som kan förklara varför det inte går bra. Vi har inte fått så många bra svar på de tre år vi har försökt, på dessa tre år då vi har förlorat vår pojke och haft en miljon plus (känns ju så..) och tror inte vi kommer bli så mycket klokare kl 11 heller. Men jag är ändå rädd, rädd för att de ska säga att de hittat massa fel, kanske också rädd för att de inte ska ha hittat nåt..
torsdag 8 maj 2008
Välkommen till min värld - En presentation
Eller föresten du får min värld! Vet inte om jag vill ha den längre? Skulle vilja ha en helt ny värld. En sprillans ny, skinande och vacker värld. Där ingenting ont kan hända, där alla är glada och lyckliga. Där mina barn springer omkring på stora gröna blomsterängar med ständiga leenden på läpparna. Där solen alltid skiner, där regnet alltid luktar sommar, där barn alltid får födas levande...
Eller jag vill faktiskt ha min värld i alla fall. Även om den är hård och kall ibland. För vi har ju skapat den, även om vi inte har kunnat påverka formen på den själva. Vi, är min man och jag. Träffades 1997 på en krog i Göteborg, på hans födelsedag den 29 april. Hade haft ögonen öppna efter en själsfrände ganska länge och helt plötsligt stod han där! Perfekt tänkte jag där är han ju, honom släpper jag inte. Sagt och gjort, tre dagar senare övade vi på orden jag älskar dig, på både engelska och svenska. Han var ju på resande fot, så det tog två månader innan han kunde flytta hit, till mig, för alltid. I år firade vi 11 år ihop och fortfarande är kärleken lika stark. Han är mina lungor, på riktigt, utan honom kan jag inte andas än mindre leva. Han känner likadant! Jag är evigt tacksam. Vi lever ihop, vi arbetar ihop, vi tänker ihop, vi är tillsammans och därför finns vi. (ja, ja ibland viner det en och annan stekpanna i väggen hemma också. Ett och annat kristallglas har fått stryka på foten i stundens hetta. Men jag sa ju att vi lever och det känns att leva!)
Jag vet inte var jag skall börja för då vet jag inte om jag kan sluta. Livet har varit ganska kantigt länge, som att krypa i en uppförsbacke på bara knän och när du kommit fram så snubblar du och ramlar ner igen..ja du vet. Ibland har det varit som en härlig nerförsbacke på en cykel utan växlar också. De stunderna uppskattar jag, på de stunderna lever jag.
Jag tro jag måste börja i nutid. För det är den tid som påverkar mig mest. Som ändrat mig ända in i själen. Har ändrat min varelse för all framtid. Det som hänt kan aldrig göras ogjort, kan aldrig rättas till. Är helt oåterkalligt. Vi har förlorat vårt barn. Vår förstfödde son. Tiden stannade den 23 maj 2007 och har inte riktigt börjat gå ännu. Tror inte att den någonsing kommer börja göra det igen, inte på riktigt i alla fall. Vet inte om jag bryr mig heller, detta är mitt liv nu. Det är det kort jag har fått mig tilldelat, det är så här det är nu. Vi har lärt oss att leva med det. Vår värld är annorulunda nu. Den är full av sorg, förvirring, smärta och ilska, men också kärlek, empati, livskraft, styrka som får mig att tappa kontrollen ibland, ett jäklaranamma som för oss framåt. Vår värld! Jag gör allt för den, vad so män händer i den, så är den min. För där finns min man, min son och vår kärlek.
Där finns vår stora barnlängtan och önskan om att ge Dylan syskon. Så heter han, vår son. Dylan Denny Jones. 2655 gram och 48 cm lång. Världens finaste lilla näsa, runda små kinder, mammas händer och pappas panna. Vilken ögonfärg han har får vi aldrig veta. Men jag drömmer om att de är blå. Jag ser honom när jag blundar och han ler mot mig och stapplar fram i sina försök att gå. Han håller sin morfar i handen och de tittar på mig, jag vet att de har det bra..
Så välkommen till min värld. Min resa mot framtiden. En framtid som jag hoppas kommer innebära en graviditet inom kort. Det är min innersta önskan. Det är vårt hopp. Det är vår överlevnad. Det är vår värld..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
