Välkommen till min värld - En presentation

Eller föresten du får min värld! Vet inte om jag vill ha den längre? Skulle vilja ha en helt ny värld. En sprillans ny, skinande och vacker värld. Där ingenting ont kan hända, där alla är glada och lyckliga. Där mina barn springer omkring på stora gröna blomsterängar med ständiga leenden på läpparna. Där solen alltid skiner, där regnet alltid luktar sommar, där barn alltid får födas levande...

Eller jag vill faktiskt ha min värld i alla fall. Även om den är hård och kall ibland. För vi har ju skapat den, även om vi inte har kunnat påverka formen på den själva. Vi, är min man och jag. Träffades 1997 på en krog i Göteborg, på hans födelsedag den 29 april. Hade haft ögonen öppna efter en själsfrände ganska länge och helt plötsligt stod han där! Perfekt tänkte jag där är han ju, honom släpper jag inte. Sagt och gjort, tre dagar senare övade vi på orden jag älskar dig, på både engelska och svenska. Han var ju på resande fot, så det tog två månader innan han kunde flytta hit, till mig, för alltid. I år firade vi 11 år ihop och fortfarande är kärleken lika stark. Han är mina lungor, på riktigt, utan honom kan jag inte andas än mindre leva. Han känner likadant! Jag är evigt tacksam. Vi lever ihop, vi arbetar ihop, vi tänker ihop, vi är tillsammans och därför finns vi. (ja, ja ibland viner det en och annan stekpanna i väggen hemma också. Ett och annat kristallglas har fått stryka på foten i stundens hetta. Men jag sa ju att vi lever och det känns att leva!)

Jag vet inte var jag skall börja för då vet jag inte om jag kan sluta. Livet har varit ganska kantigt länge, som att krypa i en uppförsbacke på bara knän och när du kommit fram så snubblar du och ramlar ner igen..ja du vet. Ibland har det varit som en härlig nerförsbacke på en cykel utan växlar också. De stunderna uppskattar jag, på de stunderna lever jag.

Jag tro jag måste börja i nutid. För det är den tid som påverkar mig mest. Som ändrat mig ända in i själen. Har ändrat min varelse för all framtid. Det som hänt kan aldrig göras ogjort, kan aldrig rättas till. Är helt oåterkalligt. Vi har förlorat vårt barn. Vår förstfödde son. Tiden stannade den 23 maj 2007 och har inte riktigt börjat gå ännu. Tror inte att den någonsing kommer börja göra det igen, inte på riktigt i alla fall. Vet inte om jag bryr mig heller, detta är mitt liv nu. Det är det kort jag har fått mig tilldelat, det är så här det är nu. Vi har lärt oss att leva med det. Vår värld är annorulunda nu. Den är full av sorg, förvirring, smärta och ilska, men också kärlek, empati, livskraft, styrka som får mig att tappa kontrollen ibland, ett jäklaranamma som för oss framåt. Vår värld! Jag gör allt för den, vad so män händer i den, så är den min. För där finns min man, min son och vår kärlek.

Där finns vår stora barnlängtan och önskan om att ge Dylan syskon. Så heter han, vår son. Dylan Denny Jones. 2655 gram och 48 cm lång. Världens finaste lilla näsa, runda små kinder, mammas händer och pappas panna. Vilken ögonfärg han har får vi aldrig veta. Men jag drömmer om att de är blå. Jag ser honom när jag blundar och han ler mot mig och stapplar fram i sina försök att gå. Han håller sin morfar i handen och de tittar på mig, jag vet att de har det bra..

Så välkommen till min värld. Min resa mot framtiden. En framtid som jag hoppas kommer innebära en graviditet inom kort. Det är min innersta önskan. Det är vårt hopp. Det är vår överlevnad. Det är vår värld..