Idag har jag fått två helt motsatta besked från två olika håll. Det ena är det mycket glädjande beskedet om en begynnande efterlängtad graviditet, det andra är slutet på en lika efterlängtad graviditet. under samma timma både chock och glädje.
Det första samtalet var från en vän jag nyligen fick veta var gravid, för första gången efter sitt förlorade barn. Blev så bestört när hon svarade att det är inte så bra, på frågan hur det är. Inte så bra..när någon gravid säger det, så säger det ju allt. Det betyder att avgrunden har öppnat sig igen och nu börjar en kamp att ta sig ur den. Det gör mig så ont. Var ju där själv för inte så länge sedan och VILL INTE att det ska hända fler nu! Så svårt att hitta hoppet igen. Jag har fått mitt tillbaks, bara hoppas att hon får sitt tillbaks också..
En knapp halvtimma senare får jag det mycket glädjande beskedet att en annan vän nu har ett begynnande litet liv inom sig. Känner igen den glädjen också! Så underbart, men främst så hoppfullt! Jag hoppas att den hoppfullheten får hålla sig nio månader nu!
Själv har jag nu trätt in i det dryga väntrummet, två veckor måste jag sitta här!! Två veckor i ett väntrum kan ju gör avem som helst galen, men sånt är livet! Eller sånt är livet nu för tiden i alla fall..I slutet av de här två dryga veckorna vill jag ha en belöning, en stor belöning, den största, ett plus! De tär ju i alla fall en början, ett litet plus, är det så mycket begärt?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar