Ett års veckans minnen

bla bla bladidadi, så känns det idag! Får inget vettigt gjort! Har upptäckt Scramble på Facebook, kul men stressande när hjärnan bara lyckas få ihop trestaviga ord och knappt det! En hög fakturaundrelag strirrar på mig och skriker att hallå där, nu ser du till att göra fakturor av oss och lägger oss i små vita kuvert, klistrar fast ett frimärke och lägger oss på lådan!! Ja, ja, jag ska! Ska bara kolla lite, läsa lite, surfa lite, städa i gemlådan lite, titta ut genom fönstret lite, göra allt annat än jag borde lite. Bara lite till.

Suckar högt och ljudligt, för idag vill jag ingenting, kan ingenting, fast jag borde så mycket. Försöker mest hålla mig flytande..fast det flytande består mest i att flyta in och ut ur minnena från denna tiden förra året.

Den 21 maj är min systersons födelsedag, oj där kom ett borde till, smsgrattis, får inte glömma! I eftermiddag för ett år sedan, satt jag vid syrrans köksbord tjock som en spärrballong. Toktrött och med fötter och ben svullna som ja, jag vet inte vad. Syrrans mans mamma kommer in och säger hej och till mig säger hon, men oj vad du ser trött ut, nu är det nog på gång ska du se! Jag vet att jag tänkte, hoppas det väntar på sig till morgondagen för jag vill att vårt barn ska få en egen födelsedag. Jag var ovanligt tyst under kalaset, fullt upptagen med mina egna tankar, lite nervös inför tillväxtultraljudet imorgon. Under helgen hade jag mått lite kymigt och jag vet att jag sa till en vän, "det är så konstigt, jag tittar på spjälsängen och den färdigbäddade vagnen och jag längtar tills jag får använda dem, men jag kan inte visualisera vårt barn i dem" Jag sa samma till min man, för jag förstod inte att det inte gick att visualisera barnet, jag kunde ju se slutet på graviditeten men inte det kommande barnet. De sa att det är nog inte så konstigt, för har man inte fått barn förut så är det nog svårt att se det framför sig förrän det händer..fast min gnagande obehagskänsla lugnades inte av beskedet..

På kvällen, hemma efter kalaset, så tyckte jag att det var lite lugnt i magen, bet ihop och tänkte att det nog bara är dåligt om plats, som branmorskan had esagt hundra gånger när jag frågad eom de lugna rörelserna. Nu i efterhand förstår jag varför det var lugnt, men då kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå varför, även om en del av mig anade, det gjorde den, tror en del av mig hade anat länge att allt inte var som det skulle, men vågar man tänka tanken att ens barn kan dö innan det sett dagens ljus? Finns det på världskartan? Nej det gör det inte, barn dör inte i magen två dagar innan beräknat förlossningsdatum det gör dom inte!! Eller? Jag vet att jag tänkte på kvällen, när vi låg i sängen, att min syster hade tagit ett tag i min mage och liksom skakat den, det gjorde ont och jag vet att jag tänkte, undra om hon dödade honom nu?! Vilken konstig tanke, men nu i efterhand undrar jag ändå det, om det var då han tog sitt sista andetag? Någon gång var det ju och eftersom tanken kom upp då, så kanske? Jag sa till min man att jag känner mig orolig, bäbisen är för lugn där inne, kan du inte lyssna med hjörtapparaten ( hade köpt en dum maskin med hörlurar som man skulle kunna höra hjörtljud med, fast jag fick den aldrig att funka) Min man grymtade och tyckte jag var lite sjåpig, men lyssnade och sa att han tyckte sig höra dem.. Jag vet nu att det gjorde han inte, jag behöver inte förklara hur han känner sig nu..men han kommer alltid att lyssna på mina farhågor efter den händelsen..

Vad som hände dagen efter, får jag tänka på imorgon, det är för tungt för att innefattas av denna dagen. Jag tar en dag i sänder denna veckan annars tror jag att mitt eget hjärta kan stanna!

Tror jag ska ta tag i de där fakturorna nu, sedan ska jag nog gå ut i luften lite och försöka andas, andas bort min ångest och vädra skuldkänslorna lite. Känslorna som finns där för att jag inte följde min innersta röst, men det är sista gången jag inte lyssnar på den!! Nu säger den att jobba, så OK! ;)