Släktkalas..puh!

Stormen har bedarrat, vi klarade oss igenom helgen och Dylans 1 års dag. Tröskeln jag väntade mig har inte infunnit sig, saknaden är lika stor och hålet i hjärtat samma. Skönt ändå, för jag vill inte komma längre från honom, han är ju min pojke. Livet är ändå fullt hanterbart och till och med ganska bra!

Vad jag inte gillar alls är att vissa människor inte kommer ihåg, inte vågar nämna det, inte vågar säga vår pojkes namn och födelsedag ihop..Släktkalas idag, systersonen 15 år, stora goa killen. Var inte säkra på att vi skulle orka med så mycket folk och absolut inte så mycket barn, men alternativet att inte gå finns liksom inte, man skall ställa upp alltid! Familjen framför allt! Ta på sig smilbanden, ställa sig i ledet och delta, skratta och äta tårta! That´s it, spelar ingen roll vem som dör, hur du mår, om ett världskrig bryter ut. Vi låtsas inte om det, vi ska dricka äckligt bryggkaffe och för stora tårtor och prata om ditt och datt. Och för i helvete, prata inte för mycket intressant heller, utan håll det på en lättsam och prata-skit-nivå, så är det bäst.

Vissa släktkalas påminner mycket om en sketch ur Fawlty Towers, den med Basil som informerar sin personal om att "Don´t mention the war!" inför de tyska gästerna, skillnaden är att han gör det hela tiden istället! Önskar att Basil hade varit på kalaset, för jag hade varit glad om någon hade nämnt Dylan, bara en enda sketen gång.

Min syster har helt förträngt vad sm hände för ett år sedan, hon och en av mina bättre vänner. inte ett kort, ett sms, ett mail, inte en blomma eller besök vid graven. Bara tyst. Fast i mitt hjärta brinner en liten eld, i mitt öra viskas det om svårt att förlåta, mitt inre ropar att det glömmer jag aldrig!! En dag ska ni få äta upp det, tänker jag, för jag ställer upp, jag kommer alltid. Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli. Men glömmer, det gör jag inte, och sårad det är jag..Fast förvånad? Absolut inte! Skrattar nästan åt det, för det är de mest självupptagna människor jag känner och hade det kommit något från dem, så hade jag fått sätta ett kors i taket, men jag hade hoppats att få göra det..

På kalaset idag, i solen på verandan, fanns inte mindre än fem småbarn och tre tonåringar. Tonåringarna är de bästa som finns, vanligtvis småbarnen med, fast inte idag, idag gjorde det ont i hjärtat. Speciellt familjen med de fyra småbarnen gör ont i hjärtat. De är brunbrända, välmående, till och med de treåriga tvillingarna har Gantkläder på sig. Den perfekta svenska familjen. De skulle kunna vara med på reklamfilm på TV för midsommarfirande eller nåt. I mig, i solen, på verandan, inklämd mellan en annan treåring som min syster placerat där och min man, så börjar en ångestboll bildas i bröstet. Jag måste gå, jag måste gå, jag måste springa ut till bilen och sätta mig i den och köra i 200 km/h minst 50 mil härifrån. Fattar ni inte det, fattar ni ingenting. Och det gör ingen, förutom min man som skruvar på sig och avskyr situationen. Efter barnlek, matning, klappning av hunden i tre timmar, när min man får fnatt och vill gå, så kommer frågan, men ska ni redan gå? Öh? Fuck off, du menar, tack för att ni kom idag, förstår att ni kanske inte mår så bra idag,så det var starkt av er. Men nej då, ska ni redan gå....

Nej då, jag skall bara köra min make någonstans, jag kommer snart tillbaka. Varför sa jag det? Eller ännu värre, varför åkte jag tillbaks. Vid det här laget med huvudvärk och grinig, ganska kort i tonen och både mor o syster fattar att hon håller nog på att bli sur. Så jag säger igen, nej nu går jag hem, nu får det räcka för idag..fortfarande protester, men nu lyssnar jag inte längre, nu går jag runt med judaskyssen och kramas farväl. Ha det så bra! hej!

Hemma, trött, förbannad, huvudvärk och arg, arg, arg, ledsen och besviken! En dag, en vacker dag så kommer jag få nog, känner att det mullrar i mitt inre, tålamodet är nästan slut...