23 maj - Dylans dag

Så kom den till slut igen, dagen då allt förändrades. Den 23 maj kl 03.21 kom du till slut till din mamma och pappa. Till dina förtvivlade föräldrar mitt upp i deras största mardröm..

Drygt tre timmar tog det från de första etablerade värkarna vid midnatt, så det gick ändå ganska fort. Jag kände sådan lättnad när förlossningen var över och jag ville så gärna se vår pojke. Min man såg honom komma ut, min man såg honom först, min man grät av lättnad. Hans fru hade överlevt förlossningen, hans förstfödde son var vacker, han blev en pappa. Barnmorskan, Jenny, tog upp honom, satte på honom en blöja och pratade med honom, hon banade väg för oss, det var OK att prata med honom, att älska honom. Hon svepte en handuk runt honom och placerade honom i min famn. Mitt hjärta svämmade över av kärlek, jag lättade lite på handuken och på blöjan, för jag ville se hur han såg ut. Han var perfekt! Så liten och fin, så söt, så lik sin mamma och pappa. Mina händer, min mun, pappas ansiktsform och panna. Jag önskade så att jag fått se dina ögon, bara en kort sekund, men dina ögon var hårt slutna och skulle aldrig få titta på oss. Vi pussade dig och kramade dig. Vi grät. Av kärlek, av smärta och av längtan..

Jag minns att jag ville supa in varje millimeter av dig i mitt minne, visste att vår tid skulle bli knapp, men just då var jag så trött. Mina ögon slöts gång efter annan, jag kämpade, men flöt in och ut ur mitt trötta töcken. Moderkakan satt fast, navelsträngen gick av när barnmorskan försökte få ut den. Läkaren kom, han sa att jag skulle upp på operation. Min man blev orolig igen. Branmorskan följde med mig upp. Dylan och hans pappa blev lämnade ensamma i rum nummer åtta, i det dunkla tysta rummet. Min man grät, hans hjärta brast i en miljon bitar. Hans son låg på sängen, utan rörelse, min man övervann sin rädsla och lyfte upp sin son. Grät med honom i famnen. Pratade med honom. Lovade att allt han gjord hedanefter i livet skulle vara för hans skull, att han skulle vara stark och ta hand om hans mamma, att han skulle hedra hans minne. Han sa att en dag ska du komma tillbaka i ett syskon och vi skall göra allt för att det ska hända snart. Jag vet inte mer om vad han sa, jag vet att han var förtvivlad, ensam och förvirrad. Han var ensam med sin som i en timma. Han trodde att jag igen var förlorad. Han fick komma upp på uppvaket och träffa mig, han grät, han var lättad över att se mig vaken. Han hade varit i helvetet, han var där fullt vaken och medveten, jag var där jag med, men avtrubbad av utmattningen och lustgasen. Hans minnen av denna dagen skiljer sig från mina. Hans är klara och förskräckta. Mina är ihopblandade och suddiga.

Vi kom tillbaka till rummet, min kropp skrek efter min son. Barnmorskan vägde och mätte honom. Han var 48 cm lång och vägde 2655 gram. Hon klädde honom i hans mjuka lilla sparkdräkt, han fick hans vackra vita filt, hon la honom i en sådan där plastvagn. Vi hade honom oss. Jag tror jag somnade, jag visste inte vilken dag det var. Läkare och barnmorskor kom in om vartannat. Dag sköterskan från igår, Camilla, kom in igen. Hon bara kramades och jag bara grät.
Min mamma kom, min mamma tog upp Dylan ur hans plastvagn. Min mamma grät, pussade honom, bad honom vakna, ville inte förstå, klappade honom och gav honom till mig. Satt med oss. Gick. Min syster med man kom. Då var Dylan i ett annat rum. Jag tog inte in honom i rummet när de var där, var rädd för att de skulle reagera fel eller bli rädda, nu i efterhand önskar jag att de fått se honom och inte bara bilder på honom. För dem och andra kan han aldrig bli lika verklig som för oss. Men jag ville bara skydda vår pojke. Som en lejoninna som med alla medel vill skydda sin avkomma, så kände jag, jag skulle försvara hans existens så länge jag levde, med alla medel, med alla ord, på alla sätt, alltid.

Jag vet att jag trodde det var natt, fast det fortfarande var dag, jag sov nog. När jag vaknade var det fortfarande samma dag, jag bad dem hämta Dylan igen, jag var desperat i min längtan, jag ville inte att han skulle vara ensam. Sedan blev det nog natt ändå, jag vet inte om vi sov, jag vet bara att han var nära oss. Så som det skulle vara, jag visste att tiden tillsammans höll på att rinna ut. Jag vet att pappa fortfarande var lite rädd och ville springa ut i världen, komma till vårt hem, han trodde om han sprang fort nog så skulle minnena och smärtan lämna honom, han vet nu ett år senare att det inte går.

Nu vet vi att man tar sorgen, längtan och hålet i hjärtat med sig vart man än går, vad man än gör. Det syns inte utanpå oss, men insidan är för alltid ändrad, blicken inte lika klar längre, huvudet faller oftare ned och i ett rum fyllt av människor känner man sig ändå ensam, helt annorlunda och lite utanför.

Vi pratade igår om det, om förändringen vi genomgått och vad den betyder. Vi kom fram till att vi leva med den, sida vid sida med det som hänt. Vi vill inte vara utan dessa känslor av sorg som väller över oss ibland. För i allt detta bor ju vår son! Det är för honom vi gråter, för honom vi finns, för honom vi väljer att leva, för honom vi älskar, i hans minne skapar vi en bättre framtid. Vi har accepterat vår situation, vårt sätt att leva fungerar bra för oss nu. Han är en del av livet och vi älskar vårt liv tillsammans med den delen!

Efter mötet med gen.labb igår, vet vi och accepterar vi nu att allt som hänt oss, Dylan och missfallen, handlar om slumpen. Vi vet nu att det bästa vi kan göra är att fortsätta försöka på egen hand. En hög tröskel att ta sig över mentalt, att det kan, borde eller kanske skall gå bra nästa gång. Men vi väljer att vara försiktigt optimistiska och vi väljer att tampas med slumpen lite till. Vi hoppas att slumpen behandlar oss bättre efter nästa plus. Jag hoppas att Dylans månad medför en ny början, en ny start förhoppningsvis med hans syskon växande inom mig. En vecka kvar till testdag. Jag har inte ord som räcker till för att uttrycka min önskan om det..