Deja Vu

Jäklar vad kroppen är konstig! Mitt undermedvetna måste ha ett minne! Vet inte annars hur jag ska förklara de senaste dagarnas obehagskänslor i kroppen.

Har varit förkyld hela veckan, ingen jättejobbig förkylning bara trött, gnällig och snorig. Men nu i helgen så har jag mått sämre, inte så mycket mer förkyld utan snarare någon konstig obehagskänsla i kroppen, som innan en influensa ska bryta ut eller nåt. Imorse, eller snarare sagt i förmiddags när vi vaknade, så var den känslan ännu mer tydlig, tog tempen för jag trodde jag hade feber,men inget. Duschade i alla fall, efter en lugn förmiddag med kaffe på sängen och en bok. Vi åkte och hälsade på Dylan, sedan åkte vi och handlade. På väg ut ur affären gick en gammal väns sambo in och vi hejade. Då slog det mig! Förra året, på en söndag, helgen innan Dylan föddes, så mådde jag dåligt, ungefär som jag har gjort denna helgen och speciellt idag. Samma dag så sprang jag på samma person, då med min vän och deras lille pojke. Vi stod och pratade en stund (Vi hade inte setts på ett par år då) om gamla bekanta,men främst om deras lille kille och min stora mage och den som bodde i den. Så idag, ett år senare, med samma obehagskänsla i kroppen möter jag samma person..
Javisst live tär fultl av tiullfälligheter, fullt av saker som inte har någon koppling med något, men vi vill ändå sätta ihop dem med ett sammanhang för att det verkar så lättvindligt att det bara är tillfälligheter..

På vägen hem i bilen, efter mötet, efter att jag kommit ihåg vårt möte för exakt ett år sedan, så försvann min obehagsskänsla och förkylning, bara lite täppt näsa kvar..

Så mitt undermedvetna, min kropp och min själ verkar ha ett helt eget minnessystem, ett som är helt separat från min hjärna. Konstigt, men ändå lite trösterikt på något sätt. Till och med min kropp minns hur det var för ett år sedan, till och med den längar så till den milda grad att den håller på att förbereda sig för en förlossning som skedde för ett år sedan på fredag. Till och med den vill minnas, till och med den längtar. Inte så konstigt att jag mår som jag mår då kanske?

Får hela tiden nya bevis på att min kropp är uppdelad i två olika varelser, kropp och själ. Att de har olika uppgifter, att de på något sätt nästan fungerar oberoende av varandra. Lite flummigt kanske..men jag tro det är det samspelet som gör att vi överlever trauman, att vi kan hitta en mening igen, att glädje och sorg kan gå hand i hand..

Tack kropp, för att du också verkar ha ett minne!