22 maj - dagen då tiden stannade

Om två timmar, fast förra året, låg jag på en brits i ett ultraljudsrum på Östra Sjukhuset. En läkare jag aldrig träffat förut, en anonym person, la en klick gele på magen och förde scannern över den. Sedan tystnad, som först kunde ha förväxlats med koncentration, men sedan, för tyst, för länge..

Jag sa till den allvarlige, sammanbitna, anonyma mannen; "Du ser inga hjärtslag va?" Han sa nej det gör jag inte. Jag såg inga hjärtslag, jag såg inga rörelser, jag såg ett stilla barn innanför min hud. Så olik alla andra gånger vi varit i ett liknande rum, med liknande anonyma män och kvinnor. Så olikt allt jag någonsin upplevt hitills i mitt liv. Jag dog själv då. Mitt inre väsen försvann ifrån min kropp, jag la händerna för ansiktet, grät tyst och sa nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!!! Min mans hjärta stannade också, i alla fall för en minut, han tog tag i mig, han förstod inte, ville inte förstå.

En annan kvinna kom inspringande, i mitt töcken kommer jag ihåg det, hon såg också vårt stilla barn, vårt stilla tysta första barn, vårt barn vars liv begränsats till att leva på andra sidan huden..

Jag vet att jag hamnade på en stol, jag vet att min man satt brevid, jag vet att läkaren fick ett namn, jag vet att han aldrig mera kommer vara anonym för mig, nu är han doktor död. En del av min värsta mardröm, ett ansikte som kommer följa mig genom de svåraste nätterna, ett ansikte jag skulle kunna rita varje rynka och hårstrå på ett papper, en bild jag avskyr.

Vi satt där, så tunga, så svaga, så utanför våra egna kroppar, så hjälplösa, så döda..Han började förklara vad som skulle hända nu, men jag lyssnade inte. Jag sökte av rummet med blicken, jag letade efter något att kräkas i, ett hörn i rummet där jag kunna slänga mig ner, krypa ihop under ett skrivbord och bara vara där, tills jag vaknad eur denna MARDRÖM!! Men jag satt kvar, vi satt kvar, vi tittade på varandra och desperationen i min mans ögon, följer mig fortfarande i mina drömmar. Jag vaknade när läkaren sa att jag nu skulle förlösas. Jag sa att är du klok?! Det finns inte en möjlighet i världen att jag genomgår en förlossning nu!! (Jag tänkte din sjuka perversa man som har mage att begära detta av mig nu!!) Jag sa att ni får söva mig och plocka ut den. Den. Det. Vårt döda barn. Vårt döda det. Jag var rädd. Jag förstod inte. Jag tänkte att jag måste bara ut från detta rum, sedan skall jag hitta en läkare som förstår vad jag säger, hitta en som säger att självklart söver vi dig, självklart blir det kejsarsnitt.

En kvinna kom och ledde in mig i ett rum för hon ville ha mitt blod. Min man gick ut och la pengar på bilen..vardagen blir man inte av med inte ens när man står inför döden. Jag satt i rummet med kvinnan. Jag grät ljudligt nu, av desperation, av rädsla och oförstånd. Jag frågade varför? Hur? Ja ville att hon skulle ge mig svaren, men hon hade inga, hon hade bara för strävt papper till min näsa, hon hade bara en nål som hon stack min arm med, men inga svar. Jag hostade så att jag nästan spydde, för pappret dammade papperspartiklar som höll på att kväva mig. Min man kom tillbaka. Vi blev ledda till en hiss, till förlossningen.

Vi fick gå igenom väntrummet, där lyckliga gravida kvinnor satt, jag skämdes, jag var en paria. Jag skulle inte bli en mamma längre, jag var inte längre samma som dom, jag bar på döden. Jag skulle slussas ut, förbi dem, fort. jag gick med händerna för att skyla mitt ansikte, som en brottsling på väg in i rätten, som en brottsling som dömts till livstidsfängelse för mord.

Vi hamnade på förlossningsavdelningen, barnmorskor log mot oss när vi kom in, jag förstod att de inte förstod att det var jag som var parian. En kvinna kom emot oss, hon la sin arm runt mig, klappade på mitt huvud och ledde oss in i rum nummer åtta. Ett rum som låg i hörnet, ett rum jag misstänker används ofta för människor som oss. Jag tog tillfället i akt och berättade vad den första sjuka läkaren hade sagt och sa igen att det inte går. Hon sa att det går och det är den bästa lösningen. Jag fick erkänna mig besegrad. Jag fick inte längre använda mina egna val som vägvisare, jag var utlämnad till dem. Jag kunde inte springa därifrån, jag kunde inte gömma mig. Jag förstod ju att vårt barn var tvunget att komma ut. Jag gav upp då, lät mig bli ledd. Frågade varför och hon berättade att det händer och oftast vet man inte varför, oftast handlar det om plötslig spädbarnsdöd. Min man frågade frågor, de pratade, jag lyssnade, jag slutade fråga, jag slutade prata, jag vände mig inåt, letade efter styrka att ta mig igenom detta. Bestämde mig för att koppla på autopiloten och bara följa med.

Jag berättade om min rädsla för mitt döda barn, hur kommer han att se ut? Hon sa som en vanlig bäbis, han kommer att vara varm och ni kommer få vara med honom. Jag var inte övertygad då, men bestämde mig för att älska honom, hur han än såg ut. Jag bestämde mig för att från och med nu skall han behandlas med den respekt som alla levande som dör skall mötas av. Timmar gick, läkare kom, fler människor. Jag förberedde mig. De sa att vi skulle åka hem och komma tillbaka imorgon bitti för igångsättning. Då sa jag högt och tydligt NEJ! Det skall ske idag. Hon sa, men det är så vi brukar göra, ni behöver förbereda er och vila. Jag tror att jag skrattade till och sa det finns ingen tidpunkt i mitt liv som jag kommer att vara mentalt förberedd för det som ska ske, jag kommer absolut inte vara piggare imorgon och det finns ingen som helst möjlighet att vi åker hem. Hongick och pratade med läkaren, kom tillbaka och sa OK.

Vi åkte hem för att hämta lite kläder och grejer. Hon sa att vi skulle äta också..hur då?
Vi kom hem. I hallen stod vårt barns nya fina vagn, i sovrummet fanns hans fina vita spjälsäng, bäddad med Spöket Laban sängkläder. En Spöket Laban musikmobil hängde över sängen, om man satte på den så spelade den Byssan Lull..

Jag tog min BB väska från hallen, la den på sängen och öppnande den. Tog ut en hel del bäbiskläder, men lämnade en mjuk vit sparkdräkt med fina tunna färgglada ränder, en stickad vacker vit filt från gammelfarmor, hans Spöket Laban mjukisskallra och kameran. Min man gick in på toa. Min man slog sönder toalettsitsen. Min man föll ihop i en hög på golvet. Min man skrek. Min stora man blev liten och hjälplös. Jag satte mig bredvid honom, kramade honom och sa att vi skall åka nu. Vi åkte till McDonalds, min man gick in på Statoil och köpte en Marlboro Lights. Vi bet lite i en hamurgare, slängde det, för hur ska man kunna äta när man inte kan andas? Jag ville röka, men jag var ju gravid.

Vi kom tillbaka till rum numer åtta, vårt tillhåll, vårt rum. I det anslutande rummet pågick en förlossning. Jag hörde en kvinna skrika. Jag hörde deras barn skrika när det kom. Jag visste att i vårt rum skulle det förbli tyst. Jag skulle förbli tyst.

När klockan börjad enärma sig åtta fick jag en tablett som skulle sätta igång det. En ny barnmorska kom. Hon kändes trygg. Jag började få ont, men inte mycket hände på en timma, eller om det var två, det kan ha rört sig om månader, jag vet inte, jag var inte där.

Klockan tio någonting, fick jag en morfinspruta och en sömntablett. Min man hade fått en säng bredvid min. Vi låg ansikte mot ansikte. Han var rädd. Jag började få ont. Vi somnade inte, mitt värkarbete startade. Han ville hämta någon, jag sa att nej det behövs inte, det gör ont, men inte dödsont. Jag ljög, men jag ville inte vara sjåpig. Sjåpig?!! Hur fan tänkte jag? Jag vill inte vara till besvär ens i min timma av nöd? Det gör ont att föda barn, det är ingenting att gnälla över. Min man trodde mig inte. Han hämtade barnmorskan, Jenny. Hon sa att det är nog OK, hon tittade och jag var öppen sju centimeter. Nu börjar det. Men vänta lite, jag skulle ju inte behöva ha ont sa ni, jag skulle ju få alla mediciner i världen. En narkosläkare kom och skulle lägga en ryggbedövning, han pratade i telefon en halvtimma, han bad mig ligga helt stilla. Jag låg stilla två gånger, då han försökte få in nålen, till sist gick det, men det var försent. Det var midnatt. Jag hade ont. Jag sa, det gör ont som fan, hundra gånger. Sedan blev jag tyst, ville inte störa någon, ville inte att kvinnan i rummet intill skulle bli rädd för mina skrik. Jag försvann in i lustgasdimman. Min man var rädd, desperat, han trodde han skulle förlora mig och sitt barn. Han hjälpte mig. Han hjälpte barnmorskan. Han är min man!

Det är midnatt nu om tre timmar och tjugoen minuter får vi äntligen träffa vår son. Men det tillhör morgondagen. Morgondagen får vänta tills imorgon. Dagens händelser får räcka för idag. Jag befinner mig just nu i rum nummer åtta på Östra Sjukhuset. Jag sitter i min kontorsstol på jobbet. Jag är glad att det är ett år emellan idag och idag för ett år sedan. Jag har överlevt. Idag flyter dagarna ihop. Idag känner jag kampen i in kropp. Idag är vardagen mer närvarande ochidag måste jag vara närvarande i den.

Klockan 13.30 idag ska vi till genetiskt labratorium. Idag skall vi prata om Dylan med en läkare där. Idag skall vi prata om kromosomer och missfall. Idag skall vi prata om framtiden och framtida graviditeter. Idag skall vi börja om..