onsdag 28 januari 2009

27 jan 19.20

så kom hon äntligen ut till oss. 3495 gram och hela 51cm. finns inga adjektiv att beskriva lyckan att få en levande bebis..att ha henne liggande brevid mig hud mot hud. så nära så nära, det är större än allt! hon är vår. dylan var väldigt närvande i våra tankar igår och de är så lika! sorg o lycka går verkligen hand i hand. Tack alla för era tankar det både rör o berör mig, ni är vackra människor

tisdag 27 januari 2009

vattnet..

hinnorna e tagna
varit här sen 2 i
natt med 39 graders feber..
trött men i
alla fall på g!

måndag 26 januari 2009

Sista pillet

Pillar med det sista nu. M läser instruktionerna till bilbarnsstolen, verkar inte helt lätt att få in basen;) Sedan skall jag försöka mig på en dusch och åka och handla lite gott pålägg till mackorna vi ska ha med oss imorgon. Kan inte bestämma vilken overall vi skall packa heller, M får nog bestämma. Det hela känns otroligt overkligt..Imorgon ska vi förhoppningsvis få träffa henne, vår dotter. Efter all denna tid, längtan och väntan så ska vi få träffa henne! Helt surrealistiskt. Min hjärna kan inte riktigt förstå det..mitt hjärta känner mer och jag får lita på det.

Resten av kvällen ska vi ägna åt att äta, mer c-vitaminer och filmen Vicky Christina Barcelona. Imorgon ska vi försöka att inte försova oss, ska ju vara där 8.15, men det är nog ingen risk va?! ;)

Ska uppdatera så fort jag kan! Har ju internet i telefonen..;)

Sista dagen i vårt liv, som vi är två människor i vårt hem. Sista timmarna ensamma..det är stort och svårt att greppa...men vi längtar, hoppas och önskar innerligt att det får bli så!

Tack för alla tankar och lyckönskningar inför morgondagen! Jag ska bära dem med mig i hjärtat som en värmande extra kraft!

Lite bilder på magen, nu när jag rensar kameran för nya fantastiska bilder:


36+4 090115








37+3 090121











37+3 jag och Guila..

fortfarande hemma..

Hade rejält ont inatt ett par gånger, hjärtat hamnade så klart i halsgropen, men det var väl det enda som hände.. M var tydligen trött igår, för trots tänd lampa och regelbundna turer till toa och lite grymtanden så sov han gott..Eller ja...han pratar i sömnen ibland min man och igår måste han hans undermedvetna varit vaken, för andra gången jag satte mig upp och hade ont så vände han sig mot mig i sängen och sa. Despite all your ails, are you OK? Nej sa jag, det gör ONT! När jag tittade på honom och insåg att han hade frågat mig hur jag mådde i sömnen..pust..blev helt full i skratt. Det är bara han som kan göra sånt.

Vill gärna säga att jag mår mycket bättre idag, men det är väl inte helt sant. Bröstet är inte lika tajt idag, så hostan är i alla fall lite lösare, så det känns bra. Känns som om jag har feber, men det har jag inte. Forsätter med min c-vitaminskampanj och stundtals mår jag mycket bättre, Alvedon hjälper också, så det ska jag stoppa i mig nu.

Jag som hade tänkt vara frisk, kry och stark inför morgondagen;) Murphys lag eller nåt va?! Igår när det gjorde ont, så försvann i alla fall varenda förkylningssymptom, vilket bevisar att kroppen nu kommer ta över imorgon och fokusera på det viktiga. Att få ut lillasyster och få upp henne på bröstet!

Nu ska jag botanisera lite i köket efter nåt ätbart.

söndag 25 januari 2009

Förkyld..

Tack för den! Jag som aldrig blir sjuk, sitter här med hosta och ont i halsen nu..Det halsonda har varit på gång i ett par dagar, men jag trodde att det halsonda på höger sida berodde på visdomstanden som bråkar rejält där just nu..Känner mig lite som en reservdel idag. Typiskt! Nu när jag vill ha lite extra krafter inför tisdag så känner jag mig som en potta skit istället. Thank you!

Blir mycket te med honung, C-vitaminer och Strepsils..så mycket mer vågar man ju inte stoppa i sig som gravid. En och annan Alvedon har fått slinka ner också. Gnäll, gnäll, gnäll..Men det är OK, inte ens en förkylning kan stoppa mig nu! Sedan vi fick igångsättningsdatumen har känslan av möjlig död förvandlats till sannolikt liv. Nu är jag inte lika rädd längre. Förra veckans stora osäkerhet och rädsla för att inte känna rörelser när jag vaknade har absolut hamnat i baksätet. Nu har jag kontrollen igen, jag sitter på förarsätet och ska styra oss i mål.

Det känns helt OK att vänta tills på tisdag också, känns faktiskt inte så långt. Idag ska jag försöka kurera mig och laga mat. Det blir en Gambiansk gryta med massor av grönsaker och kött, urgott och nyttigt tänker jag mig. M kom precis in med min frukost,som idag består av blåbärssoppa och Crumpets. Crumpets är sorts muffin/scone/brödgrej med massor av hål på toppen som man rostar och sedan stryker på ett lager av smör, som smälter ner i hålen..mm..inte så nyttigt men gott! Fast jäklar vad ont det göra att tugga med svullet tandkött och elak visdomstand. Kanske vore det bra om tisdag kom snabbt ändå..

Eller om Guila ville titta ut på egen hand. Har haft lite ondare i natt, och imorse kom nog resten av den mycket oaktraktiva slemproppen..så kanske, kanske..

lördag 24 januari 2009

Lördag, en dag närmare framtiden..

Vi är slappa idag, gick inte upp förrän elva..fast det kan ju ha och göra med att jag inte sover på nätterna. Någon gång i natt vaknade jag av sura uppstötningar, nice! Så det var bara att sitta upp i ett par timmar. Men det är OK, jag sitter gärna upp tills på tisdag.

M har börjat beta av sin att göra lista;) Hör honom städa under badkaret..sedan tror jag han tänker dra ut spisen och städa där, och sedan dammsuga och städa lite. Bra, för jag orkar inte alls med sånt nu. En sväng till jobbet får det bli sedan också och sedan tror jag att han vill ta med vagnen till bensinstationen och fylla i luft i däcken och kanske öva på hur man installerar bilbarnstolen..En mycket busy dad idag;)

Själv går jag nog mest omkring och håller andan och väntar på att det ska börja göra ont..Det gör ont lite då och då, men det försvinner snabbt. Tror nog att det inte blir innan tisdag..eller vad vet jag?! Forstätter att hålla andan tills dess i alla fall..

Nu är det pannkaksdags!

fredag 23 januari 2009

Vilken dag!!

Vaknade kl 4.26 imorse och sedan var det omöjligt att somna om igen. Fick plugga in hörlurarna och lyssna lite på min audiobok för att dränka sorlet av tankar. Tankar och rädsla inför samtalet med Dr T. Kl 9 satt vi inne på ett UL rum med honom och både M och jag var förberedda på kamp.

Det blev ett låååångt samtal, Dr T berättade om alla risker med igångsättning och varför han var försiktig med det. Jag berättade om hur jag kände det, att risken för oss är mycket större ju längre hon måste bo kvar i magen. M förklarade sedan vädligt tydligt sina känslor runt omkring det hela. Han använde starka känslor och starka ord, och när han sa att om hon dör nu, när hon hade kunnats räddats, så går han ut och skaffar en pistol och skjuter folk..Efter det förstod Dr T läget;) Låter värre än vad det lät, men det var en desperat M med klump i halsen där inne.

Sedan var det dags för UL, hon ligger fortfarande på plus! Braiga unge! Dags för domen. Fick lägga mig på britsen igen (efter en akutkiss;) och Dr T kände efter. Tappen var väldigt mjuk, nästan utplånad och öppen för två fingrar, vilket var ca 3 cm!!! Dr T blev nog mer lättad än oss tror jag;) Det var bättre än hade tänkt sig, så han sa, jamen då är allt bra. Ni får ett så snabbt datum som möjligt! En sten föll från mitt hjärta och M´s utandning måste ha hörts till Kina;)

På tisdag morgon 8.15 får vi komma in. Jag frågade Dr T om han trodde att något kunde hända innan?! Jag skulle inte bli förvånad om ni kom in i helgen sa han..hjälp tänkte jag. Nervös, skräckslagen, men glad och lättad samtidigt! Tänk att hon snart är här?! Hur kom vi hit? Ända hit?! Hjälp. Lite orolig för att jag inte ska fatta när det är dags, kan man missa det? De här 3 centimetrarna har inte gjort särskilt ont..

Nu ska jag vila mig, äta och packa det sista. Lipa ska jag nog göra också en stund, så overkligt och stort att jag inte riktigt kan ta in vad som håller på att hända..Tänker på platsvagnen med en levande liten tjej i. Vår lilla dotter..helt surrealistiskt..men sant hoppas vi!

Snälla Dylan, vaka över din syster nu, bara en liten stund kvar i ovisshet. Guila var stark för oss, du är mer än välkommen. När som helst!!

onsdag 21 januari 2009

Bra dag

Idag har varit en bra dag. Lugn och bra. Var bara på jobbet en snabbis imorse och lärde upp min vännina det sista inför min mammaledighet..Känns lite knepigt att säga det, men jag får inse att jag inte kommer kunna vara på jobbet när lillasyster kommer. Kommer nog smita in då och då förstås..;) Men Kay kommer klara biffen nu och det känns väldigt lugnt och skönt för mig! Första gången i mitt liv jag verkligen har bett om och fått sådan hjälp, tur att hon inte har något annat jobb att gå till.

Seden har jag fikat mest hela dagen, med en mamma och ett litet änglasyskon, med världens goaste små mjuka kinder som man bara vill pussa.

Jag har shoppat lite nonsens, vilket alltid är kul. Köpte livsnödvändiga ID bare minerals idag (för att sminka sig ofta kommer nog vara prio ett snart..;) en tjej på Kicks intruerade mig och duttade på det i ansiktet och det blev riktigt bra. Jag blir nog den piffigaste nyförlösta kvinnan ever;)

Sedan köpte jag lite kontorsgrejer som jag ska ha hemma, så jag inte känner mig helt utanför arbetslivet;)

Nu väntar jag på gubben min som snart hämtar mig (Ok jag är på jobbet igen..) för att hälsa på Dylan, hem och laga carbonara och sedan blir det två avsnitt av den engelska serien Eastenders på Laptopen! Perfect day! Sedan bums i säng och imorgon kommer fredagen ännu närmre!

tisdag 20 januari 2009

Bambi på hal is..

Känner mig lite darrig och skakig den här sista delen av resan. Men mer positiv idag, mer stridsberedd. När jag ligger i sängen på natten så går tankarna på högvarv, just nu är det samtalet med Dr T på fredag som spelas upp igen och igen. Vad jag ska säga, hur jag ska få honom att förstå, hur jag skall tvinga honom till ett beslut och ett datum! I mina nattliga samtal med honom så säger han aldrig nej, men han försöker förhala. Precis så där som han alltid gör..Men jag vinner och han viker sig. Så ska det bli kl 9 på fredag också! Både M och jag kommer i samlad stridsberedd trupp och vi tänker binda fast honom på en stol tills vi får som vi vill;) Jag kommer ge M befogenheten att prata när jag inte kan, annars är jag bra på att ändra mig för att inte stöta mig med läkarkåren..Men på fredag tänker jag inte stoppa honom. Han får rädda mig denna gången, så som han alltid vill göra.

Guila, pappa får ta på sig sin riddarkostym och slänga sig upp på den vita springaren och rädda oss från vår kropp. Den kropp du bor i och knappt får plats i längre. Den kropp vi nu delar, där inte heller jag får riktigt plats längre. Jag ser platsvagnen på horisonten, med din pappa riddaren stolt vid rodret. Fäktandes för allt han är värd, ingen ska få göra dig illa. Du är redan pappas tös.

Senast på väg till jobbet imorse kallade han dig pappig;) Du har definitivt hans matgener i alla fall. Jag har aldrig ätit så mycket fisk och choklad i hela mitt liv! Vilket båda är pappas favoriter. Konstigt hur sådant kan slå igenom. När min mamma var gravid med mig så var hon besatt av salta sillar, men hon har aldrig ätit det innan eller efter..Det gör däremot jag, kilovis.. När hon väntade min lillebror så var det chokladen som var kung. Lillebror åt sedan choklad med och på allt! Chokladgröt tex, men det värsta var nog chokladpålägget på mackorna toppat med bacon..rys.

Jo men jag mår bättre idag, lite lugnare, lite gladare. Skönt! Nu ska vi hoppa in i bilen igen och åka till sjukhuset för en ctg kurva..

söndag 18 januari 2009

vecka 38

Idag börjar v38. 20 dagar till BF står det i graviditetskalendern, fast jag hoppas ju på max 8 dagar.

Det halsonda verkar ha försvunnit, peppar peppar så blir jag aldrig riktigt sjuk, bara hängig en dag eller två.

Att vara så här i väntans vakuum tär på mig, känner mig mer och mer negativ än tvärtom.. Nu är jag "sist ut" bland de änglaföräldrar som jag träffar och eftersom de alla har fått hem sina bebisar, så är jag rädd för att vi inte ska få det. Inte logiskt någonstans så klart, men jag är rädd. Väldigt rädd. Vi är nästan i mål och jag hade gjort vad som helst för att bara kunna få ta på mig springskorna och kuta i mål nu, direkt, medan hon lever och rör på sig. Inte vänta..rädd för att vakna utan att hon gör det. Visste att det skulle bli så här på slutet, men visste inte att jag skulle känna mig så uppgiven. När hon inte rör sig när jag vill, så tänker jag, jaha det var det, ett barn till som lämnat oss, en förlossning till med ett dött barn och jag tänker att i så fall blir det inga fler barn. Jag tänker inte ens tanken på att kasta mig i bilen och åka till sjukhuset för att de ska rädda henne... tänker alltid att det ändå är försent. Sedan sparkar hon till, nästan lite förnärmat och jag tänker jaha där var du, tack, du lever ett tag till.

Det kommer gå bra denna gången. Det är bara en mikroskopisk risk att det händer igen. Klart hon ska leva! Senast igår hörde jag det, fast jag får ingen tröst av de orden. Ja ja tänker jag bara, hoppas du har rätt..Tilltron börjar bli mer svårtfångad och jag känner att mina krafter nog bara precis räcker fram till fredag då jag ska träffa Dr T igen, sedan måste graviditeten snart ta slut och livet med ett levande barn måste få börja. Så måste det få bli.

Väldigt uppåt just nu..not. Men det blir bättre snart. Gör marängchokladtårta och smörgåstårta till släkten som kommer hem kl 15. Tills dess ska jag ha hittat lite inre kraft, dushat, målat på mig mitt ansikte och lite hurtighet..

Snälla Guila stanna hos mig, flyg ingenstans, din bror är inte ensam han har min pappa och flera andra. Vi behöver dig här hos oss i vårt ensamma hem. Vi älskar dig och längtar efter dig.

fredag 16 januari 2009

Mjuk tapp och födelsedag

Tack för alla födelsedagshälsningar!! Roligt att bli ihågkommen så där!

Så där ja, då är vad jag hoppas sista barnmorskebesöket avklarat. Hon trodde nog det i alla fall..
Tappen var påverkad, väldigt mjuk men bibehållen 2 cm och öppen för ett finger. Det vill säga inte öppet, inte så påverkat, men ändå gynsamt som BM sa. Jag ska ju på bedömning för igångsättning nästa fredag hos Dr T och min BM trodde att jag nog skulle få igångsättning på måndagen där efter. Det hade ju varit nåt det och det är ett datum jag själv har haft i huvudet. Händer det inget innan dess, så hoppas jag att Guila får titta ut senast då i alla fall.

Har gröt i huvudet idag och är supertrött. M ville ta ut mig på restaurang och äta idag, jag skall ta en bakelse och en kopp te nu, så får vi se om jag känner mig bättre;) Lite hängig och ont i halsen också idag, jag som aldrig är sjuk..hoppas det försvinner snart!

Så lillasyster, nu är det inte långt kvar. Knuffa du på där inne på tappen, jag tänker inte knipa det minsta, vill så gärna träffa dig nu.

Intet nytt på bebsifronten..

Gårdagens nervositet över att delar av proppen lossnat har dämpats idag.. Tyckte att det kändes annorlunda i kroppen igår, lite ont på ett annat sätt. Men idag har inget mer proppliknande kommit och inget annat heller:( Skall till BM om en halvtimma och hoppas att hon åtminstone kan kolla läget lite och kanske, kanske säga att tappen är lite påverkad i alla fall. Det nöjer jag mig med som födelsedagspresent;)

torsdag 15 januari 2009

Proppar och stresskänslor

Igår kväll när jag satt i sängen och öppnade ett paket från England (ja det kom två till igår..) med födelsedagskort och lite bebiskläder från svärmor..så högg det till i de nedre regionerna. En ny känsla och jag tänkte undra vad som hände nu?

Imorse så hade jag lite ont i magen, svårt att säga vilken mage ibland..gick och kissade och på pappret fanns det lite (sorry) slem..gick och la mig igen, med slepmproppar på hjärnan. Nästa kissepaus, likadant...duschade, tog på mig, gick till bilen. Kom på att jag glömt ryggbältet hemma och det klarar jag mig inte utan, så det var bara att gå hem igen..pust. Upp för trapporna till tredje våningen, sammandragning, passade på att kissa igen! Mer sånt där och nu gjorde det lite ont också. Hjälp. Hela jag frös. Väntade tills det inte gjorde ont. Gick till maken och bilen.

På jobbet, mer kisseri, mer sånt där..Vad betyder det här nu då? Känner mig stressad och lipig och förstår ingenting. Hoppas det betyder att jag börjar bli lite mogen? Inser att jag är rädd för att det skall sätta igång av sig självt, igångsättning har ju hela tiden lockat mer, då det blir lite mer kontrollerat då. Om det sätter igång själv så måste jag ju ha kontrollen och bestämma när man ska åka in och sådant. Som det skall vara så klart, som det borde vara, så klart..Men jag är varken som man skall eller borde vara, så nu är jag bara förvirrad. Å andra sidan, så kan ju proppen komma ut i omgångar i veckor har jag läst, så det kanske bara är det som händer? Ska ta några djupa andetag och bara fortsätta med dagen som planerat. Lugn och fin nu.

Lunch om en halvtimma, sedan datorfix hos gammelfarbror 13.30, tillbaka till jobbet för lokalvisning 16.30. Planera inför söndag då familjen kommer hem och ska äta smörgåstårta, fyller 35 imorgon, hur sjutton gick det till??!! Kanske ska skriva det där förlossningbrevet föresten..och köpa amningsbh:n och tofflorna till BB..Eller så kanske jag bara sätter mig i bilen och kör till Lillhagen och ber dem lägga in mig där istället. Känns som om det är mer där jag hör hemma, på mentalsjukhuset, än BB just nu..

tisdag 13 januari 2009

Bebislycka!

Wow är känslan i min kropp denna morgon. Kan inte komma ihåg när jag senast vaknade så klarvaken och genast pigg (trots för lite sömn). Lite efter åtta så kom smset vi väntat på! En lillebror är född, M & P´s, efterlängtade lille gosse är äntligen hos dem, på utsidan skinnet och han lever och andas. Det stog att de var omtöcknade och lyckliga. Tror jag det! Jag känner mig nästan omtöcknad själv och tårarna vill inte sluta rinna. Smsade min M i Sockholm och gav honom de underbara nyheterna, han blev tydligen också drabbad av det vackra hoppet och nyheterna, för jag fick svar tillbaka att han gråter han med...

Vilket hopp det ger oss, nu när vi är så nära själva. Kanske vågar man tro på att detta lyckliga scenario kan komma att spelas upp för oss också? Gråter ännu mer nu så klart..Det är en sådan svindlande vacker bild och tanke att få föreställa sig sitt levande barn i en sådan där plastvagn. En sådan vagn som lillebror nu ligger i. Eller han ligger förmodligen i tryggt förvar i sin mammas eller pappas famn nu;) Tror inte de släpper taget om honom i många sekunder;)

Dessa barn, dessa vackra efterlängtade små varelser som kommer efter deras lika vackra och efterlängtade änglastorasyskon väcker sådana känslor.. Att något så fantastiskt kan ske, att något så lyckligt kan födas ur den djupaste sorg. Att man kan ta sig upp ur avgrunden och skapa liv tillsammans igen och känna sådan ovillkorlös kärlek igen, till ett barn, till det liv man gett som nu äntligen stannar kvar. Finns det något större? Finns det något vackrare? Inte i min värld.

GRATTIS M & P! längtar efter bildbevis;)

måndag 12 januari 2009

mage in absurdum..


Snacka om i väntans tider..blev nästan rädd när jag såg bilden, vilken mage! 35+5 i fredags. M tyckte jag såg lite trött ut, undra på det!











35+5 090109










Mycket känslor nu. Rädd, glad, skräckslagen, förväntansfull, tro och hopp blandat med förtvivlan och ilska. Försöker allt jag kan att föreställa mig Guila här hos oss, hemma, tillsammans som en liten familj. Ibland går det, de sista dagarna har det varit svårt. Nästan så att jag inte vågar..Lever verkligen i ett vakum för tillfället, vågar inte ens räkna dagarna. Mamma sa idag, skäll på läkaren nu, säg att de måste sätta igång dig efter bedömningen! Ska göra det, kanske inte skälla;) Men få dem att förstå, på riktigt. Kan inte snubbla igen, inte så här nära, vill inte vänta, vill inte ta den risken. Samtidigt rädd för risken att inte vänta..om det ställer till det istället..Som sagt vakum..liten och rädd fast bestämd. Guila håll ut, snart är det din tur!

fredag 9 januari 2009

Bra dag!

Idag har vi träffat Dr T, hela familjen. Dagens tillväxt UL gick superbra, lillasyster ligger stadigt kvar på sina + 4,7%. Känns så fantastiskt! Dr T fick väcka henne för att kunna studera rörelser, hon var inte imponerad av att bli petad på så där och som svar fick vi bara en lite fotspark;)

Dr T fattade galoppen och förstår att vi inte vill gå över tiden och det ville inte han heller. Halleluja! Vi fick tid för en första bedömning v 37+5 vilket blir den 23/1. En tid som jag mentalt hade förberett mig för och blev glad när han godtog det datumet. Han är ju lite svårflörtad vad gäller igångsättning, men förstår vår oro, så jag tror nog att det ska bli bra till slut ändå.

Jag fick en hel drös med datum av min BM också, så jag har massa små delmål som jag hoppas ska få den sista tiden att gå lite snabbare. Två gånger per vecka ska jag till sjukhuset hädanefter, på tisdagar blir det ctg och på fredagar blir det besök hos BM. Känner mig väl omhändertagen för tillfället. Min BM tyckte att det lät jättebra med mina förvärkar och gör de ont så brukar de påverka tappen! Jag hoppas att hon har rätt.

Men lillasyster får gärna stanna lite till där inne..för M ska till Stockholm på måndag eftermiddag och kommer hem igen på tisdag kväll. Det skulle ju vara väldigt typiskt om något hände innan dess. Dr T sa att det borde vara OK att åka och eftersom han flyger så skulle han ju ändå hinna hem! hua, men det orkar jag inte ens tänka på just nu..

Nej nu går ögonen i kors och jag har gjort mitt på jobbet för idag. Nu är det bara resten av kvällen också..M har lovat clam chowder till förrätt och någon fiskrätt till varmrätt, efterätten är given, vanlijglass, frukt och chokladsås så klart! Vadå det är ju fredag och då ska man ju äta gott;) Föresten är lillasyster av den hungriga sorten, så det är bara att stoppa i sig.

torsdag 8 januari 2009

Tårögd och rörd

Jag var tvungen att ta mig en rejäl sovmorgon idag. Har sovit ovanligt dåligt inatt. Tankarna och mardrömmarna har avlöst varandra så till den milda grad att sömnen inte fått en chans. Tack och lov inga mardrömmar om att förlora vår dotter, tvärtom, hon var högst levande i drömmen. Fast supersnabb och busig och jag hade känslan av att jag hela tiden letade efter henne då hon kröp och gömde sig..Nej inatt var det riktiga mardrömmar, med mördare och annat trevligt. Någon gång under natten vaknade jag med en dundrande huvudvärk också och då är det omöjligt att sova för mig. Huvudvärken kommer från den härligt böjda nacken, som efter flera nätter i rad fått nog av att sova på tre kuddar..Eller så kanske det är ryggen som fått nog och smittat nacken, då även den delen av kroppen är uppallad av kuddar, för att inte tala om kudden mellan benen och täcket under magen;) Varje gång jag blir kissenödig är det ett helt företag att ens ta sig ur sängen i mörkret och virrevarret av kuddar och täcken och än svårare att ta sig in i kojan igen;) Ibland vill jag nästan väcka M varje gång bara för att på nåt sätt, hallå där, ligg inte där och sov gott och snarka när jag, valrossen försöker baxa mig upp;) Men det gör jag inte, eller jo någon gång har det nog hänt...;)

I alla fall, efter min sovmorgon, vilket då innebär ingen frukost och lagom dazed, så kom M precis och hämtade mig kl 13. I bilen berättade han att han hade varit på favvisbageriet och köpt fika och tjejen där hade frågat om mig. Hon frågade om bebisen kommit ännu...M sa nej men vi hoppas att hon kommer i slutet av månaden. Hon sa att hon bara kan komma ihåg mig som gravid och att jag varit gravid väldigt läääänge och att hon undrade över det. M berättade om Dylan och vad som hänt. Hon blev väldigt upprörd och sa att hon hade funderat mycket på om det vad det som hade hänt då hon aldrig fått se någon barnvagn. Hon sa att jag vet att vi inte känner varandra, men kan du inte bara komma in och säga när er bebis kommer, så jag vet att allt gått bra? M blev rörd över förfrågan och lovade att komma förbi.

Så här sitter jag med dagens klump i halsen och tårar som bränner i ögonvrån. Tänk hur ens liv och öde kan påverka andra människor. Människor man inte ens känner. Att de vågar fråga och prata och på riktigt vilja veta vad som händer. Det är fint, stort och mänskligt! Det gör mig både rörd och glad på samma gång. Den blonda kvinnan i bageriet, blev en person för mig idag. Nästan en vän;) Jag undrar hur många andra i vår perifiri undrar över mina långa graviditet..avsaknad av barn och barnvagn..Jag känner blickarna ibland och frågorna som hänger i luften och jag tror att när lillasyster väl kommer, så blir vi nog varse om vilka de är. Sprang på min goa granne idag också, vaggandes ner för trappan mumsandes på en banan. Han är någonstans runt 60 år och mjuk som få. Han har varit så ledsen för vår skull och måste bara lyckönska och klappa på mig när han ser mig. Nu måste det bara gå bra den här gången sa han, ni har haft nog med bedrövelser. Det tycker jag med sa jag, så vi hoppas. Jag vet att Arne hoppas han med.

Tårarna är väldigt nära hela tiden nu. Mest bränner de bakom ögonlocken av glädje eller rördhet över något jag läser eller vad någon säger. De bränner där också för Dylan nu när hans systers entré börjar närma sig. Att vi snart är där igen. På sjukhuset, i en förlossningssal med ett barn i en platsbalja. Likheterna är slående, men vi hoppas att olikheterna skall vara lika överväldigande..att lillasyster får bli den lilla busiga bebis som hälsar på mig i mina drömmar.

Min kropp känner så att det börjar dra ihop sig, hela min varelse förbereder sig. Rent fysiskt så hamstrar jag kolhydrater, äter mer vitt bröd än vad jag gjort i hela mitt liv! Glass i stora lass och gärna pasta. Den psykiska biten är det som det är med, den får regera fritt. Ibland infinner sig ett obevekligt hopp och ibland bjuder det på förtvivlan och sorg. Sådant är livet och sådant är läget. Det får bara gillas, det är bara att följa med.

Gårdagens fika, som jag bävade inför, blev ändå trevlig. Att ha ett litet barn med vid matbordet som skrattar och ler är en fantastisk avledande manöver. Hans små kinder är mjuka och låren är fluffiga av bebsifett. Det är mysigt.

Jag är redo nu och hoppas Guila är det snart också. Vi skall på tillväxtultraljud imorgon kl 10 och då skall jag be Dr T om en titt på hur det ser ut där inne. Jag får välja mina ord med omsorg, be om en titt och inte en bedömning. M skulle behöva åka till Stockholm på måndag men vågar inte om det har blivit mjukt eller påverkat där inne. Så imorgon hoppas jag veta lite mer om hur det står till.

Lilla älskade unge, vi är många som väntar på dig nu. Varje minut finns du i mina tankar och hjärtat spritter till av glädje när jag tänker på att du snart kan vara här.

onsdag 7 januari 2009

Räddad av en kaka!

mmmmm morotskakan kom till slut och räddade eftermiddagen. Den är extra saftig och god från ekologiska brödhuset här i närheten. Till den feta goda kakan gjorde jag mig en Chai Latte (köpte teet igår!) med hårt skummad mjölk. Smakade bättre än på något av Göteborgs cafeér. mmm tror att det kan bli en favorit i repris imorgon. Kanske blir det en sväng till Franska bageriet och inhandling av choklad/hallontårta istället, man måste ju variera sig lite ändå;)

Guila är nöjd och glad nu också och hon klappar mamma inifrån;)

Älskade unge, tänk att vi får träffas snart. Så rädd, men så förväntansfull! Tittar på barnvagnen och bilstolen som står på vänt hemma i hallen och önskar så att du ska få använda dem. Känns otroligt, men kanske blir det vår sanning? Tänk om..vilken svindlande underbar tanke.

Trött!

Trött så in i norden. Det är helt klart inte möjligt att klara en hel arbetsdag längre. Ögonen är fulla av grus och jag längtar hem. Har dock lite kvar och sedan skall en kompis hämta mig för fika hos en annan kompis. M måste bara skynda sig hit nu med min morotskaka! Hela kroppen vill ha SOCKER och fett nu! Har abstinens.

Trots tröttheten så har det varit en bra dag. Av flera anledningar faktiskt. Har fått röjt av lite på jobbet. Jag har till och med fått ner kunders reservdelar i små jiffys redo för frankering och postning! Faktureringen är avklarad och sista timman ska jag ägna åt lagersaldon och leverantörsfakturor. Den lilla stund jag är på jobbet imorgon (för imorgon hägrar IKEA med trevligt sällskap!) ska jag göra minst en skattedeklaration! Det är min intention i alla fall..
Hallå morotskakan vart är du?! I need you now!

Ser inte jättemycket fram emot eftermiddagens träff faktiskt. Känns mer som ett krav en ett roligt avbräck i vardagen..Brukar bli bra när vi väl kommer dit, till ena kompisen och hennes numera 6 månaders kille.. Men det är lite konstlat och stelt fortfarande. Allt är så perfekt där. Hennes radhus med nyrenoverade kök. Deras vardagsrum som är som hämtad ur en väldigt minimalistisk MIO katalog. Den väldigt söta lilla krabaten till son som är så där perfekt rosig och kinderna och gör alla framsteg enligt boken. Hennes önskan om att fortsätta vår gamla vänskap som den var innan och min önskan om att inte göra det. För mycket vatten under broarna eller vad säger man när en relation så totalt har förändrats. I början gjorde det för ont för mig att träffas, speciellt när hon var gravid och definitivt när pojken var nyfödd. Under den tiden skickade hon "förstående" e-mail, fast med rader som var genomsyrade av oförstånd till mitt motstånd att träffas. Varje gång ett kom, så kunde jag höra hennes ton mellan raderna och varje gång blev jag förbannad. I hennes fall bet jag mig aldrig i tungan, utan gav svar på tal med en gång! Varpå hon backade och bad om ursäkt och bla bla bla..Känslan som e-mailen gav mig är fortfarande kvar i kroppen och tanken på att bara bli gamla bekanta är fortfarande lockande. Ibland måste man ju bara inse att livet förändras, relationer kan omöjligtvis förbli desamma efter något som vi har gått igenom. Varför har vissa så svårt att acceptera det? Eller dum fråga, jag vet mycket väl vad svaret är. Om man glidit genom livet. Om ens största dilemma har varit att man en gång blev arbetslös en stund. Om ytan är viktigare än innehållet. Om fasaden är viktigare än att dela med sig av de inre tankarna. Så förstår jag. För hur kan man referera och förstå hur livet förändras, förstörs och aldrig kan bli det samma igen efter en förlust av ett barn, när ens egen största förlust är ett jobb? Om man inte ens har begravt en dansmus, hur ska man på riktigt kunna förstå hur det är att begrava sitt barn..??

Ja ja, min andra vän känner likadant, så det är inte bara jag..Hon är inne i IVFsvängen och det går inte så bra tyvärr och jag lider med henne. Hon förstår barnlängtan så väl, fast på ett annat sätt. Och jag förstår hennes desperation så väl, även om processen är annorlunda..

Något som gjorde mig själaglad imorse, var nyheten om ett pluss för någon som väntan så länge. Det är en hemlis än så länge, men det gör mitt hjärta så varmt av glädje. Deras resa ska precis börja, igen och vår resa skall snart ta slut, igen. Hoppas på fantastiska slut och början för oss båda.

Morotskakan vart är du?! Lillasyster längtar ju!

lördag 3 januari 2009

Boa, tvätta, stryka och fixa..

Vet inte om det är boarinstinkten som kickat in, eller bara min vanliga rastlösa själ som ställer till det för mig?! När jag hämtade mamma igår kl sju, för att jag bara var tvungen att åka till IKEA och handla en grej, sa hon. Du kan bara inte sitta hemma du va? Äh nej..jag blir så himla uttråkad och grinig, så det går bara inte.

Det blir ju saker och ting gjorda i alla fall. Mitt största dilemma just nu är vad jag skall göra av mina kläder nu när Guilas har flyttat in i sovrummet? Jag köper plastlådor och fyller med skor, smycken, grejer och mer grejer. Ställer dem i militärisk ordning på varandra i urstädade skåp. Jag gör om lite i badrummet så en nyinköpt liten vagn får plats, med mina krämer, hårgrejer, smink mm. Nya rutiner är införda. Jag har fortfarande skåp och lådor kvar att städa, jovisst, än är inte boarangela tillfredsställd! Åh nej, långt ifrån. Jag har en lista till M också. Längst upp på den står, städa under badkaret, tätt följt av rengör spisfläkten och städa bakom spisen. Sedan finns det röja i källaren på hans lista också. Jag inser att jag inte skall göra det själv..Pust vad jag är trött på mig själv. Men det känns som om det är livsviktigt att allt blir gjort..Fasiken vad knäpp jag är..

Mitt i allt detta här finns en gnagande oro att lillasyster inte ska få använda och se något av det jag förbereder..Att hon inte heller får följa med hem..Jag tror jag håller på att boa ihjäl mig för att övertyga mig själv om att hon visst ska få ligga i sin säng här hemma. Hon skall visst få använda det rosa berg av bebiskläder som är nytvättade och nystrukna. En del av mig, den cyniska, livrädda, trasiga, såriga delen av mig oroar mig för att vi igen skall bli en del av den mardrömslika statistiken. Den där en procenten som alla pratar om, att vi blir en sorglig historia som andra folk diskuterar på sin fikarast. Vet du, först förlorade de sin förstfödda son, sedan drygt ett och ett halvt år senare förlorade de sin dotter också! Fattar ni vad hemskt! Hur lever man vidare då..?!

Usch vill verkligen inte. Vill vara en del av de där 99 andra procenten. De som rullar barnvagnar längs Linnégatan för fulla muggar. De som kör tvillingvagnar med olika årskullar av ungar. De lyckliga. De lyckligt ovetande. De naiva. De som har levande barn. En sådan vill jag bli också. Jag vill, jag vill, jag vill! Så jag fortsätter att boa. Jag fortsätter att köpa allt jag ser i affärerna till Guila. Jag skiter i om hon redan har ett ton grejer, jag vill ha mer, måste ha mer..Det är min förnekelseterapi. Just nu behöver jag lura både kropp, men framför allt behöver jag lura min hjärna så den inte börjar spela mig elaka spratt i vaket tillstånd också, det räcker med mina drömmar..

Måste berätta om gårdagens dröm. Jag skulle föda lillasyster och befann mig i Amerikanska kongressen. Där satt bla Mr Bush med fru på första parkett och div andra jag inte längre kommer ihåg. Jag fanns i alla fall i mitten av rummet och förlossningen satte igång. Men bilden var på en läkare som höll på att putta ut henne ur en stor plastlåda (hmm förmodligen en sådan jag precis köpt för att organisera saker i;) och vips så var huvudet ute ur hålet och han drog ur resten av kroppen och gav henne till mig. Hennes kropp var inte livlös, men ögonen var stängda och hon andades inte..Jag höll henne under hennes små armar, bad henne att andas. Vände henne upp och ner och daskade henne i ändan, men ingenting. Till slut gjorde jag konstgjord andning på henne och plötsligt drog hon efter andan och ögonen öppnades hastigt. Hon levde!! Hon hamnade på mitt bröst..sedan vaknade jag. Vaknade och var arg över att jag själv var den som skulle få liv i henne och inte den dumma läkaren..

En annan mer behaglig dröm som har dröjt sig kvar, är när min mormor som dog för fyra år sedan hälsade på mig i drömmen. Ytterligare en osannolik plats, nämligen Danmarksbåten;) Jag blev så förvånad när hon kom fram till mig. Hon såg ut som hon gjorde när jag var liten. Hon var rund och hade mörkt hår, till skillnad från den smala, sjuka, vithåriga kvinna hon var de sista åren. Hon skällde lite på morfar, men stegen var bestämda och det var mig hon ville prata med. Hon var glad, fast ledsen och hon kramade mig hårt. Jag blev förvånad igen, för hon gav sällan uttryck för sina känslor. Vårt förhållande var ganska speciellt, för hon var väldigt speciell. Hon led av världens alla möjliga krämpor. Hon var en av de första som fick artificella hjärtklaffar inopererade. Hon fick afasi (ej fungerande korttidsminne) efter en hjärnblödning. Hennes mage och bröstkorg såg ut som en världskarta för alla ärr..Hon dog tom en stund på operationsbordet. Jag var liten, men jag kommer ihåg kvinnan som kom ut i väntrummet och beklagade att mormor gått bort. Jag kommer ihåg hur ledsna alla blev. Sedan kom en läkare och sa att hon allsinte var död?! Hur knäppt som helst. Jag vet att mormor (som var långt ifrån andlig) berättade om ljuset hon såg och om mötet med hennes pappa flera år senare..I alla fall, när jag började skolan, så gick jag ofta hem till mormor o morfar, tills mamma kom hem från jobbet. När jag traglade med ABC och ett plus ett, så gjorde hon det också. Alltså traglade med det, lärde sig på nytt. Jag tyckte det var lite konstigt, men förstod långt senare att det var nytt för henne också.

Jag berättade om drömmen för M, som sa att jaha, men då ville hon komma och krama dig och på nåt sätt lyckönska dig. Jag fick så klart en klump i halsen och tänkte att ja så måste det ha varit.. Önskar att jag kommit på det i drömmen bara, så jag kunde ha frågat henne lite saker..

Som sagt jag funderar mycket nu, på allt och inget. Tankar byter plats lika snabbt i hjärnan som concord..Ibland vill jag bara skaka på huvudet och få ur alla ord och tankar, så det blir lugnt en stund. Jag hoppas Guila kan komma snart och ge mig lite lugn och ro...Själsig ro i alla fall;)

Fick föresten ett paket på posten utav svärmor igår. När jag öppnade det blev jag först nästan arg, för det fanns mer kläder i den lådan än vad det finns barn på jorden..typ. Känns nästan som slöseri på nåt sätt, för det finns ingen möjlighet att Guila kommer hinna med att använda allt innan hon vuxit ur det. Det är ju hemskt snällt och så där. Men så typiskt svärmor på nåt sätt att köpa sig fri från dåligt samvete. Att handla allt för att visa att hon bryr sig..Plus att just för tillfället är jag väldigt vidskeplig och skör och så mycket bebiskläder på en gång blev nästan för mycket. När hon var här innan jul, så berättade hon om lådan och jag sa (när jag var lite ledsen efter att ha besökt Dylan) att jag hoppas att hon ska få använda allt (alltså hoppas att hon kommer födas levande..) Då sa svärmor, she better do, nu när jag har köpt allt det där..Pust..Ja just det jag föder barn bara för att de skall använda alla kläder hon köper..Ja ja det är egentligen en lång historia, men hon sa något liknade innan Dylan kom, så nu känns lådan mer som ett dåligt omen än bara en låda med kläder. Jag tog i alla fall mod till mig och klippte av alla prislappar som hon lämnat på plaggen och nu ligger de i tvätthögen!


Här är klädhögen..längst upp är de åtta koftorna hon stickat också..
Visst blir man lite full i skratt ändå, även om det lätt fastnar i halsen just nu.










Äntligen hittade jag fina små skåpsknoppar till Guilas klädskåp!
På Grandmas hade massa fina, där hade de också det mest bedårande vackra överkast/pläd till Guilas spjälsäng. En dröm i rosa med massa små blommor på. Det ligger som ett skydd över
hennes nybäddade säng som står och väntar på henne nu..

Här är den. Sängen. Komplett med ny sänghimmel, blommigt överkast och Dylans Spöket Laban spjälskydd..Svårt att ha sängen uppställd så där igen..men samtidigt så vill jag förbereda för lillasyster också, på samma sätt som jag gjorde för hennes storebror.



Livet är verkligen en prövning på många sätt..vackert och mörkt på samma gång. Sorgligt men förväntansfullt. Paradoxernas paradis. Mitt i allt det här finns livet, döden och framtiden vävt in i varandra, hand i hand, sida vid sida. Och här finns jag som försöker få rätsida på alltihop, inget lätt uppdrag alla dagar,medans andra känns allt helt självklart!

Vad jag vet är att jag längtar, älskar och önskar att lillasyster snart ligger i min famn. Att hon sträcker ut sin lilla hand och att hennes pappa får klappa hennes lilla kind och förlora sig i hennes blå ögon..