Tårögd och rörd

Jag var tvungen att ta mig en rejäl sovmorgon idag. Har sovit ovanligt dåligt inatt. Tankarna och mardrömmarna har avlöst varandra så till den milda grad att sömnen inte fått en chans. Tack och lov inga mardrömmar om att förlora vår dotter, tvärtom, hon var högst levande i drömmen. Fast supersnabb och busig och jag hade känslan av att jag hela tiden letade efter henne då hon kröp och gömde sig..Nej inatt var det riktiga mardrömmar, med mördare och annat trevligt. Någon gång under natten vaknade jag med en dundrande huvudvärk också och då är det omöjligt att sova för mig. Huvudvärken kommer från den härligt böjda nacken, som efter flera nätter i rad fått nog av att sova på tre kuddar..Eller så kanske det är ryggen som fått nog och smittat nacken, då även den delen av kroppen är uppallad av kuddar, för att inte tala om kudden mellan benen och täcket under magen;) Varje gång jag blir kissenödig är det ett helt företag att ens ta sig ur sängen i mörkret och virrevarret av kuddar och täcken och än svårare att ta sig in i kojan igen;) Ibland vill jag nästan väcka M varje gång bara för att på nåt sätt, hallå där, ligg inte där och sov gott och snarka när jag, valrossen försöker baxa mig upp;) Men det gör jag inte, eller jo någon gång har det nog hänt...;)

I alla fall, efter min sovmorgon, vilket då innebär ingen frukost och lagom dazed, så kom M precis och hämtade mig kl 13. I bilen berättade han att han hade varit på favvisbageriet och köpt fika och tjejen där hade frågat om mig. Hon frågade om bebisen kommit ännu...M sa nej men vi hoppas att hon kommer i slutet av månaden. Hon sa att hon bara kan komma ihåg mig som gravid och att jag varit gravid väldigt läääänge och att hon undrade över det. M berättade om Dylan och vad som hänt. Hon blev väldigt upprörd och sa att hon hade funderat mycket på om det vad det som hade hänt då hon aldrig fått se någon barnvagn. Hon sa att jag vet att vi inte känner varandra, men kan du inte bara komma in och säga när er bebis kommer, så jag vet att allt gått bra? M blev rörd över förfrågan och lovade att komma förbi.

Så här sitter jag med dagens klump i halsen och tårar som bränner i ögonvrån. Tänk hur ens liv och öde kan påverka andra människor. Människor man inte ens känner. Att de vågar fråga och prata och på riktigt vilja veta vad som händer. Det är fint, stort och mänskligt! Det gör mig både rörd och glad på samma gång. Den blonda kvinnan i bageriet, blev en person för mig idag. Nästan en vän;) Jag undrar hur många andra i vår perifiri undrar över mina långa graviditet..avsaknad av barn och barnvagn..Jag känner blickarna ibland och frågorna som hänger i luften och jag tror att när lillasyster väl kommer, så blir vi nog varse om vilka de är. Sprang på min goa granne idag också, vaggandes ner för trappan mumsandes på en banan. Han är någonstans runt 60 år och mjuk som få. Han har varit så ledsen för vår skull och måste bara lyckönska och klappa på mig när han ser mig. Nu måste det bara gå bra den här gången sa han, ni har haft nog med bedrövelser. Det tycker jag med sa jag, så vi hoppas. Jag vet att Arne hoppas han med.

Tårarna är väldigt nära hela tiden nu. Mest bränner de bakom ögonlocken av glädje eller rördhet över något jag läser eller vad någon säger. De bränner där också för Dylan nu när hans systers entré börjar närma sig. Att vi snart är där igen. På sjukhuset, i en förlossningssal med ett barn i en platsbalja. Likheterna är slående, men vi hoppas att olikheterna skall vara lika överväldigande..att lillasyster får bli den lilla busiga bebis som hälsar på mig i mina drömmar.

Min kropp känner så att det börjar dra ihop sig, hela min varelse förbereder sig. Rent fysiskt så hamstrar jag kolhydrater, äter mer vitt bröd än vad jag gjort i hela mitt liv! Glass i stora lass och gärna pasta. Den psykiska biten är det som det är med, den får regera fritt. Ibland infinner sig ett obevekligt hopp och ibland bjuder det på förtvivlan och sorg. Sådant är livet och sådant är läget. Det får bara gillas, det är bara att följa med.

Gårdagens fika, som jag bävade inför, blev ändå trevlig. Att ha ett litet barn med vid matbordet som skrattar och ler är en fantastisk avledande manöver. Hans små kinder är mjuka och låren är fluffiga av bebsifett. Det är mysigt.

Jag är redo nu och hoppas Guila är det snart också. Vi skall på tillväxtultraljud imorgon kl 10 och då skall jag be Dr T om en titt på hur det ser ut där inne. Jag får välja mina ord med omsorg, be om en titt och inte en bedömning. M skulle behöva åka till Stockholm på måndag men vågar inte om det har blivit mjukt eller påverkat där inne. Så imorgon hoppas jag veta lite mer om hur det står till.

Lilla älskade unge, vi är många som väntar på dig nu. Varje minut finns du i mina tankar och hjärtat spritter till av glädje när jag tänker på att du snart kan vara här.