Trött!

Trött så in i norden. Det är helt klart inte möjligt att klara en hel arbetsdag längre. Ögonen är fulla av grus och jag längtar hem. Har dock lite kvar och sedan skall en kompis hämta mig för fika hos en annan kompis. M måste bara skynda sig hit nu med min morotskaka! Hela kroppen vill ha SOCKER och fett nu! Har abstinens.

Trots tröttheten så har det varit en bra dag. Av flera anledningar faktiskt. Har fått röjt av lite på jobbet. Jag har till och med fått ner kunders reservdelar i små jiffys redo för frankering och postning! Faktureringen är avklarad och sista timman ska jag ägna åt lagersaldon och leverantörsfakturor. Den lilla stund jag är på jobbet imorgon (för imorgon hägrar IKEA med trevligt sällskap!) ska jag göra minst en skattedeklaration! Det är min intention i alla fall..
Hallå morotskakan vart är du?! I need you now!

Ser inte jättemycket fram emot eftermiddagens träff faktiskt. Känns mer som ett krav en ett roligt avbräck i vardagen..Brukar bli bra när vi väl kommer dit, till ena kompisen och hennes numera 6 månaders kille.. Men det är lite konstlat och stelt fortfarande. Allt är så perfekt där. Hennes radhus med nyrenoverade kök. Deras vardagsrum som är som hämtad ur en väldigt minimalistisk MIO katalog. Den väldigt söta lilla krabaten till son som är så där perfekt rosig och kinderna och gör alla framsteg enligt boken. Hennes önskan om att fortsätta vår gamla vänskap som den var innan och min önskan om att inte göra det. För mycket vatten under broarna eller vad säger man när en relation så totalt har förändrats. I början gjorde det för ont för mig att träffas, speciellt när hon var gravid och definitivt när pojken var nyfödd. Under den tiden skickade hon "förstående" e-mail, fast med rader som var genomsyrade av oförstånd till mitt motstånd att träffas. Varje gång ett kom, så kunde jag höra hennes ton mellan raderna och varje gång blev jag förbannad. I hennes fall bet jag mig aldrig i tungan, utan gav svar på tal med en gång! Varpå hon backade och bad om ursäkt och bla bla bla..Känslan som e-mailen gav mig är fortfarande kvar i kroppen och tanken på att bara bli gamla bekanta är fortfarande lockande. Ibland måste man ju bara inse att livet förändras, relationer kan omöjligtvis förbli desamma efter något som vi har gått igenom. Varför har vissa så svårt att acceptera det? Eller dum fråga, jag vet mycket väl vad svaret är. Om man glidit genom livet. Om ens största dilemma har varit att man en gång blev arbetslös en stund. Om ytan är viktigare än innehållet. Om fasaden är viktigare än att dela med sig av de inre tankarna. Så förstår jag. För hur kan man referera och förstå hur livet förändras, förstörs och aldrig kan bli det samma igen efter en förlust av ett barn, när ens egen största förlust är ett jobb? Om man inte ens har begravt en dansmus, hur ska man på riktigt kunna förstå hur det är att begrava sitt barn..??

Ja ja, min andra vän känner likadant, så det är inte bara jag..Hon är inne i IVFsvängen och det går inte så bra tyvärr och jag lider med henne. Hon förstår barnlängtan så väl, fast på ett annat sätt. Och jag förstår hennes desperation så väl, även om processen är annorlunda..

Något som gjorde mig själaglad imorse, var nyheten om ett pluss för någon som väntan så länge. Det är en hemlis än så länge, men det gör mitt hjärta så varmt av glädje. Deras resa ska precis börja, igen och vår resa skall snart ta slut, igen. Hoppas på fantastiska slut och början för oss båda.

Morotskakan vart är du?! Lillasyster längtar ju!