Det blir ju saker och ting gjorda i alla fall. Mitt största dilemma just nu är vad jag skall göra av mina kläder nu när Guilas har flyttat in i sovrummet? Jag köper plastlådor och fyller med skor, smycken, grejer och mer grejer. Ställer dem i militärisk ordning på varandra i urstädade skåp. Jag gör om lite i badrummet så en nyinköpt liten vagn får plats, med mina krämer, hårgrejer, smink mm. Nya rutiner är införda. Jag har fortfarande skåp och lådor kvar att städa, jovisst, än är inte boarangela tillfredsställd! Åh nej, långt ifrån. Jag har en lista till M också. Längst upp på den står, städa under badkaret, tätt följt av rengör spisfläkten och städa bakom spisen. Sedan finns det röja i källaren på hans lista också. Jag inser att jag inte skall göra det själv..Pust vad jag är trött på mig själv. Men det känns som om det är livsviktigt att allt blir gjort..Fasiken vad knäpp jag är..
Mitt i allt detta här finns en gnagande oro att lillasyster inte ska få använda och se något av det jag förbereder..Att hon inte heller får följa med hem..Jag tror jag håller på att boa ihjäl mig för att övertyga mig själv om att hon visst ska få ligga i sin säng här hemma. Hon skall visst få använda det rosa berg av bebiskläder som är nytvättade och nystrukna. En del av mig, den cyniska, livrädda, trasiga, såriga delen av mig oroar mig för att vi igen skall bli en del av den mardrömslika statistiken. Den där en procenten som alla pratar om, att vi blir en sorglig historia som andra folk diskuterar på sin fikarast. Vet du, först förlorade de sin förstfödda son, sedan drygt ett och ett halvt år senare förlorade de sin dotter också! Fattar ni vad hemskt! Hur lever man vidare då..?!
Usch vill verkligen inte. Vill vara en del av de där 99 andra procenten. De som rullar barnvagnar längs Linnégatan för fulla muggar. De som kör tvillingvagnar med olika årskullar av ungar. De lyckliga. De lyckligt ovetande. De naiva. De som har levande barn. En sådan vill jag bli också. Jag vill, jag vill, jag vill! Så jag fortsätter att boa. Jag fortsätter att köpa allt jag ser i affärerna till Guila. Jag skiter i om hon redan har ett ton grejer, jag vill ha mer, måste ha mer..Det är min förnekelseterapi. Just nu behöver jag lura både kropp, men framför allt behöver jag lura min hjärna så den inte börjar spela mig elaka spratt i vaket tillstånd också, det räcker med mina drömmar..
Måste berätta om gårdagens dröm. Jag skulle föda lillasyster och befann mig i Amerikanska kongressen. Där satt bla Mr Bush med fru på första parkett och div andra jag inte längre kommer ihåg. Jag fanns i alla fall i mitten av rummet och förlossningen satte igång. Men bilden var på en läkare som höll på att putta ut henne ur en stor plastlåda (hmm förmodligen en sådan jag precis köpt för att organisera saker i;) och vips så var huvudet ute ur hålet och han drog ur resten av kroppen och gav henne till mig. Hennes kropp var inte livlös, men ögonen var stängda och hon andades inte..Jag höll henne under hennes små armar, bad henne att andas. Vände henne upp och ner och daskade henne i ändan, men ingenting. Till slut gjorde jag konstgjord andning på henne och plötsligt drog hon efter andan och ögonen öppnades hastigt. Hon levde!! Hon hamnade på mitt bröst..sedan vaknade jag. Vaknade och var arg över att jag själv var den som skulle få liv i henne och inte den dumma läkaren..
En annan mer behaglig dröm som har dröjt sig kvar, är när min mormor som dog för fyra år sedan hälsade på mig i drömmen. Ytterligare en osannolik plats, nämligen Danmarksbåten;) Jag blev så förvånad när hon kom fram till mig. Hon såg ut som hon gjorde när jag var liten. Hon var rund och hade mörkt hår, till skillnad från den smala, sjuka, vithåriga kvinna hon var de sista åren. Hon skällde lite på morfar, men stegen var bestämda och det var mig hon ville prata med. Hon var glad, fast ledsen och hon kramade mig hårt. Jag blev förvånad igen, för hon gav sällan uttryck för sina känslor. Vårt förhållande var ganska speciellt, för hon var väldigt speciell. Hon led av världens alla möjliga krämpor. Hon var en av de första som fick artificella hjärtklaffar inopererade. Hon fick afasi (ej fungerande korttidsminne) efter en hjärnblödning. Hennes mage och bröstkorg såg ut som en världskarta för alla ärr..Hon dog tom en stund på operationsbordet. Jag var liten, men jag kommer ihåg kvinnan som kom ut i väntrummet och beklagade att mormor gått bort. Jag kommer ihåg hur ledsna alla blev. Sedan kom en läkare och sa att hon allsinte var död?! Hur knäppt som helst. Jag vet att mormor (som var långt ifrån andlig) berättade om ljuset hon såg och om mötet med hennes pappa flera år senare..I alla fall, när jag började skolan, så gick jag ofta hem till mormor o morfar, tills mamma kom hem från jobbet. När jag traglade med ABC och ett plus ett, så gjorde hon det också. Alltså traglade med det, lärde sig på nytt. Jag tyckte det var lite konstigt, men förstod långt senare att det var nytt för henne också.
Jag berättade om drömmen för M, som sa att jaha, men då ville hon komma och krama dig och på nåt sätt lyckönska dig. Jag fick så klart en klump i halsen och tänkte att ja så måste det ha varit.. Önskar att jag kommit på det i drömmen bara, så jag kunde ha frågat henne lite saker..
Som sagt jag funderar mycket nu, på allt och inget. Tankar byter plats lika snabbt i hjärnan som concord..Ibland vill jag bara skaka på huvudet och få ur alla ord och tankar, så det blir lugnt en stund. Jag hoppas Guila kan komma snart och ge mig lite lugn och ro...Själsig ro i alla fall;)
Fick föresten ett paket på posten utav svärmor igår. När jag öppnade det blev jag först nästan arg, för det fanns mer kläder i den lådan än vad det finns barn på jorden..typ. Känns nästan som slöseri på nåt sätt, för det finns ingen möjlighet att Guila kommer hinna med att använda allt innan hon vuxit ur det. Det är ju hemskt snällt och så där. Men så typiskt svärmor på nåt sätt att köpa sig fri från dåligt samvete. Att handla allt för att visa att hon bryr sig..Plus att just för tillfället är jag väldigt vidskeplig och skör och så mycket bebiskläder på en gång blev nästan för mycket. När hon var här innan jul, så berättade hon om lådan och jag sa (när jag var lite ledsen efter att ha besökt Dylan) att jag hoppas att hon ska få använda allt (alltså hoppas att hon kommer födas levande..) Då sa svärmor, she better do, nu när jag har köpt allt det där..Pust..Ja just det jag föder barn bara för att de skall använda alla kläder hon köper..Ja ja det är egentligen en lång historia, men hon sa något liknade innan Dylan kom, så nu känns lådan mer som ett dåligt omen än bara en låda med kläder. Jag tog i alla fall mod till mig och klippte av alla prislappar som hon lämnat på plaggen och nu ligger de i tvätthögen!
Här är klädhögen..längst upp är de åtta koftorna hon stickat också..
Visst blir man lite full i skratt ändå, även om det lätt fastnar i halsen just nu.
Äntligen hittade jag fina små skåpsknoppar till Guilas klädskåp!
På Grandmas hade massa fina, där hade de också det mest bedårande vackra överkast/pläd till Guilas spjälsäng. En dröm i rosa med massa små blommor på. Det ligger som ett skydd över
hennes nybäddade säng som står och väntar på henne nu..
Här är den. Sängen. Komplett med ny sänghimmel, blommigt överkast och Dylans Spöket Laban spjälskydd..Svårt att ha sängen uppställd så där igen..men samtidigt så vill jag förbereda för lillasyster också, på samma sätt som jag gjorde för hennes storebror.
Livet är verkligen en prövning på många sätt..vackert och mörkt på samma gång. Sorgligt men förväntansfullt. Paradoxernas paradis. Mitt i allt det här finns livet, döden och framtiden vävt in i varandra, hand i hand, sida vid sida. Och här finns jag som försöker få rätsida på alltihop, inget lätt uppdrag alla dagar,medans andra känns allt helt självklart!
Vad jag vet är att jag längtar, älskar och önskar att lillasyster snart ligger i min famn. Att hon sträcker ut sin lilla hand och att hennes pappa får klappa hennes lilla kind och förlora sig i hennes blå ögon..
3 kommentarer:
Skickar en morgonkram! lite jobbig morgon hos mig men det blir nog bättre. Känner igen mig väldigt i dina tankar. Rädsla och förväntan liksom hand i hand.
Har inte kunnat fixa något riktigt än förutom lite kläder och nallar sen tidigare, gömda i babylådan, men ska nog nu efter att jag läst ditt inlägg.
Så fin vaggan är! Varifrån? Vill också har en vagga... Har fått tummen ur och börjat kika på vagn iaf. Alltid nåt.
Varmaste kramarna!
Kära vän, vad mycket som händer inom dig just nu! Otäckt att du inte fick hjälp av läkarna i drömmen, men samtidigt på något sätt vackert och riktigt att det var DU som fick liv i Guila och inte de. Det är ju du (och M) som ger henne livet, det är tack vare ert mod och er enträgna kamp som hon snart ska födas och slå upp ögonen och andas och skrika och göra alla de där sakerna som en nyfödd ska göra! Den där avskyvärda procenten, det får faktiskt vara nån annan den här gången (även om man inte önskar det ödet åt någon människa på jorden, men ni har faktiskt haft så det räcker redan!).
Du har gjort världens sötaste bebissäng åt henne och nu dröjer det inte länge innan hon ska sova sött i den. Det känns helt fantastiskt att hon alldeles snart är här! Det du skriver är så genomsyrat av att det är så nära nu, bara några få veckor tills ni träffar er lilla dotter. Vilken lycka!
Förstår hur du kände för klädberget i lådan. Men du, om allt går väl för oss kanske du kan skicka upp ett nödlånepaket när vi står på Södersjukhuset med en naken och frusen bebis som ingen har vågat köpa ett enda plagg till, så kommer de till någon nytta i alla fall ;-D
Jobba inte för hårt med hemmafixet nu, delegera allt som går!
Stor kram!
Oj vad jag känner igen de där tankarna du har! Pendlandet upp och ner i berg och dalbanan. Katastroftänk ena stunden och sedan det största hoppet och önskan man bara kan uppbringa inom sig, tills man ramlar ner i mörka hålet igen och tankar om elände. Precis så kände jag också sista tiden innan hon kom. Men någonstans så försökte jag tänka som så att detta är ett annat barn, Olle var ju sjuk och jag och Jonas och läkarna har gjort precis allt som går för att det ska gå väl denna gången. Tagit prover, testat, undersökt och planerat förlossningen o.s.v. det var en liten tröst när det kändes mörkast. När jag sedan under förlossningen får höra det där ljudet - skriket - så känner jag den största kärlek som går att uppbringa! Jag kommer aldrig att glömma den känslan. En frisk liten 'unge' som låter! Underbart! Snart snart snart är du också där!! En frisk tjej som skriker - livet kan inte bli bättre!! Och alldeles snart kommer du också att promenera på Linnégatan med Guila i barnvagnen!!
Många kramar till dig som skriver så väldigt känslofyllt och vackert!
Ulrika
Skicka en kommentar