Här är hon, vårt underverk!

På bild vill säga;) Hon befinner sig fortfarande på andra sidan huden, intet ont anande om världen utanför.

Fick mitt tillväxt Ul idag och mår så bra! Matt och gråtmild, men glad! Guila ligger fortfarande lite på plus och vikten uppskattades till ca 2500 gram idag på 34+2. En jättegullig BM gjorde Ul:et idag, jag har träffat henne förut och hon är så himla noggrann och empatisk. min egen BM var också med och jag såg allt att hon fick torka några lyckotårar ur ögonvrån idag också. Mina torkade jag inte, de fick flyta i en strid ström över kinderna;) Guila putade med läpparna, sög på tummen och gosade runt. Bilden brevid visar henne i profil med en hand vid munnen med sina små putande läppar.

Känns som om hon kom ännu närmre idag. Jag vet ju nästan hur hon ser ut nu ju! Jag berättade för Bm om mina mardrömmar om att hon saknar ett öga och annat hemskt. BM visade båda ögonhålorna med tillhörande linser och hon visade massa saker idag. Till och med lite hår fick vi se. Helt otroligt fascinerande. Vad jag längtar efter henne nu! Idag ska jag hem och stryka lite nytvättade bebiskläder och tvätta täcket och kudden.

Efteråt firade vi med lunch på Maharani, tandorikyckling i underbart aromatisk yoghurtsås med nanbröd. mmm..

Väl tillbaka i bilen ringde en skärrad L från jobbet. Tre män hade trängt sig in och varit hotfulla och stulit utrustning. Pust, konstigt att en dag aldrig bara får vara bra. Efter samtal med stackars L, så ringde jag polisen och anmälde det hela. Så jäkla obehagligt och L var riktigt skärrad, så klart. Han kommer nog känna sig obehaglig till mods varje gång det ringer på dörren nu.. Tre män som talade dålig engelska och lite tyska, i en utländsk reggad bil som körde iväg till ingemansland där ingen någonsin kommer hitta dem, så klart..

Men, men vad säger man? Shit happens, hoppas bara det var första och sista gången något sådant här hände.

Jag orkar inte ens ödsla energi på det faktiskt inte en dag som denna. Idag är en bra dag och det är Guilas dag.

En kund kom precis in och kommenterade magen, att nu kan det inte vara långt kvar och att föresten det var snabbt jobbat, du var ju gravid för inte så länge sedan? Jag skojade med lite. Han sa att, men denna gången kanske du ska vara ledig lite också?! Då berättade jag att ja, jag skulle nog varit det sist men vår pojke dog.. Han bad så mycket om ursäkt och beklagade. Jag sa att det kan inte du ha vetat och det är OK, tack. Han berättade att de själva hade haft tre missfall innan de fick sin tjej och att det varit skitjobbigt. Såg att han ville kommit runt skrivbordet och kramat mig. Han sa att nu ska det gå bra! Jag höll med och jag hoppas att han har rätt! Idag känns det så i alla fall.

Så där ja, nu sitter man här med gråten i halsen i alla fall. Svårt för min kropp att definiera glädje och sorg på nåt sätt. När jag gråter för att jag är glad tror kroppen att jag är ledsen och jag blir genast nedstämd. Som sagt man är inte riktigt som man ska längre..Men det är OK. Jag är jag med mitt bagage, mina erfarenheter och mina känslor. Varje sak som läggs på min livslista gör mig till mig och jag gillar ändå mig, hur labil jag än är;)