Nedräkning..

Det är mycket känslor i omlopp just nu. Längtan, förväntan, rädsla och sorg om vartannat. Längtan efter lillasyster i magen med samtidigt oron över förlossningen och om vi kommer få höra hennes röst.. Innerst inne kan jag se henne. Jag kan se henne tillsammans med Guila här hemma. Att de leker tillsammans och är bästa vänner. Men strax bakom den bilden ligger det liksom en dimma, något hotfullt, som väntar på att få hoppa fram. Att ställa sig i vägen för den vackra bilden. Ju närmare henne jag kommer ju svårare är det att bli av med den dimman.

Skit också! Avskyr när det börjar gnaga så där. Önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska gå bra och att lillasyster (nu med namn;) får följa med hem. Det väljer jag att tro varje dag, men ibland på natten så smyger sig dimman in.. Nej, inga fler sådana tankar nu. Jag väljer att bara vara förväntansfull från och med nu. Liite rädd går bra, men mest bara förväntansfull!!

Tänk en liten tjej till. Två små rosa;) Nu blir jag ledsen igen. För min lilla blå får ju inte vara med här..Han har fått ett nytt rosenträd planterat hos sig och M har fixat med stenarna och planterat nya blommor. Men det räcker ju liksom inte..Jag vill att han ska cykla på trehjulingen här hemma..

Att vara glad för det man har, har en speciell innebörd för föräldrar till barn som inte fått stanna hos dem. Att vara glad för det man har..Det är vi. Överlyckliga för allt vi har. För Guila. För lillasyster. För livet. För allt. Tar ingenting för givet. Inte ens livet. En skör, men vacker tråd att balansera på. Som sagt mycket känslor i omlopp nu.

Längtar så efter lillasyster. En liten bebis igen. Så snart. Så underbart. En större familj. Känns komplett på något sätt. Bilden börjar klarna, dimman försvinna. Så ska det bli. Om 16 dagar är BF. Vi hoppas på snarare entré!

En midsommarbild på två små systrar, en innanför skinnet och en på mormors gräsmatta. Det är lycka det!

Pappa

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..