Pa resande sma fotter..

I landet utan prickar pa tangentbordet;) Guila mar bra och ar sa fullt upptagen av allt det nya roliga att hon inte riktigt hinner ata nevermnind sova just nu..Svarforaldrarnas hus ar som Liseberg! Svagerskans lille pojks leksaker tar upp hela uterummet, Guila alskar det. Vi far helt enkelt inforskaffa stora leksaker nar vi kommer hem! Hon ar urlycklig.

De sma kusinerna kommer bra overns ocksa, det ar kul att se dem leka och kommunicera. A ar lite stor och hamnar latt i obalans, han ramlar minst 50 ggr pa en dag, nagra av dem pa Guila;) Men hon verkar klara det bra.

Sjalv ar jag trott och lite mer forvirrad an vanligt..men som sagt aterkommer till det, snart..

Nu ar jag hyngrig som en varg och makens pasta och broccolli doftar just nu gudomligt fran koket..mat nu! Som formodligen kommer att avslutas med en och annan chokladkaka el annat smarrigt som ligger i drivor pa koksbanken:)

Små vardagliga mirakel

Innan jag kommer till dem måste jag berätta om gårdagen. Vilken uttröttande dag! Efter ha haft jättekul på öppna förskolan. En pappa spelade gitarr till sångstunden och det var massa goa ungar som lekte och stojade där. Så var det dags för middagsluren för Guila och lite jobb för mig. Lunch och sedan knatade vi ner till BVC, där väntade vi i två timmar på G´s vaccin. Det kändes lite som om BVC var ockuperat av varma och trötta föräldrar (hundratals av dem..) och faktiskt väldigt tålmodiga barn. Vid det här laget var jag utsvulten och McDonaldsskylten hägrade på vägen hem, så det blev en äcklig burgare till mig och middag till G och en glass som vi delade på till efterätt;)
Sedan var det dags för blöjbyte, då vi upptäcker att skötrummet är avstängt..åh nej vad tröttsamt. Med en gnällig mamma med ont i ryggen så blev det bajsblöjbyte i vagnen, så där lite skönt i vägen för andra som skulle på toa..ibland blir man trött. Det äventyret gick i alla fall bra och sedan lunkade vi hemåt, Guila däckade i vagnen och vi var inte hemma förrän närmare sex! Hon vaknade när hon hörde sin pappas röst och blev pigg som en mört, efter välling så slocknade hon till slut i sin säng;) Klockan tio hörde jag nåt ljud, gick in i det mörka sovrummet och tänkte ge henne nappen så att hon somnade om. När jag gjorde det så kände jag att hennes lilla haka var helt våt. Vad var det? Kräks? Vad konstigt tänkte jag hon kräks ju inte längre..Tände en svag lampa och kunde urskilja att det såg vått ut, tände taklampan och såg förödelsen! Hela G var nerkräkt! Hela sängen också! Ja precis överallt. M kom in efter att jag panikade lite och sa men det kan ju inte vara så farligt. Äh nej just det idiot..Han fick snart äta upp de orden. Guila såg lite yrvaket ledsen ut och undrade vad som hände när hon blev inburen i badrummet och alla lampor tändes och bara tittade på oss. Vi bestämde att en dusch är enda lösningen och när den sattes på så började vår skrutta att skratta! Hon är helt otrolig den ungen. Inte en tår, bara lek, fast hon var trött, så var det kul att leka i vattnet med mamma o pappa mitt i natten..

Så klart blev jag livrädd för allt möjligt och läste igenom vaccinbroschyren, kräkningar var en vanlig biverkning. Konstigt men det kändes faktiskt ganska ovanligt just då..

Anyway, resten av natten förblev lugn och G låg mellan oss i sängen och gosade. Idag efter lunchsovningen så fick hon över 39 graders feber och diareé..fy sjuttan stackars min lilla sötaste gullunge. Behöver jag tillägga att jag mår dåligt är orolig och ångrar vaccineringen..Hoppas att det är snabbt övergående! Tur att hon älskar välling i alla fall, för det är det enda hon får i sig (allt annat kommer ju upp el ut ändå..) Fick mitt vaccin idag, hoppas det inte blir samma sak..

Hon är allt en liten mirakelbebis vår dotter. På mer än ett sätt faktiskt. Idag har hon på egen hand utfört ett mirakel! Hon satt på golvet och lekte med min mobil (hon får ju det så klart när det är så synd om henne;) och jag ser att hon ringer upp min barndomskamrat. Jag lägger på och tänker att hon hörde nog inte en signal ändå..Men det gjorde hon, så hon ringde upp. Vi har inte träffats sedan G´s dop i maj och innan det var det inte sedan Dylans begravning.. Hon är en älskad gammal vän, men vi har båda haft så mycket egna problem och de har inte varit riktigt kompatibla alltid. Jag måste berätta lite snabbt om henne. Hon är en del av en treenighet. En ganska helig sådan till och med. Vi kallades de tre musktörerna när vi var barn. Det var Larsson (jag, ibland också kallad Jönsson som var mammas namn innan de gifte sig) och det var Karlsson (hon) och Gustavsson med V, absolut inte F, för det var det fåningaste hon kunde tänka sig. Jag var smal som en sticka, med långt vitt hår och hyn var lika vit den, lite som ett spöke var jag. Karlsson var liten, med underbart långt brunt hår och äppelkinder. Gustavsson var ganska rund, mörk och glad! En spretig trio som älskade varandras sällskap bäst av allt. I vått och torrt. Sedan kom övre tonåren. K fick anorexia som varade ända fram tills nu. Jag träffade min man. G flyttade till Kenoön och skapade ett liv där. Men de är alltid liksom med ändå, trots avstånd och tid. På sistone har jag börjat längta lite efter dem..Haft lite mailkontakt med G och idag då, så ringde K tillbaks! Vi pratade och vi pratade..Hon var sambo, har varit ute och rest, kör bil igen, mår en miljon gånger bättre, även om jag förstår att man aldrig nog blir riktigt fri från sviterna av anorexia..

Hon ville komma hit pronto, det ser jag så mycket fram emot. Vilket litet mirakel vi hade idag, genom min lilla älskling som råkade trycka på ett par knappar och ringa upp henne..

Helt otroligt, men så är hon ju vår lilla mirakelbebis också! Nu sover hon igen och det gör ont i hjärtat på mig, vill ju att hon ska må bra och inte så här dåligt!! Men hon är lika tapper som alltid, idel leenden, bara tröttare..ibland så får jag dåligt samvete på något konstigt sätt för att hon är så där snäll..Bli bra!

Förvirring..

Inte riktigt mig själv idag, mycket tankar som snurrar, faktum är att hela världen snurrar lite faktiskt..Anyway återkommer till det.

Frågan för dagen är vaccin eller inte vaccin?! Har fått tid för egen del på tisdag, fast jag inte ens riktigt vet om jag vill..knäppa jag. Jagar vaccin till Guila, fast jag inte riktigt vet om jag vill. Fast om de säger att det är OK att ta det för barn under 3år, så får man ju hoppas att det vet vad de gör. Fast det är ju just det, de vet de ju aldrig riktigt. Känner mig plötsligt påverkad av masshysterin, något jag brukar kunna skratta åt och stå emot lätt som en plätt, fast nu gäller det ju inte bara mig längre, utan G..pust..tror det har att göra med snurreriet ovan..Något har tagit över tankeverksamheten och jag har fastnat i vinkelvolten. Vi ska ju åka till England den 23:e, så det är klart bra om G är vaccinerad då, eller hur?

Oj läste precis på närmsta BVC:s att de nu ska börja vaccinera ändå! Då blir det telefonkö en stund..

En annan sak som förvirrar mig och alltid retar upp mig sanslöst mycket är utomståendes åsikter som alltid lämnas i form av "välmenande" trådar på familjelivs änglarum. Först och främst så heter det ju faktiskt Änglarum. Inte små gulliga pysselänglar, eller scrapbookingänglar, eller någon annan form av mjuka ulliga änglar, utom om döda barn. Om sorg och förtvivlan. En plats där föräldrar sörjer ihop, får hjälp av andra föräldrar som vet vad det innebär att sörja sitt döda barn. En livslina i början. Också en plats för oro över nya graviditeter, irrationella tankar, sömnlösa nätter och allt annat än en ullig gullig plats! Vi ber inte om deras råd, deras tankar, deras i all välmening välriktade sparkar och kommentarer, fast man redan ligger ner. Inte bara ligger ner, utan faktiskt befinner sig några meter under ytan, ett ställe lika mörkt och kallt, som där våra barn vilar... Flera gånger har jag spottat och fräst åt dem. Håll er borta härifrån era patetiska skitstövlar. Säg inte att du förstår, du förstår nada, mindre en nada om du ens klampar in här med dina förklädda retoriska "frågor" och åsikter om döda barn. Att det är stötande med bilder på dem. Att det tom är lite äckligt. Att änglaföräldrar inte har ensamrätt på sorg. Att de minsann vet hur det känns för att de förlorade en hund, ett marsvin, en granne, en farmor och har haft missfall. Föresten efter en stund, så har de oftast själva faktiskt förlorat barn, bara att de inte sa det först. Oftast menar de då att de hade missfall i vecka sju och plötsligt vill kalla sig för änglaförälder också. Som om det är någonting att eftersträva?! Som om det är ett epitet som någon ens vill ha! idoter! Barnsliga skitungar är vad de är. Värst av allt är att de är inskränkta avundsjuka skitungar. De gör vad som helst, säger vad som helst, sårar vem som än råkar komma i deras väg. Sedan när det hettar till, när det inte är roligt att "diskutera" längre, när de har tröttnat på sin tråd, då hävdar de okunskap, att de inte menade ditt och datt. Att de minsanna också var föräldrar och förstår och vill och önskar och bla bla bla. Lägg av! Ner i era mörka avundsjuka hål ni kom ifrån. Som sagt det gör mig arg, förvirrad och förbannad.

Inte ens i min vildaste fantasti trodde jag att det fanns människor som ville veta bäst och mest även i sådnana här situationer. Saker de inte vet något om. Fast det är klart det ligger ju i människans natur att veta bäst och mest. Störst, bäst och vackrast är det ju som vinner. Hårdast, kantigast och elakast får mest uppmärksamhet.

Nu vaknade min kärlek och då rinner allt det där arga av mig fortare än fort! Hon sitter här i mitt knä, nyvaken, varm och underbar! Kärleken vinner ju alltid! Vilken tur. Nu ska vi äta och sedan blir det äventyr i huvudstaden i form av rytmik!

tur att hon finns annars hade jag nog blivit lika svart och bitter som dom;)

Slutat blogga?

Har inte varit inloggad på länge, men när jag precis gjorde det, så kom frågan i form av en kommentar, har du slutat blogga?

Har ju funderat på att göra det, sluta alltså. För är min vardag så intressant? Vill någon läsa om Guilas fantastiska framsteg. Vill någon läsa om min stora kärlek till henne..hela tiden;)

Grejen är ju att jag har så lite tid nu för tiden, eller kanske är det så att tiden är omfördelad och omprioriterad? Men slutat blogga har jag egentligen aldrig gjort. Mitt huvud är fyllt av lika mycket ord och berättelser som vanligt. Jag sover ganska dåligt, så på nätterna bloggar jag för fullt, i mitt huvud, fast jag hinner ju aldrig fram till tangentbordet och låta tankarna spilla över på skärmen..

Jag tänker oftare på att skriva nu. Skriva nåt riktigt. Skriva något jag alltid längtat efter att skriva. Skriva något till mig. Jag får se. Får se vad tiden säger..Känner på mig att jag inte direkt kommer få mer tid över framöver..fast mer anledningar att skriva kanske? Vadan denna mystik? Hmm vi får bida vår tid, se framtiden an och vänta lite på besked tror jag. Sedan får vi se.

Ikväll tänker jag mycket. Mest på det som varit. Det som var innan Guila. Alla de känslorna. Allt det där mörkret. Fick ett mail från en annan änglamamma idag. Hennes ord. Hennes ord om mina ord. Att livsöden kan kännas så lika. Att smärtan är så universell. Det gör ont. Mitt hjärta brister. För deras skull, men också för vår. Att smärtan alltid ligger där lite på lur. Att tårarna så lätt kan börja rinna. Att minnesbilderna ändå är så färska, när man väl tar sig tid att minnas..

Jag känner att ett nytt kapitel i mitt liv är på väg att påbörjas. Kanske ett kapitel som jag själv hoppas få styra lite mer. Göra saker som känns roligare, alltså mer på det professionella planet. Kanske kan få börja förverkliga lite drömprojekt, istället för att bara kämpa på med firman och jobb..Vi arbetar mot det målet i alla fall, det lär ju ta tid. Hoppet finns där dock;)

Fan. Fan vad livet är bra jäkla orättvist ändå! Läser min kusins sms..hennes son skulle fylla 15 två dagar efter Guilas ett års dag. 15 år, i början av sitt liv och så tar det bara slut. Någon ryckte mattan under fötterna på honom, och henne..Har fortfarande lite svårt att ta in att han inte är här längre. Att det finns ytterligare en barngrav att besöka..Herregud Guila fyller 1 år snart!! Va, hur hände det?! Jag har ju precis slutat amma typ. Alldeles nyss så kunde hon bara ligga på rygg och skratta, nu far hon omkring som värsta lilla Pippi Långstrump, fast på alla fyra.

Min kusin och hennes son var de första som träffade Guila efter att hon hade sett dagens ljus. Det var stort. Stort för honom som så länge önskat sig ett småsyskon. Stort för henne, för att hon liksom kunde hinne "ge" honom det. Stort för oss, för att hela grejen var ju större än allt! Min kusin och hennes son var de första vi träffade efter att Dylan kom också..Ja, så där slöts den cirkeln på nåt sätt.

Oj, nej jag måste verkligen gå och lägga mig, för börjar jag i de här banorna nu igen, så lär jag ju inte få en blund inatt och det behöver jag verkligen! Så trött att hela kroppen värker.

Godnatt jord!

Som sagt har jag slutat blogga? Nej det tror jag inte. Det blir mer sporadiskt, men watch this space..;)