Inga svar

Jaha då var man tillbaka på jobbet igen, inte så mycket klokare, men kanske lite gladare i alla fall. Provsvaren visade ingenting, dvs alla svar var bra, vilket innebär att ingen fattar någonting. Det finns inga orsaker till varför missfallen sker, det är bara slumpen ( I hate you skitslump!) och otur!

Pust..det som är positivt sa läkarn, en bra empatisk kvinna, är ju att ni är fertila, ni kan ju bli med barn. Då började min klump i halsen att brista lite och jag nästan slängde mig ner på knä för att be om hjälp. Men, det må så vara att vi blir gravida, men sen då..att det alltid går åt skogen..jag vet inte om jag orkar en gång till nu. Eller orkar och orkar, man har ju inget annat val än att orka, men jag vill inte. Jag vill inte titta på en förbannad ultraljudsskärm igen och se små filurer utan hjärtslag. Jag kommer bli knäpp på riktigt då. Lillhagen here I come, lås in mig i en madrasserad cell och ge mig ett par boxhandskar!

Jag förklarade för henne, att för alla par som har förlorat ett barn, är det enda hoppet, den enda chansen för överlevnad är tanken på en ny graviditet. En möjlighet att kanske få ett levande barn. Det är det hopp som för en framåt, det är det som är vår överlevnad. I vårt fall har gått snart ett år sedan Dylan kom och försvann. Vi kanske har blivit gravida ett par gånger efter det, men vad spelar det för roll, se vart vi är nu, tillbaka på ruta 1 igen, eller snarare ruta minus 1000... Hjälp oss! Planetera in ett befruktad ägg, se hur ägget delar sig, kolla fragmenteringen, ge oss en ärlig chans! SNÄLLA hjälp oss. Jag vill, kan, klarar inte att vänta längre. Ett halvår hit eller dit betyder ingenting inom sjukvården, men för oss är en vecka ett decennium som min man sa. Då sa hon, OK, jag förstår, jag ska försöka hjälpa er med detta!

VA?! Vill du hjälpa oss, vill du hjälpa oss?? Tårar rinner nu, försöker hålla mig från att börja hulka. Blir lite lättad, tänker på möjligheterna och blir lite lättad. Tyvärr kommer ju semesterskiten komma emellan säkert och helt plötsligt har det väl gått ett halvår ändå..men bara att hon sa att de skulle försöka hjjälpa oss snart, bara det räcker för att jag alltid kommer att tycka om henne! En läkare som förstår vår stora längtan, desperation, hjälplöshet. TACK! Den 22 maj ska vi till genetiskt labb och fråga hundra frågor och få vägledning. Dylan hade ju en obalanserad translokation på kromosom 12 och det sista missfallet testades och då handlade det om Trisomi 22. Kromosomavikelser som inte har någonting med varandra att göra, igen otur och slumpen..men man undrar ju..man förstår inte. Vi skall prata med gen.labb och en jättebra tjej där, om vad hon säger om IVF/PGD (då man kan testa vissa kromosomavikelser innan återförande av befruktat ägg) och tycker hon att det verkar vara en bra idé, så sa läkaren att vi kör. Fattar ni! Vi kanske kan få hjälp!

Vi satt på balkongen igår, maken och jag. I kvällsolen drickandes lite kallt Pinot Gris Alsace och när den tog slut, så öppnades en flaska Muscatel (lite sötaktigt dessertvin) som vi hade med oss från Portugal som vi kom hem ifrån i söndagskväll. Vi pratade och filosoferade och kom fram till att vi skulle fråga om hjälp idag. Fråga om möjligheterna till IVF. Bara att uttala det igår, där på balkongen, för första gången. Att min man tyckte det lät bra. Bara det gjorde så att en liten sten föll från mitt hjärta. Och sedan läkaren idag. Kanske, bara kanske vår tur vänder nu.

Jag önskar, längtar hoppas och vågar kanske tro lite igen, bara lite. Men det är nog för mig!