Så då har fåglarna slutat sjunga igen. Solen mist sin värme och torrare regn har aldrig fallit.
Tiden har stannat. Blommorna har vissnat och gräset gulnat. Den blå himlen blir aldrig mer riktigt blå igen. Molnen tätnar. Sluter sig om oss. Vinden viskar hans namn. Den viskar kärlek, den viskar sorg. Det är helt tyst. Allt är stilla.
Ett barns hjärta har slutat att slå.
I 14 år, 5 månader och 13 dagar slog det. Log det. Blev det älskat. Blev det livet. Blev det allt.
Nu är det tyst. Nu slår det inte mer.
Men i våra hjärtan slår det. I våra tårar syns det. Hans liv. Hans kärlek. Hans mammas allt. Hans pappas hjärta. Saknaden gör så ont för att kärleken är så stor.
Denna stora lilla pojke. Den tappraste lilla soldat. En kämpe utan motstycke. En förebild för oss alla. För oss alla som fått äran att följa hans för korta liv. Alla som han någonsin träffat är rikare för att han rört vid dem. Rört vid våra hjärtan. Lämnat ett avtryck så stort att han alltid kommer leva kvar. I oss. I våra minnen. Minnet av den starkaste lille pojke kommer alltid vara klart och varmt.
Solen kommer lysa klarare nu när han är nära den. Vattnet kommer bli lite varmare. Världen är bättre för att han har levt i den. Där han har gått kommer blommorna att växa sig starkare. Trädens löv kommer bli grönare. Allt han rört kommer bli vackrare. Sedan kommer det bli så.
Nu är det stilla. Nu är det tyst. Det enda som hörs är de slag som ej längre får slå. Det enda som syns är varma tårar som rinner på så många kinder. Det enda som känns är värken i hjärtat. Hålet vars kärlek och närvaro han fyller. Det är det enda.
Nu är allt stilla.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
tårarna rinner, du skriver så vackert och sant! idag går tankarna till honom och hans familj.
Så vackert skrivet! Det går kalla kårar i mig när jag läser texten.
Skickar över en varm styrkekram till dig!!
Kramisar
Jag beklagar av hela mitt hjärta, är så ledsen för er skull. Orättvisa..!
De varmaste kramarna!
Det finns inga ord som lindrar... att livet kan vara så fruktansvärt orättvist!
Stora stor kram!!
Du skriver så vackert!
Och jag kan inte låta bli att tänka på ordspråket som går ungefär såhär... man skall inte fylla sitt liv med dagar, man skall fylla dagarna med liv... och av texten att döma verkar han ha gjort just det. Men han verkar inte bara ha fyllt sina egna dagar utan även era.
Jag tänker på er alla!
Et lys er tent for dere alle!
Nej... Sänder många varma tankar till er alla i hans närhet. Det är det enda man kan göra i en stund som denna.
/ Kram från trogen läsare
Mina tankar går till pojken och hela hans familj. Många kramar!
Ordlös och håller andan...
Fantastiskt vackert om det svåraste!
Kramar
Johbur
Skicka en kommentar