Idag var min kusin med son här och hälsade på. Han hade tjatat hål i huvudet på sin mamma om Guila och han längtade så efter henne. Hur kan jag neka honom en stund med henne om det ger honom sådan glädje? Det går så klart inte och jag vill ju gärna träffa honom också.
Idag såg han verkligen dålig ut, kunde inte hålla ögonen öppna långa stunden. Han fick lägga sig på soffan till slut och när Guila var färdigmatad, så fick hon ligga bredvid honom. Då log han gott. Jag kan inte beskriva hur det skär i hjärtat på mig att se honom så där, det skär av lycka när jag ser hur glad Guila gör honom och det skär av smärta när jag vet hur sjuk han är..
Han sträcker ofta ut sin hand efter min kusins och när hon tittar på honom, ja det finns inga ord att beskriva vad jag ser i hennes ögon..
Han är så svag fysiskt, men så stark ändå. Han får mig att skämmas varje gång jag gnäller över något, han är, ja vad säger man, han är så stark fast han är så svag..
Det gör mig ont att han inte kommer kunna träffa Guila på ett litet tag. På torsdag kommer svärmor hit och på måndag åker vi förmodligen till stockholm. Jag får skicka bilder till dem varje dag.
Jag hoppas att det blir stockholm för mig o Guila på måndag tillsammans med M. Inte helt klart ännu, men jag tror det. Det ska bli trevligt i så fall. Har ju vänner där jag gärna vill träffa. Ett litet änglasyskon med mor och ett litet änglasyskon som är på bakning tillsammans min sin mor, som jag packat ett litet låneklädespaket till då Guila redan har växt ut sina första kläder!
Nu måste jag hitta på nåt att äta till kvälls(natt)mat, ta hand om min snarkande make i soffan och titta till en knorrande Guila i sin säng. Hon låter en del nu i sömnen;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh jag finner verkligen inga ord... Jag blir så rörd och skänker massa tankar till starka killen och hans familj... Så fruktansvärt orättvist livet är :-(
Härligt att allt verkar vara bra med Dig, Guila och M i alla fall!
Hoppas så att vi får träffa Er nästa vecka!!!
Vi har haft kräksjukan här, sambon (gång nr.2 i vinter) och Ebba men jag har klarat mig som vanligt. Inte kul kan jag lova och jag har varit (är fortfarande) orolig för Ebba... Hon har blivit så smal så smal. Alla kläder sitter löst och byxorna ramlar av :-(
Hur som, till nästa vecka är vi defenitivt återställda så säg bara till!
Kramar i massor
Kan bara instämma i vad Marie redan skrivit. Det gör verkligen ont att tänka på ditt stackars kusinbarn och det är enormt rörande att lilla Guila ändå kan ge honom lite glädje och lycka i den här oerhört svåra stunden.
Jätteroligt däremot att höra att ni kommer upp redan nästa vecka, vilken glad överraskning!! Hur länge stannar ni? Ska bli SÅ mysigt att få träffa Guila - och dig också förstås :-D
Längtar tills vi ses! Kram, kram
Du skriver så vackert vännen om något så oerhört smärtsamt. Som vanligt börjar jag gråta av både sorg och lycka. Många,många kramar
Maria
Skicka en kommentar