Usch blir så ledsen, mammas och hennes sambos lilla vovve är jättesjuk. Hon har motsvarigheten till människans leukemi och hon kommer inte klara sig sa veterinären. Förstår ingenting, hur kan hon vara så sjuk, hon studsade ju omkring som en liten studsboll i torsdags när jag var där. Hon sprang och hämtade sin lilla röda plastflaska som hon vill att man ska dra i. För en liten strävhårig tax är hon väldigt grasciös. Hoppas att vetrinären kommer med mirakelnyheter imorgon, men mamma trodde inte det. Disa har inte svarat på varken kortison eller cytostatika behandlingar. Varför då?! Hon är ju bara ett och ett halvt år och hon var en stor tröst för mig när Dylan kom. Hon var en pytteliten valp som kom strax innan Dylan och brukade sova på min axel och sprattla omkring på min höggravida mage.
Lilla Disa, helst vill jag bara stortjuta men jag får vänta tills ikväll, när vi är själva, går ju inte på jobbet..Hade önskat att jag var hemma så jag fick krama dig innan du åker till Dylan..
Nu ska jag snart hämta storasyrran som är på jobb här i staden, hennes flyg till Göteborg går kl sex, så vi får väl dryga timman ihop i alla fall.
2 kommentarer:
Åh lilla Disa så söt hon är... Så fruktansvärt och orättvist :-(
Jag ber för ett mirakel!!!
Kramar från oss
Ååå fy så hemskt! Den där maktlöshetskänslan är grym! Hoppas hoppas att det finns något att göra! Håller tummarna!
Kram!!
Skicka en kommentar