Skulle skriva ett inlägg om vår vardag, jobb och vår älskade lilla tjej. Men läste Elins blogg och all luft gick ur mig.. Hur länge och hur mycket ska en familj behöva kämpa? Ska det aldrig ta slut? Ska de aldrig bara få leva i nuet? Få gå upp på morgonen, äta frukost och gosa och varför kan inte dagens största problem bara vara vad man ska hitta på under dagen? Blir så ledsen att jag inte kan andas när jag tänker på den lilla, lilla tjej som nu kämpar för sitt liv. Varför? Hur? Kan aldrig förstå.. Vill bara gråta när jag tänker på hur skört livet är. Att det bara kan stanna upp så där gång, på gång på gång. Hur kan man lära sig leva när livet vänder sig emot en så där hela tiden. Känner mig hjälplös..
Tänker på mitt älskade kusinbarn som kämpat mot cancern i sex år, hur han lever med sin förtärande sjukdom. Hur hans familj klarar sig igenom varje dag. Jag tänker på Dylan, min pappa och alla trasiga änglaföräldrar och dagar som denna undrar jag hur man sätter ena foten framför den andra och tar sig framåt, alls..
Kära lilla Lily och alla kämpande barn jag önskar av hela mitt hjärta och min själ att allt bara blir bra, att ni blir friska och att alla bara får leva enklare liv. Varför inte? Varför inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar