Jag kan aldrig förneka honom.

Sitter i vår nyinkpta nybäddade säng i vårt nymålade övernattningsrum i Bromma. Massa nya ljud att vänja sig vid och just nu vänjer jag mig vid dem själv. Släppte maken vid tunnelbanestationen halv åtta för att träffa kunder i stan, men jag orkade inte följa med. Inte efter fem timmar i bilen och en sväng till IKEA..

Jag tog en sväng till Coop för att handla lite frukost mm. Ryggen värkte och jag var glad att det gick ganska snabbt att få ned allt i kassarna. Jag är en sådan där självscanningskund så jag får sköta mig själv i affären, det gillar jag. Idag hade jag en rabattkupong så jag gick till en bemannad kassa. Avstämning blev det idag sa kassörskan, pust sa jag, men min rygg..Inget att göra, jag packade upp mina kassar igen och väntade på att få betala. När jag betalt så var det ju bara att fylla påsarna igen. Kassörskan skrattade och tog upp min påse kanelsnäckor från bandet och sa, "jag blir så full i skratt av att se att du köpet kanelbullar, det var jag tokig i som gravid, har du några speciella nojjor?" Nej allt som är sött och fett vill jag ha sa jag. Eller jo sa jag, jag vill gärna ha apelsinjuice varje dag. Jaha sa hon, men då är det säkert en tjej sa hon. Ja det är det faktiskt sa jag. Hon skrattade och sa vad mysigt att ni vet. Sedan kom frågan som ändrade samtalet från lättsamt gravidprat till en lite mer komplicerad situation. "Är det första barnet" Ja sa jag, eller nej det är det inte, sa jag i nästa andetag. Men det är det första barnet vi hoppas få med oss hem. Åh jag förstår sa hon. Jag förstår precis sa hon, för somliga är det svårt. Jag har själv nog varit gravid 15 gånger sa hon. Jag har fött fyra barn, men har tre barn hemma.

Precis där blev mina ögon blöta. Kassörskan på coop och jag har samma erfarenheter. Kassörskan på Coop förstod faktiskt precis. Hon sa det inte bara, utan tyvärr förstår hon också.
Mina kassar var vid det här laget färdigpackade och ja sa, ja det är svårt, det är min sjätte gång nu. Det är svårt att prata om det också sa hon, men jag önskar dig jättelycka till med allt nu! Tack sa jag och yrade ut genom svängdörrarna med mina två kassar i vagnen. När jag kastat in påsarna i bilen och ställt tillbaka vagnen kom tårarna. Sedan ville de inte sluta alls. Jag körde de få metrarna tillbaka till lokalen i en gråtdimma och till och med grät högt och ljudligt i den mörka bilen på den tomma gatan.

Jag kände mig stolt över att jag inte förnekade honom, vårt första barn, vår älskade Dylan. Jag kände mig glad över kassörskans bemötande och empati och samtidigt förvånad över att snubbla över en kvinna med samma öde som mig själv när jag handlade frukost. I en ny stad. I en ny butik. I ett annat liv.. Saknaden vällde över mig med samma kraft som kärlekens smärta i hjärtat. Mitt i allt detta, dessa minuter av saknad och gråt, sparkar lilla Guila på i magen. Livet är så konstigt. Död påminner om liv som borde varit, liv påminner om döden som aldrig borde hänt..samtidigt som den påminner om en framtid som är annorlunda allt vi har idag och är allt vi bara vågat drömma om, ibland inte ens det.

Nu kommer maken snart tillbaks igen och jag försöker fortfarande vänja mig vid de nya ljuden, ljud som gör att jag funderar på om det är möjligt att sova. Cateringfirman under oss, har hyrt ut sin lokal på gården till ett raveparty till hundratals ungdomar..Grattis! Precis min melodi..Ungdomar i bara BHn och med små målade stjärnor i ansiktet drickandes vatten dansande till HÖG skittechno..Det kan kort beskrivas som min värsta "musik"mardröm. hmm tror att fastighetsägaren får förklara en del för mig på måndag..

Nu är det dags för veckans NU och en påse kanelgifflar..och lite mer tankar.