Det sköra livet..

Mycket har hänt på kort tid. Vet inte vilken tråd jag ska dra i först..

Jag får försöka börja från början. Efter Englandsresan kom Guila hem med ett virus. Ont i halsen, ville inte äta, feber, hosta etc. Det var förmodligen den lilla kusinen som var smittboven..för han hade en halsinfektion. Jag tog G till barnnärakuten och där konstarerade de bara att hon hade ett virus och sa köp Ipren. Detta var på tisdagen. Följande natt sov hon nästan ingenting pga hostan, så då bestämde vi oss för att åka tillbaka till Göteborg. På torsdagen blev hon ännu sämre, så vi gick till vår husläkare som skickade oss till barnmottagningen som efter några Adrenalininhalationer och kortison skickade oss till Östra sjukhuset. Där blev det fler inhalationer och en läkare som pratade lite löst om barnastma, eller infektionsastma heter det nog.

På söndagen återvänder vi till Stockholm. Guila mår ganska bra, fast hostan är kvar. Vi fick flytande Ventolin, men det gjorde ingen skillnad. Vi hade inte heller fått några instruktioner om hur man skulle ta det.. På onsdag natt tyckte vi att det var för jobbigt för henne att andas. Magen gick in och ut som en blåsbälg och det kändes inte bra. Till barnakuten i Solna..Där fick hon i vanlig ordning inhalationer och vi fick recept på astmamediciner och inhalator som vi nu skulle börja med, igen utan instruktioner..Natten till torsdag fick vi nog, hon var betydligt sämre och kunde absolut inte sova. Vi fick lite panik och satte oss i bilen och körde i ilfart tillbaka till barnakuten. Guila kräktes slem i bilen och fick inte andan till sig. Min puls var nog uppe i 190..

Vi bestämde oss för att de inte skulle få skicka hem oss denna gången och fick bråka en stund med en läkare på akuten. En riktigt dryg kvinna som inte väckte annat än agg hos oss. Hon ville inte ta emot oss på det sjukhuset för vår tillfälliga adress var på Söder. Hon skulle skicka oss dit istället. Vi bad henne fara och flyga och efter en stund blev Guila inlagd på akutvårdavd på Astrid Lindgrens sjulkhus. Där fick hon inhalationer av olika slag varje timma, de klämde oss lyssnade på henne, röntgade hennes lungor och en bra läkare pratade med oss. De stack henne och tog miljoner blodprov. På eftermiddagen blev hon sämre och hon hade fått hög feber. Jag tyckte allting bara kändes obehagligt och det kändes fel att de bara pratade på om den där jäkla astman, hon var ju tydligt sjuk! Sedan kom svaren på röntgen och det fanns förändringar där, ev lunginflammation? De ville ändå inte sätt in antibiotika..för det var ju inte bakterier utan virus..

Efter flera timmar, då jag upplevde att hon blev sämre och inte bättre, så blev det kväll och natt. Nya sjuksköterskor kom och en äldre kvinna som tyckte att G såg bra ut. Que? Är du tokig tänkte jag, eller är jag det? Klockan tre på natten, efter ingen sömn alls och idel, ja vad ska jag kalla det om inte övergrepp, i form att få på henne en syrgasgrimma och dropp (jag vet ju att droppet var nödvändigt, men syrgasen funkade ju annars fint i mask..) så satt hon bara i sängen och skakade på huvudet. Jag trodde först att det var grimman som irriterade henne, men förstod snart, på paniken (fy fan vad hemskt det är att se ren dödsångest i sitt lilla barns ögon..) att hon inte kunde andas alls..Jag larmade och snart var rummet fullt av systrar och läkare. En kvinna sprang med henne i famnen, medan en kvinna sprang brevid med syrgasmasken..Jag hann gråta och skrika för att sedan bli arg, då dagens första läkare dök upp..Jag ringde Mike och skrek bara du måste komma nu!!

Vi sprang, åkte hiss och sprang lite till in till ett rum på intensiven. Där blev det mer stick, mer medicin, mer masker (cpap) med mer syrgas och annat och de pratade om intubering. Jag tänkte bara på död, begravning och i mitt huvud skrek det och bultade. Nej! Nej! Nej! Mike var där snabbt och när jag såg rädslan i hans ögon så kom mina tårar igen. Där låg hon, vår älskade dotter, med slangar i varje arm, och slangar i näsan. Likblek, tyst och stilla. Jag var rädd. Så rädd har jag inte varit i hela mitt liv. Jo möjligtvis när jag visste att jag skulle föda vår döda son.. Jag satt brevid henne. Klappade på henne. Pratade med henne. Pussade henne. Jag var stel som en pinne, ville inte kramas med M. Rädd för att bryta ihop. Guila svarade bra på behandlingen. Syresättningen i blodet var över nittio igen och inte de hemska sjuttio som, tidigare. Hon öppnade sina förvirrade, vackra djupblå ögon och tittade på oss. Älskade unge. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sedan annat än att någon försökte sätta på Cpapen bättre och då fick G panik igen, vi fick vara tre som höll i henne, men hon lyckades ändå dra ut artärnålen, så blodet sprutade..pust..stackars barn. Ville helst skrika att alla bara skulle sluta, men jag visste ju att de bara gjorde vad som krävdes. Timmarna gick och hon blev bättre och bättre. Hon ville inte ligga i sängen utan i mitt knä, det var lite meck med alla slangar etc, men det var skönt när jag väl fick henne i famnen. Min lilla tjej. Narkosläkaren var nöjd och alla började slappna av.

Efter några timmar till så kunde vi komma tillbaka till avdelningen igen. Jag försökte sove en stund, men det gick inte. Dels för att Guila ville vara ett frimärke på mig och dels för att jag liksom inte vågade sova. Eller kunde, för nattens dramatik spelades upp för mig om och om igen.

Läkare kom och berättade att de trodde att det rörde sig om slemproppar. De sa att hon skulle äta antibiotika i 10 dagar nu och fortsätta med vår egen medicin och inhalator, så vi lärde oss det. Vi stannade i två nätter till sedan satte vi oss i bilen och körde hem till Göteborg! Vilken lycka!

Jag har fortfarande svårt att sova, känner att jag vill vaka över henne, trots andingslarm och trots att hon nu andas normalt. Jag är ständigt trött, men det går väl över. M brukar gå upp med henne på mornarna så jag får lite sovmorgon i alla fall.

Livet är verkligen skört. Speciellt det lilla livet. Allt är ju litet, luftvägar, näsgångar, ja hela kroppen är ju miniatyr. Det är tvära kast. Från noll till hundra på bråkdelssekunder. Hopp och förtvivlan. Mardröm och dröm. Allt är så nära varandra. Alldeles för nära varandra om du frågar mig..

Nu fortsätter vi med inhalationerna i en vecka till och vid minsta tecken på förkylning så måste vi börja med en två veckors kur igen. De säger att det inte är helt ovanligt att sådant här händer igen vid elaka virus, eftersom det redan är en överproduktion av slem vid astman..Hoppas innerligen att det inte blir riktigt så här i så fall.

En bieffekt av alla sjukdomar etc är matvägran..Vi försöker tampas med det nu, men det är också en källa till oro, hon behöver verkligen gå upp i vikt nu.

Oj, jag som i min enfald trodde att mycket av min oro skulle släppa när hon väl var ute ur magen..tillåter mig själv att småle åt den enfalden;) Ja ja alltid kommer det väl nya saker att oroa sig för..Det gäller väl som vanligt att bara hänga med och hoppas på det bästa. Det mesta är ju utanför ens kontroll ändå.

Så till förvirringen..Något som har gett upphov till mycket dubbla känslor på sistone, ja de sista 12 veckorna i alla fall..är en ny graviditet! Yes ni hörde rätt. Jag är gravid igen! Jag har mått illa som en skunk och varit närmast deprimerad. De underbara hormonerna är här igen!;) Nu börjar det kännas lite bättre och en viss förväntan har börjat växa i mitt hjärta. Ett litet syskon till (om det går vägen så långt förstås..) Tre små barn, fast bara två att ta hand om. Imorgon är det dags för KUB och från att inte ens ha ägnat det en tanke, så känner jag mig rätt nervös nu. Nackspalter och siffror som kan ställa till det..Så då var man här igen. Ibland tänker jag att jag måste var helt dum i huvudet som vågar göra om det. Fast Guila är ju värt allt, och jag tänker att det kommer ju hennes syskon också att vara. Det blev ju lite tätare än planerat, vår tanke var ju att liksom smygstarta lite, eftersom det inte alltid har gått så fort. De gånger som har gått fort har ju alltid gått fel..Blev lite förvånad när plusset kom direkt, men så kan det gå när inte haspen är på;)

Det är mycket att tänka på just nu och det är det jag gör istället för att sova. Tänker, tänker och drömmer. Blir snart galen! Men jag vet ju hur det är i början av graviditeten, så det är bara att hålla ut!