Ett fint avslut!

Idag packade vi ihop hela familjen och körde till Östra sjukhuset. Idag var det dags för efterkontroll efter Aimees förlossning och förmodligen sista gången vi träffade Dr T. Kändes bra att släpa med mig hela familjen Jones för det mötet. Allt såg bra ut, och som Dr T sa, så fanns det knappt en journal efter förlossningen eftersom det gick så fort.

Han tackade för tacket till honom i födelseannonsen och han var glad över omnämningen. Hans son hade sagt, pappa du är i tidningen! Och det är ju inte varje dag man är det som Dr T sa;)

Mike överlämnade en presentpåse med blommor, kort med foton på tjejerna och en flaska Amarone. Vi tog i hand och tackade honom så mycket för all hjälp vi fått under dessa åren. Han blev mycket glad och det kändes jättebra att visa vår uppskattning på det sättet, han förtjänar det och mycket mer!! I korridoren träffade vi vår förra BM också, en go kvinna som jag träffade minst en gång i veckan när jag väntade Guila. Det var kul att få visa upp Aimee för henne också. Både Dr T och BM känns i högsta grad delaktiga till skapandet av vår lilla familj. Det var mycket glädje i mötet med dem idag, det var inte med vemod vi stängde dörren efter oss, utan med lycka och tacksamhet, vi nu lämnade dem och sjukhuset bakom oss.

Ett ställe vi mer eller mindre bott på i tre år..och nu är det kapitlet i vårt liv över, slut och finito. Skönt! Underbart! Nu skall vi istället äntligen få leva ihop med våra barn, inte bara drömma om dem och längta efter dem. Nu är de ju här!

Ett annat kapitel har börjat. Det är spännande och fyllt av glädje. Trötthet finns där också, men vem bryr sig om sömn;) Det får man ju tids nog det också. Guila har börjat på dagis och älskar det. Idag hade hon inte ens tid att säga hejdå åt mig ordentligt, utan liksom bara vinkade i förbifarten tillsammans med Hejdåååå! Så skönt för mammahjärtat att hon älskar det så!

Hon är verkligen unik vår lilla tjej. Så glad och full av liv. Alla får ett hej som går förbi! Och när de gått förbi så får de en vink och ett hejdå också;) Hon liksom bara bubblar av bus och liv och vi älskar det och henne! Full fart från kl 6 till kl 19;) Hon har blivit så stor sedan Aimee kom. Hon pratat mycket mer och hon visar med kroppsspråk vad hon vill. Måste vara underbart att kunna göra sig mer förstådd. Fast ibland när dumma mamma o pappa inte fattar någonting, så slänger hon sig på golvet och beter sig som en sådan där unge som man blängde på på ICA..nu har vi en egen sådan unge ha ha;) Lite stressad blir man ju av det ibland, men det hör väl till;)

Lilla Aimee är så underbar hon med. Hon är supermedveten om allt runt omkring henne redan. idag upptäckte jag till min fasa att hon inte vill ligga ner i vagnen längre..hjälp hon är ju knappt två månader bara..men hon blev inte glad förrän hon fick halvligga på täcket i vagnen så hon såg nåt..Hon är alltså ganska bestämd hon med;) Så underbart det är att ha en liten bebis hemma igen. Hennes mjuka kind. Hennes lilla hand som sträcker sig efter mig i sängen. Hennes lilla leende som får hela ansiktet att lysa. När hon är glad så pratar hon med mig och visar hela sitt tandlösa leende. Mitt hjärta smälter och min kärlek för henne växer för varje dag som går.

Hur mycket kan man älska egentligen? Hur mycket kärlek rymmer ett hjärta? Ibland älskar man så mycket så det känns som hjärtat nästan brister.

Det är det som är livet. Att älska. Tänk att få ha små barn hos sig som man bara får älska hur mycket som helst. Och pussa och krama och gosa och klappa och trösta och lära och hålla om och bara älska..Så stort det är. Det är lyckan på jorden! Tack jord!

Lite fler bilder på familjen;)

De två goaste ungarna i världen!
Mina tjejer!

Hon är här!

8 juli 2010 kl 11.48 kom hon äntligen! Aimee Lily Jones hade bråttom till världen när hon väl bestämt sig, vilket mamma och pappa är jätteglada för. Under natten kände jag lite som mensvärk, men inget alarmerande, eller ens så att jag ville sluta sova pga av dem.

Vi gick upp kl sju och jag kände att det kändes annorlunda. Vi åt lite frukost och sedan fick jag vad jag trodde var lite fler förvärkar..Klockan åtta kände jag mig lite stressad för nu kändes det plötsligt som om det var på riktigt. Aj aj. Sa till Mike att vi nog måste ringa hit någon för att passa Guila. Han blev lagom stressad och började laga mat! ;) Kokade pasta till mig o Guilas lunch och packade Bolognesesås. Han är bra praktiskt lagd min make;) Packade om lite i väskan, under ganska kraftiga värkar, tänkte att jag kanske måste kolla hur täta de är? Insåg att de nu kom inte var femte minut som jag tyckte först utan var 2-3 minut! Hjälp. Ringde hit min vän Mia, som slängde henne och sin lilla pojke i bilen och kom hit kl nio tror jag. Jag ringde mamma också så de kunde ta sig hem från landet o passa Guila om det skulle dra ut på tiden.

Ringde förlossningen som förklarade att det var fullt på Östra, vilket gjorde att jag började gråta..men jag kan inte föda någon annanstans ju..Insåg ganska snart att valet inte var mitt, utan det var mot Mölndals sjukhus vi skulle styra kosan.

Mia kom, Mike rusade och hämtade bilen. Trodde en stund att han skulle åka utan mig, så bråttom hade han. Själv började jag fundera på om det var falsk alarm i alla fall, det liksom avstannade och gjorde inte så ont längre..Anyhow vi satte oss i bilen, och då kom det en värk till, ja vi får nog åka o kolla i alla fall sa jag. När vi parkerat, sa jag till Mike, äh lämna väskan o kameran i bilen, vi blir säkert hemskickade. Tog mig in på sjukhuset, det var inte helt bekvämt att gå. Vi blev visade en stol, sedan kom en BM ganska snart och hämtade oss. Vet inte riktigt var klockan var då, någon gång närmare halv tio tror jag. Vi kom in till ett förlossningsrum, vi berättade om vår graviditetshistoria och våra önskemål för denna förlossning. Jag hoppades att den skulle bli så naturlig som möjligt, utan igångsättning och värkdropp.

Hon kopplade på CTG i tjugo min. Sedan sa hon att jag kanske ville börja öva lite med lustgasen. Jaa varför inte sa jag. Jag hann inte mer än få den mot näsan innan värkarna kom, kraftiga och många. Jag sa till Mike att du får nog springa o hämta kameran nu om vi ska hinna med en magbild. Bra planering sa BM o Mike sprang (han sprang nog ganska snabbt tom;) Jag sa att jag ville gå o kissa och fick hjälp ur sängen, nu iförd snygg vit mjuk rock. Kom så långt som till sängkanten, då nästa värk kom. Lustgasen blev genast min bästa vän..undersköterskan höll i mig och sa att vi kanske ska stunta i att gå på toaletten? Ja det är nog bäst sa jag..potta får det bli;) Mike var tillbaks, två magbilder togs. Jag var öppen 5 cm och det började bli dags..

Sedan hamnade jag i förlossningsskärselden, vet inte hur man ska beskriva den smärtan annars..Lustgasen fick mig att överleva och jag älskade verkligen de pauser som överdoseringen av gasen gav mig! Jag upplevde de två tidigare förlossningarna och babblade på om De Ja Vu och annat..När jag vaknade ur varje blackout, så trodde jag att det var över;) Men icke..Men nästan. Även om smärtan så klart är en övermäktig när man är där, så var jag aldrig rädd, varken för mig eller för Aimee. Min kropp jobbade på bra och när det närmade sig hennes entré så slutade De Ja Vu upplevelserna och jag var helt närvarande. Då visste jag att hon skulle komma alldeles strax (ok jag ville nog helt bli sövd, bortförd, kastad genom fönstret eller vad som helst för att bli av med det onda..) Men jag visste att hon snart skulle vara här. Och det var hon verkligen. Klockan blev 11.48, kom hon skrikande till vår värld. Till sin mamma och pappa som gråtande tog emot henne. Denna gången fick jag vara med! Jag kom ihåg allt! Precis så som jag önskat. En sista förlossning. En fin avslutning. En vacker dotter till. Ibland är Gud god.

Förstår nu hur svår Guilas förlossning verkligen var för oss. Både smärtan och rädslan som vibrerade i rummet. Alla minnesluckorna. Energin som tog två veckor att få tillbaka. Den energin infann sig direkt denna gången. Så annorlunda. Jag är tacksam.

Efter lite fotande och kännande och klämmande (o de goda mackorna o fina brickan så klart) så fick vi installera oss på BB. I ett delat rum. Men det spelade ingen roll. Ingen roll alls, de hade kunnat placera mig o Aimee i ett förråd utan lampa om de ville. För allt som betydde något var att hon var här. Frisk och kry och hungrig. M åkte hem o hämtade Guila o mormor. Mötet mellan syskonen blev fint. Det var mycket åh och oh från Guilas sida, tills det var roligare att springa till fönstret eller hissen istället;)

Aimee Lily. Jag tar in det för varje minut du är här. Min kärlek är redan så enorm. Jag är din mamma och du är mitt allt. Precis som din storasyster och din storebror. Livet är fullkomligt, vår familj är fulltalig. Nu ska vi vandra långsamt mot solnedgången tillsammans. Hand i hand. Hjärta i hjärta.

Aimee betyder kärlek. Kärleken är vacker och livet blev gott.

Nedräkning..

Det är mycket känslor i omlopp just nu. Längtan, förväntan, rädsla och sorg om vartannat. Längtan efter lillasyster i magen med samtidigt oron över förlossningen och om vi kommer få höra hennes röst.. Innerst inne kan jag se henne. Jag kan se henne tillsammans med Guila här hemma. Att de leker tillsammans och är bästa vänner. Men strax bakom den bilden ligger det liksom en dimma, något hotfullt, som väntar på att få hoppa fram. Att ställa sig i vägen för den vackra bilden. Ju närmare henne jag kommer ju svårare är det att bli av med den dimman.

Skit också! Avskyr när det börjar gnaga så där. Önskar av hela mitt hjärta att allt bara ska gå bra och att lillasyster (nu med namn;) får följa med hem. Det väljer jag att tro varje dag, men ibland på natten så smyger sig dimman in.. Nej, inga fler sådana tankar nu. Jag väljer att bara vara förväntansfull från och med nu. Liite rädd går bra, men mest bara förväntansfull!!

Tänk en liten tjej till. Två små rosa;) Nu blir jag ledsen igen. För min lilla blå får ju inte vara med här..Han har fått ett nytt rosenträd planterat hos sig och M har fixat med stenarna och planterat nya blommor. Men det räcker ju liksom inte..Jag vill att han ska cykla på trehjulingen här hemma..

Att vara glad för det man har, har en speciell innebörd för föräldrar till barn som inte fått stanna hos dem. Att vara glad för det man har..Det är vi. Överlyckliga för allt vi har. För Guila. För lillasyster. För livet. För allt. Tar ingenting för givet. Inte ens livet. En skör, men vacker tråd att balansera på. Som sagt mycket känslor i omlopp nu.

Längtar så efter lillasyster. En liten bebis igen. Så snart. Så underbart. En större familj. Känns komplett på något sätt. Bilden börjar klarna, dimman försvinna. Så ska det bli. Om 16 dagar är BF. Vi hoppas på snarare entré!

En midsommarbild på två små systrar, en innanför skinnet och en på mormors gräsmatta. Det är lycka det!

Pappa

Idag för tio år tog pappa sitt sista andetag..

Minnet av den dagen är svår. För mycket hemskt att tänka på. Bilfärden till sjukhuset. Rummet som vi pratade med läkaren i. Att de sa att det nog var bättre att han stannade där nu, för det var inte långt kvar. Klumpen i min hals som höll på att kväva mig. Men man kan inte gråta, skrika el sparka på saker på en canceravdelning. Där nämner man inte ordet död.

Jag hittade en toalett och höll massa papper mot ansiktet och försökte kväva gråten som inte alls ville stanna kvar i halsen..inte hulkandet heller. Fick verkligen hitta krafter som jag inte hade, skaka av mig det hemska som höll på att hända. Gick in i rummet, där pappa låg i sin säng. Då lite vaken. Han log mot mig, ville säga hejdå, jag var tvungen att gömma ansiktet bakom en tidning, något jag ångrar idag..Jag hann dock se honom med skakig hand klappa min mamma på kinden och le. Det var hans farväl.

Timmar gick. Telfeonsamtal gjordes. Pappa flyttades till en annan avd. Mamma, i total förnekelse åkte hem. Jag var förvirrad..

Ett par timmar senare, åkte jag o M tillbaka till sjukhuset igen. Syster o andra hade varit där. Hon sa att han sov gott nu och verkade ok. ?! Förvirrad igen, för det var inte min bild. Ville inte att för många skulle var där samtidigt, då han hade varit förvirrad ett par dagar och jag var rädd att det skulle vara för mycket för honom.

När vi kom dit, var fler släktingar där. De betedde sig lite konstigt, precis som om vi hade övergivit honom..Men de visste ju inte att han varit så där ett ganska bra tag nu, för de hade inte träffat honom.

Pappa hade väntat på mig. När vi kom in i rummet, så la jag min hand över hans och efter några minuter tog han det sista andetaget, det var som världens längsta suck. En utandning utan fortsättning. Den bilden kommer aldrig att lämna mig. Fler telefonsamtal. Mamma, syster o bror hämtades av en skakad M. Liten bror arg, chockad och förtvivlad sparkandes på garagedörren. Kaos.

Dagen då allt förändrades. På något sätt dagen då mycket tog slut och inget nytt påbörjades på mycket länge. Pappa. Navet. Familjens mittpunkt lämnade oss överraskade och tagna på sängen av att han var borta...I åtta år hade han ju kämpat och segrat, vi trodde nog att han var oövervinnerlig ändå. Men det var han inte, trots allt..Sedan begravning. Sedan ett töcken.

Pappa ibland saknar jag dig så att klumpen kommer tillbaka och nästan kväver mig. Minnet av det sista andetaget får mig att tappa andan. Tanken på att du aldrig fick träffa dina barnbarn, gör så ont i hjärtat. Men att du är där och tar hand om vår Dylan gör mig trygg. Fast vi tror ju att du skickade oss vår solstråle, det måste du ha gjort för hon är en kopia av dig som liten;)

Du var världens bästa pappa och roligaste morfar. Inget var någonsin för svårt. Din värld var så stor och du gjorde vår värld större med dina berättelser. Där fanns Chickaboo Indianerna, där fanns den varma öknen där man kunde steka ägg på sadelknopparna. Allra mest fascinerande var nog de genuina historierna. De om människorna. Om länderna. Att de använde speciella pinnar som tandborstar i Etiopien. Den väldigt starka kryddblandningen från någon tant i Afrika. Bilresan du gjorde från Saudi och hem till Sverige. När du fick stjäla tillbaka ditt pass, köpa en bil och köra genom krigets Iran o Irak. När du blev skadad i armen och fick sy ihop dig själv, med hjälp av björntråd och whisky;) Att du inte var Guds bästa barn är det nog ingen tvekan om, men hur roliga är Guds bästa barn?! Att du rör runt i grytan där uppe och är allas bästa vän finns det heller ingen tvekan om.

Snart är det midsommar och då får du din snaps som vanligt. M får skåla med dig i år, för min mage är för stor för snaps;) Ditt glas häller vi i vanlig ordning vid din gravsten. Skål pappa. Tack pappa.

Önskar du var här..

Stor bebis?!

Idag var det dags för ett tillväxtultraljud till. Har ju varit liiite orolig i veckan sedan sista måttbandsmätningen hos BM hade planat ut..Igår mätte hon dock om och då hade magen vuxit 2cm till, så det kändes ok att göra UL idag och det kändes ganska lugnt. M tycker fortfarande att UL är riktiga rysare och förväntar sig alltid bilder på bebisar utan hjärtslag..Guila var med också och hon gillar inte när mamma ligger på den där sängen och blir petad på av doktor T.

Allt såg dock bra ut!! Hon ligger på 15% och viktskattningen är nu ca 2500gram..om hon fortsätter växa i den takten så är det väl inte omöjligt att hon kommer ligga på närmare 4 kg..hoppsan sa;)

Inte så långt kvar nu!? Hur hände det? Jag har ju inte ens hunnit vänja mig vid att vara gravid ännu..Dags att göra det tror jag;) Aj aj nu trycker hon ut hela ryggen mot magen där inne, inte helt skönt..men fantastiskt att tänka att jag klapapa min lilla tjej ryggen! Min mage blir ofta stenhård och jag tappar andan en stund, hoppas det betyder att jag inte kommer gå över tiden. Vi håller tummarna för det.

Idag kom M´s kompis på besök fr England och han stannar hela helgen, ska bli kul att ha honom här. G blev genast förtjust över sällskapet och visade alla sina bästa leksaker. Hon dansade tom lite för honom och när han ville rita med hennes kritor så blev hon nog lite kär;)

Skönt med en människa till som kan hjälpa till med underhållningen i helgen;)

Dags att sova, eller i alla fall lägga huvudet på kudden och hoppas att John Blund har adressen idag..

3 år..

Så lång, eller kort, tid har det gått sedan vår Dylan kom. Vår pojke som redan hade lämnat oss, föddes tidigt imorgon bitti..03:21 23 maj 2007. Idag tänker jag på honom. Mina tankar kan dock inte vandra till honom hela tiden, utan de delas nu av hans lillasyster som sover i sin säng i sitt rum. Vår stora lilla tjej. Vårt mirakel på många sätt. Snart kommer ett mirakel till..sitter här o skakar på huvudet av vad jag bara kan beskriva som förvåning. En förtjusande förvåning över hur mycket som har hänt på dessa tre år. Då stannade klockorna. Tiden var något som bara gick oss förbi. Världen utanför rusade på, medan vi satt stilla mitt i den. Med fördragna gardiner. Skylde oss mot den varma glättiga sommaren utanför. Ville inte vara en del av den. Bara tomhet och saknad fanns då. Förtvivlan och saknad kom sedan, tillsammans med ilskan och alla frågorna..Sedan kommer bitterheten, avundsjukan och ensamheten som ett brev på posten. Nedkörd i brevlådan av alla stora gravidmagar och små levande mirakel i barnvagnar på ICA..

Nu är jag en sådan där mamma med barnvagn på ICA själv..i början undrade jag om jag gjorde någon annan drabbad ledsen när de såg oss. Nu hinner jag mest bara underhålla Guila när vi är och handlar. Försöker hinna ikapp henne när hon springer mot glödlampshyllan eller biter i bananer på fruktavdelningen. Jag är lycklig över att tiden är så annorlunda nu. Så mycket snabbare. Så fylld av glädje.

Tre år..tiden som stod stilla, står nu aldrig stilla länge nog för sömn, tankar eller skrivande. Jag gillar min tid bättre nu. Fast idag, just idag önskar jag att tiden fick stå stilla, bara en stund. Den stunden vill jag ha med honom. Vår son. Vårt älskade barn. Han som bara får finnas i tanken nu. I minnena. De ganska svåra minnena..Hans kropp. Hans små fötter och händer. Hans ansikte där jag nu kan se Guila. Det gör saknade större. Det gör smärtan i bröstet värre. Klumpen i halsen växer när jag tänker på honom som henne. Ja så är det. När hon kom förstod vi verkligen vad som försvann med honom..

Snart är vårt tredje barn här. Ett barn vi bara hoppas får leva. Att hon är frisk. Att hon är lika pigg som sin syster. Idag är jag lite rädd. Nu när nedräkningen har börjat, så har jag börjat gå in lite i mig själv igen. Fokuserar så mycket jag bara kan på Guila. Vårt glädjeämne, vårt liv. Tänker och hoppas att lillasyster får vara en del av vår familj på samma sätt som Guila är.

Min son. Vår lille kille. Vad gör du där uppe? Hoppas du ser oss och känner vår kärlek. Önskar att du var här. Tre år är ingen tid för att läka sådana sår. Det är tio år sedan i år min pappa flyttade upp en våning och de såren är fortfarande där. De har inte hunnit bli ärr ännu.

Tiden. Emot oss och för oss. Lycka och sorg. På samma gång, i samma liv, i samma kropp och tanke. Livet, det vackraste som finns. Det vi lever och det vi lever för de som inte längre är hos oss.. En gåva. Något jag måste komma ihåg. Något jag nog måste tänka på lite oftare.

Grattis Dylan på din födelsedag. Vår stora lille kille. För alltid vår bebis. Saknar dig så.