Oro och tankar

Det är mycket att tänka på just nu, min hjärna går på högvarv fast jag vill sova. Det är inga problem att somna på kvällen, det är när jag vaknar till tidigt på morgonen som det är omöjligt att bli av med tankarna. Tankar som främst cirkulerar kring Guilas rörelser, eller icke rörelser. Vi hade ca två veckor med regelbundna rörelser på morgon och kväll och jag hann bli van vid det mysiga mönstret. Nu är det inte så längre och jag får vänta tills jag kommer till jobbet och gärna efter frukost innan hon vaknar, innan dess har tusen tankar hunnit flyga runt i huvudet..

Jag tycker också att hennes rörelser har blivit mindre kraftfulla, men jag vet inte. Jag vet inte om det istället beror på att de första starka rörelserna var en sådan enorm upplevelse och ganska ny för kroppen att det kändes mer pga av det? Eller kanske har min kropp vant sig vid rörelserna nu och inte registrerar dem på samma vis. Jag tror väl egentligen att det har med det att göra, men oron har på nytt börjat smyga sig in i mig. Den upptar för mycket tid, energi och lust. Tar en för stor del av mina tankar och morgonsömn och jag gillar det inte. En smygande oro blir gärna en galopperande ångest som man inte kan tygla ens med kedjor. En sådan ångest kan inte ens rörelser stoppa, fast det är det man längtar efter. Det är precis som om när man gått över tröskeln och släppt oron fri så kan man inte ta tillbaks den ens efter bekräftelsen man längtat efter. Oro är långt ifrån ett rationellt tillstånd. Faktum är att oro är det rationella tillståndets raka motsats.

Guila har rört sig idag. Jag borde vara överlycklig, men morgonens tuggande oro är svår att skaka av sig även när de underbara lyckliga sparkarna dyker upp. Jag behandlar min oro med hårda nypor. Jag håller den på avstånd och jag förnekar den oftast, för jag vill inte ha massa äcklig ångest för länge i kroppen, den äter upp mig inifrån och jag tänker inte låta den göra det. Jag vill inte må dåligt. Jag kan inte må dåligt i förskott ändå till februari. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara lyckligt gravid, gå och småle på stans gator. Köpa bebiskläder som känns självklara att vår tjej skall bära. För hennes skull vill jag gör allt det där och vara lycklig. Ibland, nu, blir jag så förbannad över att den delen av livet har fråntagits oss. Det självklara är grumligt och det lyckliga solkigt. Fan vad arg jag kan bli på det. Att referensen man har som gravid är så vriden, så skadad och trasig att man inte ens kan lite på ens egen magkänsla längre. Att oron blir en större sanning än bekräftelser och fakta..

Jag gillar inte att bli besegrad, inte av något, vare sig av livet, nycker, öde eller död. Om jag förlorat min kamp, så vaknar min ilska och tar mig spottande och fräsande framåt tills jag får min revanch. Ibland får jag den inte, men då har jag i alla fall försökt, med allt jag har... Jag sparkade för länge sedan ödet i häcken och la vidskepligheten på hyllan för de styr mig inte. Jag styr mig och inget annat. Jag förändrar mitt liv och mitt perspektiv och ingen annan. Det är mitt motto och vår levnadsstandard. Vi försöker, vi vill och ska. Drömmar är bara en tanke tills de blir verklighet. Inte en tanke som förblir en dröm.

Vår Guila ska bli verklighet. Vår Stockholmssatsning är inte längre bara en tanke. Det lilla huset på Atlantkusten i Portugal är än så länge en dröm, men en dröm som vi ska jaga efter Guila. Ett ställe i solen där vi ska vårda våra kroppar och själar tillsammans i lugn och ro. På en sandstrand ska vi leka i vattenbrynet med vår dotter och kommande barn. Det är en vacker bild. En bild målad av min man i många år, en bild som kommit att bli en tröst, en längtan, nästan ett måste. En själslig oas som väntar på oss. Jag tror det, jag vill det, vi ska dit! I den tavlan ska vi bo.

Jag vet varför oron ställer till det lite för mig just nu, det är det stundande tillväxtultraljudet om fyra veckor. Det känns lite som domedagen. Om Guila ligger under kurvan, som Dylan gjorde, så kommer livet ställas på ända igen. Då är det inte bra, inte med henne och inte med mig. Jag ber om en förändring i mönstret och en tjock bebis..Det är nu min högsta önskan och det som skrämmer mig mest.

Hur sjutton blev livet så här? Så komplicerat och fullt av om och men och kanske och inten.. pust! Nej nu ska jag ta tag i dagen innan den tar tag i mig. Bara genom att sätta ord på oron så känns det bättre och Guilas små rörelser hjälper mig också. Söta unge.