Fan den här dagen skulle ju bli bättre ju!!

Men det blev den inte. Idag är det inte oron som tagit över och styr mina tankar. Idag är det frustrationen och ilskan som huserar där inne. En riktig kamp är det idag. Svårt att fokusera på jobbet när jag måste fokusera på livet. Livet inom mig. Det livet som skulle tas på så stort allvar av sjukvården nästa gång. Efter Dylan då alla läkare lovade guld och gröna skogar, att det aldrig skulle hända igen, att vi skulle få en tipp topp vårdplan och massor av bra och täta kontroller. Fan gick ni på den lätta måste de sitta hemma och hånflina nu. Vet ni inte att vi alltid bara säger så för att ni skall våga igen, för att ni skall bli lugna för stunden.

Blir så förbannat trött på att alltid få rätt. Att alltid veta i bakhuvudet att de är en samling kvackare hela högen, så avtrubbade av deras hemska vardag inom sjukvården att de inte kan hitta tiden för oss längre. Att veta att man hur lätt som helst hamnar mellan stolar och faller i glömska, igen och igen. Idag önskar jag att vi bott någon annanstans än i Sverige. I underbara Sverige, som målas upp som ett ideal land när det kommer till sjukvård, en bild alla tror på, tills de blir sjuka, tills någon de älskar blir drabbade, tills någon dör..

Efter första missfallet så tänkte jag, OK, det händer, men förmodligen inte igen. Sökte med ljus och lykta efter kompetent personal inom vården när jag blev graivd igen, men hittade bara MVC runt hörnet hemma, som var lika bra som en regnrock i solsken..

Dylan dog i min mage, trots flera tillväxtultraljud, pga syrebrist, pga blodproppar i moderkakan, pga massa saker och någon av de sakerna borde någon ha sett någon gång. Eller är det för mycket att begära av läkare ellre barnmorskor att de faktiskt gör ett bra jobb när de är på jobbet? Ok vi har träffat en bra läkare efter allt, men han är på semester nu. Alla är på semester nu! Sverige har stannat som det gör varenda jäkla sommar. Det är bara detta land som faktiskt stannar, inget annat europeiskt land gör det. För vem fan har råd att stanna ett land bara för att julimånad närmar sig? En sak jag aldrig fattat eller kommer att förstå..

Nu är det resursbrist på spec. MVC, de kanske har tid efter sommaren?! Men skämtar du?? Ska du ha stryk, hur kan du med att ens uttala orden till en nygravid mamma som gått igenom skärselden. Hur? Blir så trött och rädd att det skall hända oss också nu, att vi kommer få det beskedet också. Jag kommer kämpa mig blå i ansiktet för att det inte skall bli så, men jag vet ju av erfarenhet att ibland kan man gå upp på det högsta berget, skrika så högt man vill, men det hjälper inte alltid ändå. En sak är dock klar. Jag ger mig inte i första taget! Mig blir de inte av med så lätt! Jag ska banne mig ta upp det där med resursbristen också, som min vän fick höra och så ska de få sina ruttna fiskar varma!!

De har väckt min drake och nu ska de få smaka på min eld!!

(den här draken är mycket för söt för att illustrera min inneboende eldsprutare, men det är en drake i alla fall;)