Väntan

Den 13 juni ska vi på vårt första besök hos läkaren. På reproduktion blir besöket hos dr Francis. Hon är en väldigt medmänsklig gullig läkare (har inte träffat så många av dem och jag har träffat måååånga!) Då blir det ultraljud (måste det bli!) och bakterieodling. Problemet är ju bara att det är minst ett år till den 13 juni ju! Flera månader minst innan vi får se vår plutt.

En del av mig vill inte gå på några ultraljud alls. Hatar dem. Betyder bara katastrof. En tyst läkare som sammanbitet tittar på en och skakar på huvudet..rys..vill inte!

Men jag känner mig så lycklig denna gången, kan inte beskriva det riktigt, bara glad, inte ens orolig, vill bara få vara lycklig så jag puttar bort de jobbiga tankarna så mycket det bara går. De ploppar upp under dagen när det moler i magen..då det känns som mensvärk. Mensvärk = missfall i mitt huvud. Fast jag vet att det inte är sant. Hade det inte känts någonting så hade jag ju varit orolig för det. Det kändes faktiskt inte mycket sist..så om detta är tvärtom så är det ju bra, eller hur!!

Jag mår bra just nu i min lyckliga gravida bubbla och vill forsätta drömma om vårt framtida barn. Vår son eller dotter, eller kanske båda?! Dylans syskon som äntligen är på tillväst i hans mamma. Jag längtar så. Om det blir dåliga nyheter den 13 juni, så har jag ju i alla fall varit lycklig fram tills dess!

Väntan är "bitter sweet", vill att det ska vara imorgon men samtidigt aldrig.