Hoppsan hejsan, blev så glad igår när jag tittade på klockan, redan midnatt tänkte jag, då är ju fredag snart här! Döm av min förvåning när jag vaknad imorse och det bara var onsdag idag!! Man kanske tappar några hjärnceller direkt när man blir gravid? I alla fall nu har veckan helt plötsligt en dag för mycket och väntan är olidlig. Varje tanke, som börjar som vilken tanke som helst, om jobb eller middagsmat, slutar i en gynekologstol på Sahlgrenska på fredag. Livrädd för vad som skall synas på skärmen..Min man och jag kan inte sluta prata om det heller. Vi vrider och vänder på allt, försöker tillämpa sannoliksläran, men just nu svingar den åt båda hållen. Bra för att rent statistikt så borde det vara rätt denna gången, dåligt för det har det ju slutat alla andra fem gånger..Konstigt att det är svårt att sova, koncentrera sig, lyssna, jobba. Tittar på TV:n lite lätt frånvarande också. Ser bilden, hör att de pratar, men vet inte om vad eller varför;)
Idag när jag går och lägger mig, så blir det då torsdag imorgon när jag vaknar (igen!) och när jag går och lägger mig imorgon, så är det dags kl 9 på fredag. Som när ett barn väntar otåligt på julaftonsmorgon..fast blir det en snäll tomte eller en elak??!
Kan inte beskiva med ord hur rädd jag är för en ultraljudsskärm, blir paralyserad när jag tänker på det, att häva sig upp i den där stolen igen och vänta tills läkaren hittar vad hon söker. Sedan febrilt leta efter hjärtslagen. Jag är så rädd för jag vet ärligt inte hur mycket mer av detta vakum jag klarar av..om det inte funkar nu, orkar vi igen? Hur länge ska man orka?
Känner mig gravid och jag hoppas det får fortsätta kännas så tills januari el februari nästa år. Att få lära känna vårt nya knytte och få se honom eller henne växa upp. Undra om jag någonsin kommer tro på det, även om eller när barnet kommer;)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar