liten och rädd..

När vi vaknar imorgon så är det domedagen, så känns det, är så nervös att jag har konstansta fjärilar i magen. Mycket suckar idag, mycket djupa andetag och försök pågår med att hålla hoppet vid liv. Igår fick sig hoppet en rejäl törn efter ett toabesök. Jag grillar ju alltid det vita pappret för minsta förskiftning och så fanns det där plötsligt! Lite ljusbrunrosa!! Hjärtat stannade och modet spolades ner med pappret i toastolen..Pust..

Varför är livet bara så svårt hela tiden? Varför ingen lättnad? Varför ingen respit?
Mitt hjärta gråter och jag vet inte hur länge man orkar hålla på att släpa sig upp för uppförsbackar? Vet inte hur länge innan man måste stanna. Men jag har ju inte tid att stanna, har inte tid att pausa, fyller 35 i januari..

Nä nu ska jag försöka ta mig i kragen! Pappret ju bara varit vitt idag, så det kanske bara var en sådan där "normal" graviditetsgrej?! Jo så måste det vara!

Vissa tider på dygnet är jag övertygad om att graviditeten fortskrider som den ska, känner mig jättegravid. Sedan plötsligt kommer tanken, men nu känns det ju precis som vanligt. Hatar vanligt, vanligt är inte bra! Klämme roch känner efter, så efter en stund känns det OK igen..pust..vilken berg och dalbana! Men det är värt det, det är värt allt om denna ärtan får stanna hos oss. Det är värt ALLT!