Det gick bra!!

Tillbaka från sjukhuset nu och so far so good! Jäklar vad jobbigt det var att sitta i korridoren där och vänta, speciellt tillsammans med de förväntansfulla föräldrarna som intet ont anande ser fram emot sina rutinultraljud. Precis som det ska vara egentligen.. men för varenda leende mamma o pappa som kom ur ett rum, så blev min oro lite större..

Vi blev inkallade av läkaren, faktiskt bara 5 minuter försenad! Han började med att fråga varför vi skulle göra en organsscreening. Ville egentligen säga; jaha, men har du inte tagit dig tid att läsa min journal?! Men jag var förberedd på den här läkarens sätt att uttrycka sig, så jag berättade kort och med stadig röst (förvånad själv;) om att Dylan dog i min mage i v 40 förra året och det han dog av kan man inte se på ultraljud, men denna gången vill vi utesluta allt annat som kan vara fel, ha så mycket kontroll som möjligt. Han frågade om varför Dylan dog och sedan la jag mig på britsen. Jag sa att jag gillar inte ultraljud något speciellt, han sa först jasså, men sedan rättade han sig själv med ett jag förstår. Jag sa att det är bra om du berättar så mycket som möjligt om vad du ser. Det gjorde han, fast han glömde det viktigaste av allt och det var att konstatera liv, men det fixade bebis själv genom lite rörelser..djupa lättade suckar från mig och M.

Det hela gick ganska fort. Han mätte och kollade hjärta, navelsträng, flöde och bytte färg på bilden och hade sig. Sedan sa han att det här ser bra ut, jag har inga anmärkningar, utan allt är bra. Vi kände oss nöjda med det! Han kunde inte se könet, dels för att busbebis låg med ryggen mot min mage och dels som han uttryckte det, det är vi inte intresserade av och det tar massa tid. Jag log faktiskt åt honom då, knäppskalle tänkte jag. Min man sa att vi är intresserade av det, för denna gången vill vi veta allt! Men vi förstod att det inte gick med busbebisens läge. Det får vi ta en annan dag. Han sa ja just det ni vill förstås ha en bild. Ja tack!

Vi gick ut och vi kramades. Jag kom på men hallå där, han sa ju inte vilket BF det var och inte heller om dateringen sedan innan stämde, snurrgubbe! När jag vände mig om så sprang jag på Tomas, min "riktiga" läkare. Det kändes nästan lite ödesbestämt på något sätt. Som en turmaskot;) Kan inte förklara varför, för egentligen borde det kanske kännas tvärtom, med tanke på att han var involverad när Dylan kom och även i februaris MA. Men jag vet att han hejar på oss och vill att allt ska gå bra nu, så det är nog därför. Han sa men vad gör du här? Jag berättade om organsscreeningen och att det gått bra, tror jag nog hörde en suck av lättnad från honom med.. Han frågade vem som tog han dom mig nu? Du sa jag! Vi ska träffas den 17/9, bra sa han! Då får vi prata om allt då! Kändes kanon. Jag sprang in till doktor knepig-torrhumor-snurrig och frågade om BF. Sa jag inte det? Nej det gjorde du inte. Han satte på datorn och sa den 7/2 och du är rätt daterad, v 17+3 idag. Perfekt! En dag hoppade jag fram i alla fall;)

Det står på UL-bilden att vår Pytteliten är 15,2 cm och vi älskar varenda millimeter av dem!

Man får nog tillskriva denna dag ett bra, en bra dag idag helt enkelt!!