Rosa klänningar & fluffiga små drömmoln!

De små fluffiga rosa drömmolnen är det jag som bor på och de rosa klänningarna är till vår lilla tjej. Vår dotter, vår framtid, vårt liv. Dylans efterlängtade lillasyster, som på något sätt gjort entré, fast utan att var här. Nu är det ju inte 100% säkert att det är en lillasyster, vi får titta en gång till om åtta veckor på det första tillväxtultraljudet, men jag tror nog att det stämmer, det känns så. Blir det istället en lillebror så blir livet lika bra, lika fluffigt och drömmolnen blir blå istället;)

Igår köpte jag en rosa, mjuk, finstickad Kittyklänning. Kunde inte motstå den, den kallade på mig där på galgen inne på H&M. Klänningen och ett par vita kalasbyxor. Så nu har hon två stycken rosa små klänningar till våren, en rosa kofta och ett par kalasbyxor;)

Den småblommiga lilla klänningen och koftan har hennes pappa köpt till henne. De inhandlades i juli i Portugal, han var säker redan då;) Så vid tio veckors magålder hade vår tjej redan sin första rosa klänning;)




Den småblommiga lilla klänningen har bedårande små kläda knappar i ryggen också.









Den tuff-fina Kittyklänningen som jag inte kunde motstå!









Jag gillar rosa och rött på flickor, helt motsatt ojämlikhetsbekämpning. Jag har själv deltagit i jämlikhetsprojekt och jag tycker att olikheterna är lika viktiga som likheterna. Själv var jag ett väldigt rosa barn, jag hade till och med stora rosa eller röda sidenband i håret, knutna runt en hästsvans eller flätor. Jag älskade att klä ut mig i mammas höga skor, en peruk och läppstift (i hela ansiktet) Jag var en urtypisk liten prinsessa med blinkande små ögon och långa ögonfransar, expert på att få det jag ville ha. Samtidigt så var min favoritleksak mitt elektriska tåg, mekano och såga och hamra med pappa. Jag spelade fotboll från sex års ålder och redan som liten rosa tjej hävdade jag mig lika bra som småkillarna på gården i Eriksbo Östergärde. Så jag vet att färger inte är avgörande för hur man blir, man blir som man blir ändå. Växer vår tjej upp och bara vill klä sig i svart eller blått så går det bra det med. Men just nu är det jag som blir förförd av allt det söta, blommiga och fluffiga;)

Vår dotter har ett namn också, eller två faktiskt. Ett namn som har väntat på henne i tre år. Jag måste få vänja mig vid att namnet har en person att fästa sig vid bara innan jag berättar..