fredag 5 september 2008

Stress på en annan nivå..

När något går bra i vårt liv, så där så man tänker, är det så här den andra hälften har det. Är det så här det känns när det går bra?! Så blir jag alltid misstänksam och reserverad. För jag vet att går det "för"bra, så väntar någon skit bakom hörnet. Alltid, utan undantag. Mitt bra är ändå ett bra som många skulle ta för givet, mitt bra är en självklarhet för större delen av Sveriges invånare.

Till exempel, när man varit gravid i 40 veckor så brukar det sluta i ett levande litet jollrande barn. Det räknar inte de flesta så något bra, något exceptionellt, nej det är något de tar för givet, något de förväntar sig. Något bra för mig är när vi har pengar så vi klarar oss, så vi går runt, så vi kan betala alla räkningar, det är bra för oss! Mitt ekonomiska bra är för de allra flesta något att gnälla över, något att bli deprimerad av, något som är fel.

De sista veckorna har varit bra, för bra enligt våra mått mätta. Bebis lever! KUB test gick bra. Organscreening gick bra. Varje gång vi lyssnat efter hjärtljud så har de varit där! Vår Stockholmssatsning går bra. Vi har hittat en lokal, Vi har ett öppningsdatum. Vi känner oss tända och förväntansfulla. Så vad kan gå fel? Det fick jag veta för två timmar sedan..

Vår anställda här sa upp sig när han kom tillbaka från sitt "tandläkarbesök". Han stannar till den 6 okt. Den 1 okt öppnar vi i Stockholm.. Så klart han får gå vidare, så klart man får säga upp sig, man får göra hur man vill när man vill. Men just nu? När han vet hur det ligger till, när han sagt att han skall stanna en viss tid. Jag begär inte mycket från människor, men jag begär ärlighet. Jag önskar att man vore mer öppen. Men det är svårt för människor, speciellt rädda människor, speciellt människor som inte vågar säga vad de tycker, människor utan ryggrad.

Han var behandlad som en familjemedlem, tills han ville bli en vanlig anställd. Han har varit med en tid. När Dylan dog, sa han ingenting. Gjorde ingenting. Några ledsna hundögon i ett hörn räckte inte för mig. Det har jag haft svårt att komma förbi. Han kanske inte kan hjälpa att han är en toffel utan ryggrad, men vem kan han skylla på för sin oärlighet?

I vilket fall som helst. Jag är inte orolig. Det här är egentligen ett steg i rätt riktning, men ett steg som ställer till tidsplanen just nu. Pust. Mer jobb, stress och press var väl inte det som stod längst upp på önskelistan just nu. Varken på min eller Pyttelitens önskelista. Jag har inte råd att bli för stressad och arg. Det blir många djupa andetag fram över.

Blir bara så jäkla arg och besviken. På vad folk gör, på vad de inte gör, på hur de gör de, på när det gör det. Alla ser efter number one, sig själva, det ligger i människans natur, eller i de flesta människors natur i alla fall. Så är det, det läget accepterar jag, men jag behöver inte hålla med.
Jag håller inte med när folk inte kan sträcka ut en hand till andra för de inte har tid, för att de inte har lust. Men när en hand sträcks ut till dem, så tar de den gärna, de tar hela armen och det värsta av allt efter flera handsträckningar så tar de dem för givet. Som om en utsträckt hand är deras skyldighet, något som de förväntar sig. Det bubblar av ilska i mig och jag skulle kunna skriva om människors egoism i evighet och rada upp exempel efter exempel. Men jag orkar inte, det hjälper inte mig. Detta är bara ytterligare ett bevis på att det är bara ett väldigt litet antal människor som man kan lita på. De flesta andra är redo med saxen eller kniven när helst det passar dem bäst...

Tack gode gud för att du prövar mig med jämna mellanrum, så jag vet att jag verkligen lever. För det visste jag ju inte innan.

Tur att jag min ilska som förvandlas till energi som blir en ångvält..flytta på er säger jag bara..ur min väg annars blir ni pannkakor allihopa!!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Åh, skitliv.
Kram!

Anonym sa...

Skickar lite extra styrka och en stor kram till dig idag!

P.s. Vad fint du har skrivit i länken till min blogg.. "två barn för lite".. Vad det värmde!

Ulrika sa...

Fast jag blir upprymd av din energi och jävlar - anamma! :-) Ös på tjejen!
Å andra sidan förstår jag så himla väl vad du menar med oärliga medarbetare, jag har precis fått samma erfarenhet och har det färskt eftersom det gick upp för mina blå ögon i slutet av veckan. Usch ja, livet suger ordentligt ibland! Och man blir så grymt besviken!
Men försök att andas, vila och ta stund för stund, dag för dag!
Många kramar!