Idag är det dags!

Några djupa andetag har jag klarat av redan idag för att hålla vissa tankar på avstånd. Känner mig ganska OK just nu, men längtar inte alls till att sitta i väntrummet i Ultraljudskorridoren på Östra.

Sist jag satt på en stol där var den 22 maj förra året och i ett rum i den korridoren förändrades ju vårt liv för alltid, bilden på våt barn var stilla och inga hjärtslag syntes..

Med sådana minnen kan man nog inte annat än att vara lite rädd. Jag har verkligen försökt den sista tiden att separera mina tankar. Rädslan tex, är jag rädd för det som varit eller det som är nu? Oron, kommer den automatiskt pga av vårt bagage, eller är det något som hör till denna graviditeten som ligger och gnager? Kan man överhuvudtaget separera dessa tankar och oro? Kan jag överhuvudtaget lite på vad min kropp säger mig, fungerar min magkänsla denna gången eller är den för färgad av tidigare erfarenheter? Jag grubblar mycket just nu.. Men försöker så hitta ett lugn.

Jag hoppas att denna dagen erbjuder mig det lugnet. Det hoppas jag mest av allt i hela världen. Men just nu är jag rädd för att dagen skall få ett förödande slut. Jag tror att även om skrutten hade sparkat hål på magen nu, så hade jag inte känt det, eller fattat bekräftelsen;) Armarna känns lite tunga och jag känner mig lite förlamad..

Kan inget annat än att be om att dagen får ett lyckligt slut..men hoppet är ju det sista som överger människan säger dem!