Vilken superbra dag!!!

Jäklar vad bra vår läkare är! För första gången sedan jag började min "gravidbana" 2005 känner jag mig trygg och vågar lägga mitt gravida liv i någons händer. Det är ett enormt framsteg för mig, som inte litar på en enda läkare eller BM. Det var med lätta steg vi skuttade ut från besöksrummet idag. Lätta och med tårar rinnande för kinderna, glädjetårar, en känslostorm.

Vi gick igenom min frågelista och han svarade på varje fråga utan tvekan i rösten. Han är hård och rak men förstående. Den bästa medicinen för mig, när han pratar så lämnar han inget utrymme för tvivel. Vi pratade om cervixodling och han förklarade vad det innebär och han bad mig avvakta och jag höll med. Känns bra. Vi pratade om tillväxtultraljud och första blir v 28, alltså om åtta veckor. Känns bra det med. Vi pratade om igångsättning och han gav mig två scenarion. Om bebisen mår bra, växer bra, är i "rätt" storlek, så är han principiellt emot igångsättning, men oron kan vägas in mot slutet. Om bebis inte växer bra, om den är, som Dylan ca 20% under tillväxtkurvan, så är scenariot ett helt annat. Då blir det igångsättning så fort som bebis kan klara sig utanför livmodern. Pust, det var det jag ville höra. Det känner jag mig trygg med. Olika alternativ beroende på utvecklingen. Mår bebis bra så mår jag bra och då kan jag nog tänka mig att gå hela vägen. Är jag mogen mot slutet, så kan jag få igångsättning även om bebis inte har tillväxtproblem.

Vi pratade om att vi valde att inte göra FVP och han tycker att vårt beslut var helt rätt, för han rekommenderar det inte. Det är en större risk att friska barn dör, än att man hittar ett sjukt som han säger, så vårt beslut känns rätt.

När vi pratat om allt och lite till, så frågade han om vi hade några fler frågor som hängde i luften. Då sa jag att vi vill veta vilket kön bebisen har, inte för att vi bara vill veta, utan för vi behöver förbereda oss och för att knyta an bättre. Då sa han då tar vi en titt på det med en gång!!

Jag la mig på britsen, nervös, för först måste ju liv konstateras. M la händerna för ögonen, han brukar göra det har jag märkt, tills en bra bild uppenbarar sig på skärmen. Jag såg hjärtat direkt och M också, så då blev det som vanligt en lättad suck. Tomas lokaliserade rumpan, han sa att från den här vinkeln så är det som om barnet satt på en glasskiva, bra tänkte jag, då bör man ju se!

Han letade och letade, jag ser ingen snopp i alla fall sa han;) Efter en stund till sa han, jag tror att det är en tjej. Det är förmodligen en tjej, det tror jag med Vi ska titta igen om åtta veckor, men jag vet att det är en liten flicka nu. En dotter, en person, en liten flicka, vårt barn. En liten rosa!

Mike har ju trott det hela tiden och vi har en rosa klänning med rosa stickad kofta från Portugal som han inhandlade i v 11;)

Vi gick därifrån, så där löjligt småleende som man gör efter ett bra UL. Genom korridoren, genom väntrummet och ut och där kom tårarna. Tårar av lycka över vår dotter och tårar av sorg för vår lille son som inte fick leva. Han är nu en storebror till sin lillasyster. En konstig värld vi lever i..men idag en lycklig värld. Mycket känslor, mycket tankar, tårar och glädje. En dotter..

Har smålett hela dagen, försöker smälta vad vi fått veta. Känner mig trygg och det är en ovan känsla.

Kl tre hade vi en anställningsaintervju med en kille också, klockan fem erbjöd vi honom jobbet och han blev överlycklig. Han är precis den vi letat efter, en riktig rockerkille med långt svart hår i hästsvans och skägg;) En yngling med en äldre persons självsäkerhet och jäklar anamma. Det här kommer bli kanonbra, det känner jag i magen!

Vilken jäkla dag!! Idag vill jag klättra upp på det högsta berget jag hittar och bara skrika rakt ut! TACK!! Livet är bra idag! Det vill jag göra samtidigt med sprutande tårar av tacksamhet, tårar av saknad.. Idag längtar jag efter Dylan massor, han skulle varit här. Tacksamheten över dagens besked mattas dock inte av saknaden, den bara förstärker kärleken..