Igår fick vi in ytterligare en bra ansökan till vår utannonserade tjänst, och i morse damp det ner en till! Hör och häpna, nu har vi plötsligt folk att välja mellan;) Så på ett eller annat sätt kommer det att ordna sig, det känner jag mig säker på nu. Skönt! Då kan jag planera vidare inför Stockholmssatsningen nu.
På tal om Stockholm så är min man på väg dit i bil nu, han och en vän ska upp och riva väggar i den nya lokalen. Han gick upp kl 6 i morse och var på väg 20 minuter senare. När han stängt dörren så började jag gråta och kände mig ensammast i världen. Jag avskyr att vara ifrån honom och han avskyr att åka ifrån mig. Vi har varit ihop i 11 år och jag kan räkna de gånger vi har varit ifrån varandra över natten, på händernas 10 fingrar. Jag kan inte sova så bra utan honom och jag vet att han kommer oro sig över mig mest hela tiden, speciellt nu när Pytteliten bor i magen.. Så när vi hörs i telefon kommer det bli mycket, nej det går jättebra! Allt är fint! Jag skall göra det och det och det nu. Sedan avslutas samtalet med ett gråtfärdigt love you.. Visst är man fånig! Efter Dylan så är det ju inte bara det att man inte vill sova själv, utan tanken på min man i en bil, på en motorväg i 120 km i timman utan mig..det är läskigt. Man är ju liksom ständigt katastrofberedd. Jag tror inte graviditeten underlättar de känslorna heller..
Jag ska dock ta mig i kragen och passa på att pyssla lite i helgen . Lägga upp ett par goa mjuka byxor, vilket blir en utmaning, för hur lägger man upp ett par slirkiga trikåbrallor?! Sedan ska jag köpa lite pyssel på Änglashopen och göra en tavla och jag ska beställa babykläder från Tummelisa. Inte till Pytteliten, utan till en annans liten som är på gång..
Men nu ska jag arbeta, idag handlar det om reservdelar, skattedeklaration och fakturering. Sedan ska jag hämta min hyrbil, så jag har något att åka runt med i helgen. Lite shopping imorgon och på söndag blir det kaffe, för mycket bullar och samma samtalsämne som de sista hundra gångerna vi hälsat på farmor och farfar. Fast det gör ingenting, upprepning kommer med åldern;) Lillebror ska hänga med och kanske äter vi söndagsmiddag ihop någonstans också. Se där ja, helgen låte rinte så pjåkig i alla fall!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Visst är det märkligt, på nåt vis löser sig det mesta... även om vägen dit kan vara av värsta berg- och dalbanetyp! Hoppas ni får tag i rätt person för företaget!
Jag är också lite ensam ikväll, sambon är ute och bowlar och tar sig säkert några pilsner... han är i en annan stad och ska sova hemma hos min bror! Så oron finns där, jag förstår hur du menar! Säkert spelar både hormoner och vårt "bagage" med i allt!
Ha en fin helg trots allt!
Kram!
/U
Skicka en kommentar